Jag försökte tjäna två herrar

BERÄTTAT AV KEN PAYNE

Jag föddes 1938 och växte upp på min farfars ranch i New Mexico i USA. Det var 9 700 hektar med vattendrag och grässlätter och med berg i bakgrunden. De ljud som jag kommer ihåg är ljuden från får, kor och hästar, liksom klirrandet från boskapsskötarnas sporrar. Ibland brukade jag lyssna till vindens sus i gräset och lägga märke till kontrasten till det höga, genomträngande ljudet från skrikstrandpiparna runt vattentanken.

DEN påverkan man utsätts för tidigt i livet kan göra ett djupt och bestående intryck. Jag tillbringade mycket tid tillsammans med min farfar, som kunde berätta många historier om Vilda Västern. Han kände till och med några som hade ridit tillsammans med Billy the Kid, en ung laglös som blev ryktbar för sitt systematiska dödande, vilket slutade med att han dog 1881 vid 21 års ålder.

Mina föräldrar var Jehovas vittnen, och de tog mig med i den kristna förkunnartjänsten. Vi besökte ensligt belägna rancher och enkla hus av soltorkat tegel i hela Hondodalen. De använde ofta en grammofon och spelade upp bibliska tal med J. F. Rutherfords röst, vilken har etsat sig fast i mitt minne. * Vi spelade upp hans tal för alla slags människor – ranchägare, mexikanska farmare och indianer, till exempel apacher och puebloindianer. Jag tyckte om gatuvittnandet med att erbjuda tidskrifterna – det var inte många ens under krigsåren som avvisade en liten pojke.

Ja, jag fick en god start i livet. Men jag lyssnade inte till Jesu varning: ”Ingen kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” (Matteus 6:24) Jag önskar att jag kunde säga att jag har haft ett underbart liv i heltidstjänsten. Men en tidig påverkan från en annan ”herre” ledde mig bort från den vägen, och det började när jag var tre år. Vad var det som hände?

Flygning blev mitt stora intresse

År 1941 landade ett flygplan, en Piper Cub, vid ladugården. Det användes för att jaga prärievargar  som tog våra får. Då, vid tre års ålder, bestämde jag mig för att bli pilot. De tidiga, formbara åren gick, och när jag var 17 år flyttade jag hemifrån för att arbeta vid en flygplats i Hobbs i New Mexico. Jag sopade golven i hangarerna och arbetade med flygplanen i utbyte mot flyglektioner. Den kristna förkunnartjänsten hamnade på andra plats i mitt liv.

Jag gifte mig när jag var 18 år, och min fru och jag fick med tiden tre barn. Hur försörjde jag oss? Genom att jag flög plan som användes för flygbesprutning, rovdjurskontroll och charterresor, och dessutom gav jag flyglektioner. Efter sex år med sådana arbeten började jag som pilot vid Texas International Airlines, utanför Dallas i Texas. Det här gjorde mitt liv mer stabilt, och jag tjänade till och med som äldste i församlingen i Denton i Texas. Jag ledde också flera bibelstudier, bland annat ett med en flygkapten och hans familj som alla tog emot sanningen från Bibeln.

År 1973 hade jag flugit turbopropplan i nästan tre år, men jag började tappa intresset när DC-3:an inte användes längre. I själva verket längtade jag hela tiden tillbaka till New Mexico. Men hur skulle jag kunna försörja mig om jag slutade som pilot?

Konsten blev nu mitt stora intresse

Som hobby hade jag sedan 1961 målat tavlor med motiv från den amerikanska Västern, och det hade gått lätt att sälja dem. Så jag lämnade min tjänst vid flygbolaget och flyttade tillbaka till New Mexico, som kallas förtrollningens land. Men jag bevarade inte balansen. Jag blev uppslukad av kärleken till konsten. Att måla och senare också skulptera, förutom mitt deltidsarbete som pilot, tog all min tid. Jag arbetade mellan 12 och 18 timmar per dag. Detta ledde till att jag på ett allvarligt sätt försummade min familj och min Gud. Och vad förde det med sig?

