Skåda den mäktiga flodhästen!

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

KVÄLLSSOLENS mjuka strålar flödar över en stor vattensamling i det vidsträckta reservatet Masai Mara i Kenya. Medan solen går ner vid horisonten, reflekteras den i vattnet med ett gyllenbrunt skimmer. Några meter bort närmar sig hjordar av sebror och gnuer i sakta mak. Plötsligt och med oroliga blickar stelnar djuren till och stirrar på ett enormt, oformligt föremål som flyter nära vattenbrynet. Vattnet rörs upp av några häftiga rörelser innan ”klumpen” sjunker utom synhåll. De betande djuren har precis sett en skymt av ett hotfullt djur – flodhästen.

Flodhästen, som överträffas i storlek bara av elefanten, håller till i vattensamlingar, floder och sjöar i Östafrika. En fullvuxen flodhäst kan bli över fyra meter lång och ha en mankhöjd på 1,5 meter. Den kan väga nästan fyra ton. Man tror allmänt att ”Behemot”, som nämns i bibelboken Job, syftar på flodhästen. Det är inte så konstigt att Bibeln beskriver det här väldiga djuret som att det har ben  som liknar ”rör av koppar” och att den jämför benen med ”stänger av smidesjärn”. (Job 40:15–18)

Den tjockmagade flodhästen, hårdhudad, hårlös och skenbart klumpig, skulle nog inte lyckas särskilt bra i en skönhetstävling. Den har så korta ben att man undrar hur de kan bära upp en sådan kolossal kroppshydda. Men underskatta inte kraften i de där stubbiga benen. På land kan flodhästen springa fortare än människan. Och man vet att den kan vara snabbare i vattnet än en mindre roddbåt eller till och med en motorbåt.

Livet i vattnet

Flodhästar är sällskapliga och lever helst tillsammans i grupper om 10 till 15 individer ledda av en dominant hane, även om större grupper på omkring 150 har förekommit. De är amfibiska, dvs. de lever både i vatten och på land, och kommer upp ur vattnet – för det mesta på natten – för att beta av den saftiga grönskan på stränderna. För det mesta undviker de att vistas långt uppe på land. Men man känner till att en del flodhästar har gått upp till en mil för att leta efter föda under torrperioden.

Man vet inte riktigt hur flodhästar markerar sina revir. En del menar att deras besynnerliga vana att använda svansen till att sprida sin dynga omkring sig är ett sätt att imponera på honor eller avskräcka rivaler. När de blir angripna gnäggar de som en häst, och när de slåss ryter eller råmar de. De ger ifrån sig höga fnysanden när de ligger i vattnet. Ledaren ger sig till känna med något som liknar ”HÖÖ-hö-he”.

Flodhästen håller sig helt eller delvis nere i vattnet mest hela dagen, och den stora kroppen är väl anpassad för det. Även om den kanske inte simmar lika bra som många av sina amfibiska ”grannar”, kan den stanna under vatten i upp till 15 minuter. Näsborrarna, ögonen och öronen sitter i samma höjd, så att resten av kroppen kan döljas under vattnet. Flodhästen kan sköta mycket under vatten – inklusive uppvaktning och parning.

När honan har varit dräktig i åtta månader föds hennes enda kalv på grunt vatten. Den diar antingen uppe på land eller där vattnet är ankelhögt. Även om flodhästen är stor och stark, tar den föräldraskapet på allvar och vårdar sin unge mycket ömt. Att se en flodhästmamma som flyter med sin lilla unge på ryggen är verkligen en ljuvlig syn. Men det till synes välvilliga djuret tar förstås upp en hård kamp om någon skulle försöka få ner ungen från hennes rygg!

Flodhästens hud passar bra för livet i vattnet. Man ser en tydlig förändring när djuret väl tar sig upp på land. Körtlar under huden avsöndrar ett tunt, rödbrunt slem med hög salthalt. På avstånd ser det ut som om djuret svettas blod. Men slemmet skyddar huden både i vattnet och uppe på torra land. I afrikanska samhällen förr i tiden skar man flodhästens hud i remsor  som man oljade in. Sedan flätade och torkade man remsorna för att göra en fruktad piska att använda som krigsvapen. * I ett uppslagsverk sägs det att efter garvningen – en process som tar minst sex år – är huden ”hård som sten och cirka fyra och en halv centimeter tjock”. (Grzimek’s Animal Life Encyclopedia)

Det imponerande men skrämmande gapet

Munnen är verkligen det mest uppseendeväckande hos flodhästen. På land använder flodhästen sina halvmeterbreda läppar för att beta i närheten av vattnet. Ändå är munnen inte bara något som den äter med. När flodhästen öppnar munnen i 150 graders vinkel, får man inte bara se ett gap, utan också en skräckinjagande uppvisning i aggressivitet. Att försvara det ständigt krympande reviret leder till allvarliga sammandrabbningar mellan djuren. Den öppna munnen blottar de stora bakre hörntänderna. Dessa försvarsvapen kan bli över 30 centimeter långa.

Flodhästens mun är farlig inte bara för andra flodhästar, utan också för människor. Det har visat sig vara lönlöst för människor att försöka leva sida vid sida med flodhästen. Den attackerar till synes oprovocerat, om den känner att någon kommer för nära reviret. Dessutom är en skadad flodhäst ännu mer lättretad, vilket kan göra att inkräktaren råkar riktigt illa ut. De väldiga käftarna på en ilsken flodhäst har till och med fått båtar att kapsejsa.

Flodhästen är lika vildsint uppe på land som den är i vattnet. Att till exempel befinna sig mellan en betande flodhäst och vattnet är extremt farligt. På olika platser i Afrika har intet ont anande bybor blivit attackerade av flodhästar som har sett att något är i vägen för dem på deras stig ner till vattnet. Både människor och djur fruktar flodhästen som måste behandlas med största försiktighet och respekt.

Kommer flodhästen att överleva?

En ensam flodhäst som betar uppe på land är sårbar för attacker från lejon. Men den största fienden tycks ändå vara människan. ”Människor är orsaken både till att antalet flodhästar kraftigt har minskat och till att de har fått mindre utrymme att leva på. Många har dödats av jägare, och bönder har odlat upp marken där flodhästar brukade leva”, sägs det i World Book Encyclopedia.

Ja, att människan har inkräktat på flodhästens hemvist har gjort att den tvingas leva inom ett begränsat område, vilket hämmar djurets rörelsefrihet och möjligheter att föröka sig. Lyckligtvis lovar Skaparen att under Guds rikes styre återställa balansen mellan människa och djur, så att ingen kommer ”att göra skada eller vålla fördärv” i det återställda paradiset på jorden. (Jesaja 11:9)

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 25]

Elizabeth DeLaney/Index Stock Photography