Nairobis nationalpark – där djuren får ströva fritt

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

KLOCKAN är halv sju på morgonen. Vid horisonten i öster går solen upp som en stor och praktfull rödaktig ädelsten. Solstrålarna som träffar fönstren i de höga kontorshusen skapar ett vackert gyllene skimmer och visar att en ny dag har börjat. Inom gångavstånd från kontorshusen håller ett spektakulärt drama på att utspela sig.

Ett lejon smyger just nu omkring i det höga gräset i ett försök att överrumpla en betande impala. Den unga antilopen känner faran och ger sig blixtsnabbt i väg med lejonet hack i häl. En intensiv, vild jakt har börjat. Om lejonet lyckas, kommer det att enligt den så kallade djungelns lag döma den olyckliga antilopen till döden.

Sådana här dramatiska jakter förekommer varje dag i Nairobi National Park, som ligger nära utkanten av Kenyas huvudstad, Nairobi. Djuren i parken har människor som sina närmaste grannar. År 1962 sågs faktiskt ett lejon ströva omkring utanför ett exklusivt hotell, kanske i ett försök att återta sitt tidigare vidsträckta revir. Hur kom det sig att de vilda djuren och stadens invånare började dela denna boplats?

En besvärlig början

Det var ingen lätt uppgift att inrätta den här parken. Många hinder behövde övervinnas innan djuren kunde få del av fördelarna med ett väl skyddat hem. Fram till 1900-talets början strövade djuren fritt omkring på stora ytor i Östafrika. Här har människor alltid haft nära kontakt med de vilda djuren och låtit sina hjordar beta alldeles i närheten av dem. En del har till och med betraktat vissa vilda djur som reservboskap.

 Så började storviltjägare utrustade med gevär strömma in i landet, och många av dem ville samla på sig så många jakttroféer som möjligt. En av dem var den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt, som kom till Kenya 1909 för att samla in naturhistoriska föremål till museer. Tillsammans med 600 bärare och yrkesjägare dödade han över 500 djur och skickade hem skinnen. Ungefär samtidigt levde en annan välkänd jägare, Edvard, prins av Wales. Deras jaktexpeditioner gjorde det populärt med storviltsjakt. Naturligtvis var en kula snabbare och lättare att rikta in än den traditionella bågen och pilen.

I och med att den berömda ”Lunatic Line”, som järnvägen genom Kenya till Uganda då kallades, blev klar, var området runt Nairobi öppet för bosättningar, vilket ytterligare begränsade djurens möjligheter att röra sig fritt. Man kunde börja ana deras slutliga förvisning.

Då, under 1930-talet, var det några som framträdde till djurens försvar. Archie Ritchie, som då var viltvårdare, och Mervyn Cowie, som var revisor, var bland de här aktivisterna. Genom möten och nyhetsreportage försökte de få kolonialmyndigheterna att inrätta en nationalpark som skulle hjälpa till att om inte stoppa, så åtminstone hejda den hänsynslösa slakten av djur. Myndigheterna var inte särskilt förtjusta i idén. De ville inte använda mark uteslutande till att bevara floran och faunan i ett område som var på väg att bli det största stadsområdet i Östafrika.

Försöken att bevara naturen drabbades av ännu ett bakslag under andra världskriget, när området där parken i dag finns fick stora skador under militärövningar. Djuren föll också offer för kriget. Att det ständigt fanns soldater i området gjorde att djuren förlorade sin fruktan för människor, och det i sin tur ökade risken för att de skulle bli människoätare. För att förhindra att detta skedde dödades en del djur, bland andra en lejonhona som kallades Lulu och de omtyckta djur som hörde till hennes flock.

Men tack vare att myndigheterna ändrade inställning kunde många hinder övervinnas, och naturvårdarna fick sin vilja igenom. Till sist, efter långa och besvärliga födslovåndor, föddes Nairobi National Park – den första parken av det här slaget i Östafrika – den 16 december 1946, när Kenyas dåvarande guvernör, sir Philip Mitchell, undertecknade födelseattesten.

Ett paradis för besökare

Jämfört med andra viltreservat i Östafrika är Nairobi National Park relativt liten. Man beräknar att parkens yta är 117 kvadratkilometer, och huvudentrén ligger knappt en mil från Nairobis stadskärna. Men det är just den lilla ytan som har gjort parken så berömd. Få platser på jorden kan erbjuda sina besökare samma panoramavy som denna djurens fristad – en ovanlig kontrast mellan storstaden Nairobi i snabb utveckling och den afrikanska bushen.

Den lilla ytan gör att besökarna får se de flesta av de större djuren, dock inte elefanter, i högre koncentrationer än i mer vidsträckta parker och reservat. I parken finns 100 arter av däggdjur och över 400 fågelarter. Parken ligger nära inflygningsvägen till Nairobis internationella flygplats.

