”Regnar det aldrig i Lima?”

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I PERU

Om du besöker Peru, kommer du troligen att få höra någon säga: ”Det regnar aldrig i Lima” – landets huvudstad. Huttrande i den kalla, fuktiga luften kanske du undrar om det verkligen stämmer.

LIMA ligger i den stora öken som sträcker sig längs den sydamerikanska Stillahavskusten – ett område som har ett av de mer ovanliga klimaten i världen. Den här torra landremsan sträcker sig från Sechuraöknen i Perus nordligaste del och hela vägen ner till Atacamaöknen i norra Chile.

Denna kustnära öken ligger mellan de klippiga Anderna och det azurblå Stilla havet. Från långt håll ser det inte ut att finnas något annat längs kusten än nakna, otillgängliga bergssluttningar och sand i alla möjliga bruna och beige nyanser. Erosionen har gjort att många av bergssluttningarna är översållade av bruna stenblock. Dessa förflyttas sakta men säkert nerför sluttningen mot havet och får ibland en extra knuff av de jordskalv som titt och tätt inträffar här.

När stenblocken väl når stranden, börjar Stilla havets kraftiga vågor sakta mala ner dem till sand som vinden formar till halvmånformiga sanddyner. I delar av denna vidsträckta öken har det inte uppmätts någon nederbörd på 20 år, vilket gör den till en av de torraste platserna på jorden. Men vad är det som gör att det här området är så torrt?

Andernas regnskugga

Svaret har att göra med passadvindarna som blåser från öst till väst. När vindarna träffar Andernas höga, sågtandade bergsryggar, tvingas de uppåt. Genom att vindarna passerar över Anderna, kyls luften av, och fukten som de för med sig kondenseras och faller som regn och snö, oftast på östra sidan av bergskedjan. Bergen gör därför att den västra sluttningen ligger i regnfattig skugga.

Inte heller den kalla Humboldtströmmen, som går norrut från Antarktis, eller den vind som blåser in från Stilla havet för med sig mycket fukt. En kombination av dessa faktorer gör att öknen blir extremt torr, utan att för den skull vara het. Trots att det sällan regnar är luftfuktigheten underligt nog mycket hög, i synnerhet från maj till november, under den peruanska vintern. Var kommer den här fukten ifrån?

 Garúa

På vintern ligger kusten insvept i ett molntäcke, och en tjock dimma, som peruanerna kallar garúa, kommer in från Stilla havet. Under den här årstiden kan det gå månader utan att solen visar sig, och det gör att den här regionen får ett kyligt – eller, enligt somliga, trist – klimat. Även om området ligger i tropikerna, håller sig vanligtvis vintertemperaturen i Lima på mellan 16 och 18 grader. Under vintern kan den relativa fuktigheten stiga till 95 procent utan att det regnar, och de väl förberedda limeños, invånarna i Lima, pälsar på sig mot den fuktiga, genomträngande kylan. *

Det lätta duggregn som faller på vintern är tillräckligt för att göra gatorna i Lima fuktiga och likaså för att ge ny livskraft åt slumrande ökenväxter på de höga, kustnära sluttningarna. Stora hjordar av getter, får och nötkreatur får nytta av de gröna betesmarkerna som blir följden. Sedan början av 1990-talet har en del städer i ökenområdet dessutom använt ett system som samlar upp fukten i dimman – stora plastnät där fukten kondenseras – för att från de lågt liggande molnen, som är fyllda av fukt, få fram vatten till att dricka och till bevattning av trädgårdar.

Men fukten som kommer från dimman och molnen räcker ändå inte till för att vilda växter skall blomstra året runt. Den totala nederbörden i Lima är sällan mer än 50 mm per år och kommer huvudsakligen genom kondens från den dimma som kallas garúa. De enda gröna växter som frodas i denna kustnära öken är därför de som bevattnas av små floder som för med sig livgivande vatten från  Andernas snötäckta höjder. Ovanifrån ser de små floddalarna ut som gröna band som ligger tvärs över öknen.