Mitt äktenskap gick i kras och slutade i skilsmässa. Jag flyttade norrut till Montana och tog min tillflykt till alkohol. En okristen livsstil förde mig in på en lika dåraktig väg som den förlorade sonen i Jesu liknelse. (Lukas 15:11–32) Med tiden insåg jag plötsligt att jag inte hade en enda verklig vän. När jag träffade människor som hade problem, brukade jag säga till dem: ”Sök upp Jehovas vittnen. De kan hjälpa dig.” Svaret brukade bli: ”Om det är så, varför är inte du ett vittne?” Jag blev tvungen att erkänna att ingen kan vara ett Jehovas vittne och leva på det sätt som jag gjorde då.

År 1978 återvände jag till slut till den församling i New Mexico där vittnena kände mig. Det var första gången på flera år som jag var i en Rikets sal, och jag kunde inte låta bli att gråta.  Jehova var verkligen barmhärtig mot mig. Vännerna i församlingen var mycket snälla och hjälpte mig tillbaka till Jehovas vägar.

En ny livskamrat och en ny början

År 1980 gifte jag mig med Karen, en förtjusande kvinna som jag hade känt i flera år. Hon hade två söner, Jason och Jonathan, från sitt tidigare äktenskap. Hennes djupa kärlek till Jehova gav mitt liv stabilitet, och vi fick ytterligare två underbara söner, Ben och Phillip. Men livet skulle inte bli någon dans på rosor. Vår familj skulle komma att drabbas av en stor sorg.

Jag studerade konst och tillbringade många timmar med att lära mig människors och djurs anatomi – i synnerhet hästars – såväl som komposition, proportion och perspektivlära. Jag började skulptera i lera, särskilt figurer från Vilda Västern – hästar, ridande indianer, cowboyer och till och med en gammaldags läkare som kommer resande med häst och vagn. Det började gå bra för mig. Därför bestämde vi oss för att öppna ett konstgalleri. Karen tyckte att det skulle heta Mountain Trails Gallery.

År 1987 köpte vi ett galleri, som fick det namnet, i Sedona i Arizona. Medan Karen skötte galleriet, stannade jag hemma och arbetade i ateljén och såg efter pojkarna. Men pojkarna blev sjuka, och inkomsterna var små. Vi bestämde därför att vi skulle byta roller, så att Karen kunde stanna hemma och ta hand om barnen. Jag tog med min lera till affären och började skulptera framför ögonen på besökarna. Vilken skillnad det gjorde!

Besökarna började ställa frågor om de bronsföremål som jag arbetade med. När jag beskrev mitt arbete för dem och berättade om de artefakter som jag använde som modeller till min formgivning, gav jag dem samtidigt en lektion i historia om Vilda Västern med namn, platser och händelser, sådant som jag själv hade lärt mig genom omfattande studier. Människor visade ett uppriktigt intresse för de gjutmodeller som jag arbetade med, och en del ville lägga en handpenning på föremålen de såg ta form, i syfte att betala resten när det hade blivit gjutet i brons. Därmed var begreppet ”precast sale” uppfunnet. Det blev en omedelbar framgång. Företaget växte så mycket att vi till slut hade tre konstgallerier och ett stort gjuteri med 32 anställda. Men det tog mycket av min kraft och energi! Karen och jag funderade över hur vi skulle kunna ta oss ur detta ekorrhjul. Vi gjorde det till ett böneämne. Jag var nu äldste i församlingen igen och visste att jag skulle kunna göra mer för Jehova.

Inriktad på att tjäna en enda herre

År 1996 kom vår kretstillsyningsman på besök i församlingen, och han frågade om vi kunde äta lunch tillsammans. Innan vi ens hade börjat äta ställde han en fråga som kom fullständigt oväntat – skulle vi kunna tänka oss att flytta till navajoindianernas reservat för att hjälpa till med att bilda en ny församling i Chinle? Vilken utmaning! Vi hade besökt reservatet vid flera tillfällen och hjälpt till med att predika i vissa delar av detta isolerade område. Det här gjorde att vi nu fick en ny inriktning i livet. Nu hade vi vår chans att ta oss ur materialismens ekorrhjul och använda mer tid för Jehova och hans folk. Vi kunde inrikta oss på att tjäna en enda herre!