Den som besöker Nairobi kan lämna sitt bekväma hotell i staden, köra förbi moderna kontorshus och inom några minuter komma till uråldriga slätter, bushområden och skogar. Här kan man se lejon och andra jagande djur i full aktion. Att få se sådana rovdjur jaga byten med blänkande skyskrapor i bakgrunden är en syn man inte glömmer i första taget.

 Parken vimlar av vilda djur, till exempel kafferbufflar, leoparder, geparder, giraffer, apor, hundratals antilopdjur och den sällsynta och utrotningshotade spetsnoshörningen. De flesta av de här djuren lever här permanent. Under torrperioderna februari/mars och augusti/september kan man se stora hjordar av kringflyttande djur, till exempel gnuer, samlas runt de många vattenhålen i parken.

I en del vattenhål, som lämpligt nog kallas flodhästarnas vattenhål, ligger grupper av dessa tunnformade jättar nedsänkta i vattnet hela dagarna, och det är först under kvällen och natten som de kommer upp för att beta. Runt omkring de här vattenkällorna finns speciella naturstigar, där man kan lämna bilen för att ta en promenad. Ett varningens ord bara: Sådana promenader kan vara livsfarliga, eftersom rovlystna krokodiler håller till i en del vattenhål, och de kan ligga och slöa på strandkanten, osynliga för en oförsiktig besökare! För att inte riskera att bli krokodilmat är det förståndigt att gå tillsammans med utbildade parkvakter.

Listan över parkens fåglar är som en förteckning över fågelvärlden. Strutsen, världens största nu levande fågel, som når en höjd på över 2 meter, har hittat ett hem här. Högt uppe på stadens himmel ses den illa omtalade gamen sväva omkring i full gång med sitt renhållningsuppdrag. Den till synes klumpiga fågeln är värdefull för parkens miljö, eftersom den rensar undan alla kadaver som annars skulle bli bakteriehärdar som vore farliga för andra djur.

Då och då kan man få syn på sekreterarfågeln. Den har nackfjädrar som påminner om de fjäderpennor som sekreterare en gång i tiden använde. Den ser alltid ut att ha bråttom och verkar skynda från det ena mötet till det andra. Några av de andra fåglarna är skuggfåglar, krontranor, sadelnäbbsstorkar och kohägrar.

Trots den relativt lilla ytan är parken ett ekologiskt mästerverk. I den västra delen finns en skog som utgör nästan 6 procent av ytan, och här regnar det mellan 700 och 1 100 millimeter per år. Här kan man få se en mängd träd, bland andra vinruteväxter och den vackra krotonen. Vidsträckta slätter, dalar och höjder täcker de södra och östra delarna, där regnmängden är mellan 500 och 700 millimeter. Flera typer av akacior tillsammans med andra växter gör området till ett typiskt savannlandskap.

Vi får inte heller glömma de magnifika branta bergväggar som stupar 100 meter rakt ner i dalen. Dessa kan bjuda bergsbestigare på en riktig utmaning – åtminstone de entusiaster som är villiga att försöka sig på dem!

Parken under hot

Många av de problem som är förknippade med att bevara naturlivet har en gemensam nämnare – människan. På grund av människans ”utvecklingsarbete” kan Nairobi National Park snart komma att falla i glömska. Staden Nairobi, den bosättningsplats som en gång gav upphov åt parkens födelse, fortsätter att expandera och tränger in djuren i ett hörn. I och med att allt fler slår sig ner i tätortsområdet fortsätter efterfrågan på mark att öka, och djuren har inget att sätta emot. Utsläpp från fabriker i närheten utgör också ett hot mot alla former av liv i parken.

En annan faktor som är viktig för parkens överlevnad är att det finns en flyttningsväg för vissa djur. En stor del av parken är inhägnad för att djuren inte skall förirra sig in i staden. Intensivare jordbruk och allt större boskapshjordar håller på att spärra av den smala korridor som finns kvar på den södra sidan av parken. En fullständig tillslutning kan få tråkiga följder. Djur som söker sig ut efter betesmarker kanske aldrig får en chans att återvända! För att rädda flyttningsvägen har Kenya Wildlife Service, landets ledande naturvårdsorganisation, arrenderat mark som gränsar till parken. Trots problemen fortsätter Nairobi National Park att locka till sig tusentals besökare varje år som kommer för att betrakta parkens fängslande kontraster.

[Bild på sidan 24]

Giraff

[Bild på sidan 25]

Leopard

 [Bild på sidan 26]

En flock maraboustorkar

[Bild på sidan 26]

Krokodil

[Bild på sidan 26]

Lejon

[Bild på sidan 26]

Krontrana

[Bild på sidan 26]

Spetsnoshörning

[Bild på sidan 26]

Struts