Ett liv utan regn

För att överleva i ett sådant torrt klimat byggde Perus tidiga kustinvånare – till exempel chimú- och mochicafolken – avancerade bevattningssystem. Liksom för de forntida egyptierna, utgjorde sådana här betydande jordbruksprojekt grundvalen för högt utvecklade civilisationer. Med hjälp av tegelstenar byggde dessa tidiga peruaner väl utvecklade städer med pyramidtempel, tjocka murar och reservoarer. På grund av vattenbristen är dessa ruiner väl bevarade och ger arkeologer en bra bild av livet i Peru före Columbus tid. I dag är många kustinvånare fortfarande beroende av  sådana restaurerade akvedukter och kanaler som ursprungligen byggdes för tusentals år sedan.

Som dessa tidiga ökeninvånare fick lära sig är ökenjorden mycket bördig där det finns vatten. De bevattningssystem som numera finns vid Perus kust tillhandahåller det vatten som behövs för att odla många olika grödor, däribland bomull, ris, majs, sockerrör, druvor, oliver, sparris och andra grönsaker och frukter. För närvarande bor mer än hälften av Perus omkring 27 miljoner invånare längs den smala kustremsan.

När det verkligen regnar

Men ibland regnar det i vissa delar av öknen, och då även i Lima. Med några års mellanrum ersätts den kalla Humboldtströmmen av varmare vatten, som sveper in från västra Stilla havet. Detta fenomen, känt som El Niño, är ett tecken på att regnet är på väg. Åren 1925, 1983 och 1997/1998 slog El Niño till särskilt hårt. Ökeninvånare, som är vana vid att det nästan aldrig regnar, är naturligtvis dåligt förberedda för att stå emot de skyfallsliknande regnen och de översvämningar som blir följden.

År 1998 drabbades staden Ica i Peru av en sådan översvämning. Floden Ica svämmade över och lade stora delar av staden under vatten och fick husen av lertegel att helt enkelt lösas upp. Andra delar av ökenområdet fick nytta av vattnet genom att marken sög åt sig fukten och blev frodiga betesmarker. Senaste gången El Niño slog till förvandlades stora delar av Sechuraöknen till en grönskande trädgård, full av vackra blommor, vilket påminner oss om Guds löfte att ökenslätten en dag kommer att ”blomstra som saffranskrokusen”. (Jesaja 35:1) De våldsamma regnen gjorde också att det bildades en stor sjö i öknen – ungefär 30 mil lång och 4 mil bred – som i tidningar fick smeknamnet La Niña.

Perus långa kustnära öken är verkligen ett av alla de olika underverk som finns i naturen på vår planet. Även om det sällan regnar här, har detta torra land, tack vare konstbevattning och att det värdefulla vattnet används på rätt sätt, blivit ett behagligt hem för miljoner människor.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 27]

Ingen spillning förspilld

I tusentals år har det kalla, näringsrika havsvattnet utanför Perus västkust försett miljontals sjöfåglar med mat – framför allt sardiner och ansjovis. Eftersom det regnar så lite i området, har det på öar utmed kusten under årens lopp samlats tjocka lager med fågelspillning – ibland mer än 30 meter tjocka! Innan spanjorerna anlände upptäckte man att denna spillning, som kallas guano efter dess indianska namn på quechuaspråket, var ett fantastiskt bra gödningsmedel. Under senare delen av 1800-talet blev guano en mycket viktig exportprodukt för Peru, ända tills den på världsmarknaden blev ersatt av kemiska gödningsmedel. Vid den tiden hade gamla ansamlingar av guano förbrukats. Det som finns i dag kommer huvudsakligen från det som fåglarna på senare tid lämnat efter sig.

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

Lima

[Bild på sidan 25]

Stilla havets kustlinje söder om Lima

[Bildkälla]

© Yann Arthus-Bertrand/CORBIS

[Bild på sidan 25]

Sechuraöknen längs den peruanska kusten

[Bild på sidan 26]

Fuktuppsamlarpaneler i staden Mejía

Kanaler från inkatiden som fortfarande är i funktion i Ollantaytambo

[Bildkälla]

© Jeremy Horner/CORBIS; infälld bild: Genom tillmötesgående från hjälporganisationen FogQuest; www.fogquest.org

[Bild på sidan 26]

Den 30 januari 1998 orsakade skyfallsliknande regn, till följd av väderfenomenet El Niño, svåra översvämningar i Ica

[Bildkälla]

AP Photo/Martin Mejia