Familjen Carusetta, som var goda vänner till oss och där fadern i familjen också var äldste, blev inbjuden att följa med oss på detta äventyr. Vi sålde våra bekväma hem och köpte var sin husvagn, som vi kunde ställa upp i reservatet. Jag sålde gallerierna och slutligen också gjuteriet. Vi hade förenklat vårt liv och var fria att utöka vår kristna tjänst.

Vår nya församling i Chinle hade sitt första möte i oktober 1996. Sedan dess har predikandet utvidgats bland navajoindianerna, och vår församling har duktiga navajopionjärer som talar språket. Vi har så smått börjat lära oss det här svåra språket för att vi skall kunna bli accepterade, även om vi inte är navajoer. Vi skaffade mark med godkännande från de indianska myndigheterna och byggde en Rikets sal i Chinle, som överlämnades i juni 2003.

Tragedin inträffar!

I december 1996 tog Karen med sig våra pojkar till Ruidoso i New Mexico för ett kort besök. Själv var jag tvungen att stanna i Chinle. Tänk dig vilken chock och sorg vi drabbades av, när vår 14-årige son, Ben, under en skidtur  körde in i en stor sten och dog! Det här var en fruktansvärd prövning för oss alla. Bibelns hopp om en uppståndelse har hjälpt oss att kunna klara av denna tragedi. Det stöd som vi fått från våra kristna bröder har också varit till ovärderlig hjälp. När begravningstalet hölls i Rikets sal i Sedona, där vi hade bott i flera år, såg grannarna fler navajoer än de någonsin tidigare sett. Bröderna och systrarna från reservatet hade kommit hela den långa vägen för att ge oss sitt stöd, en sträcka på mer än 30 mil.

Det är en välsignelse att se de andliga framsteg som Bens yngre bror, Phillip, har gjort. Han har fina andliga mål och är till stor glädje för oss. Han har fått leda flera bibelstudier, däribland ett med en lärare. Men vi längtar alla efter att få träffa Ben igen, i Jehovas utlovade nya värld. (Job 14:14, 15; Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:1–4)

Vi har blivit välsignade med en kärleksfull familj som ger oss mycket stöd. Min adoptivson Jonathan tjänar Jehova tillsammans med sin fru, Kenna, och det gör även min yngste son från mitt första äktenskap, Chris, och hans fru, Lorie. Våra barnbarn Woodrow och Jonah har övningstal i skolan i teokratisk tjänst. Min far dog 1987, men mor som är 84 år är fortfarande aktiv i tjänsten för Jehova, liksom min bror, John, och hans fru, Cherry.

Genom erfarenhet har jag lärt mig att Jesu ord är sanna: ”Ingen kan vara slav åt två herrar. ... Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” Konsten kan fortfarande vara en svartsjuk och krävande herre. Därför har jag lärt mig vikten av att hålla balansen och vara försiktig, så att jag inte på nytt skall bli uppslukad av konsten. Det är mycket bättre att följa aposteln Paulus råd: ”Mina älskade bröder, bli fasta, orubbliga, och ha alltid rikligt att göra i Herrens verk, och vet att er möda inte är förgäves i förbindelse med Herren.” (1 Korinthierna 15:58)

[Fotnot]

[Bild på sidorna 18, 19]

Mitt plan 1996 i Chinle

[Bild på sidan 19]

En bronsskulptur som jag kallar ”No time to Dally”

[Bild på sidan 21]

Möte för att studera Bibeln där vi sedan byggde vår Rikets sal

[Bild på sidan 21]

Tillsammans med min fru, Karen

[Bild på sidan 21]

Predikande vid en typisk navajohydda