Navigering med hjälp av havet, himlen och vinden

ÄR DU rädd för att falla över kanten på jorden? Förmodligen inte. Men förr i tiden var en del sjömän rädda för det. Många seglade bara så långt ut att de hade land i sikte. Men andra modiga sjöfarare kastade sin rädsla överbord och seglade ut på öppet hav.

För omkring 3 000 år sedan lade feniciska sjömän ut från sina hamnar på Medelhavets östra kust för att driva handel i Europa och Nordafrika. På 300-talet f.v.t. seglade Pytheas, en grekisk upptäcktsresande, runt hela Storbritannien och kan ha nått ända till Island. Och långt innan något europeiskt skepp nådde Indiska oceanen hade både arabiska och kinesiska sjömän korsat den. Det är faktiskt så att den förste europé som seglade till Indien, Vasco da Gama, gjorde det med hjälp av en arabisk lots, Ibn Majid. Han vägledde da Gamas skepp under de 23 dagar som det tog att korsa Indiska oceanen. Hur kunde sådana forntida navigatörer hitta ute till havs?

Död räkning höll dem vid liv

Sjömän i forna tider var tvungna att lita till död räkning. Det kräver att navigatören känner till tre faktorer, vilket visas i illustrationen här nedan: 1) skeppets startposition, 2) dess hastighet och 3) dess kurs (färdriktning). Att känna till startpositionen var ingen konst. Men hur fastställde man kursen?

Christopher Columbus använde en kompass för att fastställa sin kurs 1492. Men kompasser började man använda i Europa först på 1100-talet. Innan dess navigerade lotsar med hjälp av solen och stjärnorna. När moln skymde sikten, kunde sjöfararna orientera sig med hjälp av långa regelbundna dyningar, alstrade av vinden. De höll reda på dyningarnas rörelser i förhållande till solens och stjärnornas upp- och nedgång.

Hur kunde de räkna ut hastigheten? Ett sätt var att kasta ett föremål i vattnet vid fören och så räkna hur lång tid det tog innan skeppet passerat. En modernare och mer exakt metod gick ut på att man fäste en träskiva vid ett rep. På det  fanns knutar med jämna mellanrum. Träskivan kastades överbord och drog med sig rep allteftersom skeppet fortsatte framåt. Efter en bestämd tid halade man in repet och räknade hur många knutar som hade dragits med. På så sätt fick man fram skeppets hastighet i knutar, eller knop – sjömil per timme – en måttenhet som fortfarande används. När navigatören väl kände till hastigheten, kunde han räkna ut hur långt man hade färdats under dagen. Sedan drog han en linje på ett sjökort för att visa hur långt han kommit på sin valda kurs.

Havsströmmar och sidvindar kunde givetvis driva skeppet ur kurs. Så navigatören gjorde regelbundet beräkningar och antecknade de justeringar man var tvungen att göra för att hålla skeppet på rätt kurs. Varje dag fortsatte han där han hade slutat – med att mäta, räkna och rita. När skeppet till slut kastade ankar, var hans dagliga noteringar på sjökortet en bestående redogörelse för hur skeppet hade nått sin destination. Columbus seglade från Spanien till Nordamerika och tillbaka igen med hjälp av död räkning för över 500 år sedan. Hans noggranna noteringar på sjökortet gör att dagens sjömän kan upprepa hans anmärkningsvärda resa.

Segling med hjälp av himlen

Hur kunde gångna tiders navigatörer styra efter himlakropparna? Solens upp- och nedgång visade vad som var öst och väst. I gryningen kunde sjöfararna se hur mycket solens position hade ändrats genom att jämföra den med de bleknande stjärnorna. På natten kunde de bestämma sin bäring med hjälp av Polstjärnan – Nordstjärnan – som verkar stå nästan rakt ovanför Nordpolen efter skymningen. Längre söderut fanns en ljus stjärnbild, Södra korset, som hjälpte dem att lokalisera Sydpolen. Så under en klar natt kunde sjömän på alla hav kontrollera kursen med hjälp av minst en referenspunkt på himlavalvet.

Men det fanns fler himlakroppar som kunde visa vägen. Polynesierna och andra sjöfarare på Stilla havet kunde till exempel läsa natthimlen som en vägkarta. En av deras metoder gick ut på att ta sikte på en stjärna som de visste gick upp eller ner vid horisonten i samma riktning som deras destination. Under natten observerade dessa navigatörer andra stjärnors position för att försäkra sig om att de var på rätt kurs. Om de kommit ur kurs, visade stjärnornas position hur de skulle korrigera den.

Hur tillförlitlig var den här metoden? Vid en tid när europeiska sjömän gärna höll sig nära kusterna av rädsla för att segla över kanten på en platt jord, seglade sjöfarare långa sträckor mellan småöar mitt ute på Stilla havet. För mer än 1 500 år sedan lämnade till exempel polynesiska sjömän Marquesasöarna och styrde norrut över det gigantiska Stilla havet. När de gick i land på Hawaii hade de färdats 3 700 kilometer! Berättelser i det här området talar om hur polynesierna gjorde resor mellan Hawaii och Tahiti långt tillbaka i tiden. En del historiker menar att dessa berättelser inte är annat än legender. Inte desto mindre har sjöfarare i våra dagar  gjort samma resa och då navigerat med hjälp av stjärnor, dyningar och andra naturföreteelser – utan instrument.

Burna av vinden

Segelfartyg var helt beroende av vinden. En bris bakifrån drev fram fartyget ganska bra, men motvind bromsade båten avsevärt. Utan någon vind alls, vilket ofta var fallet i stiltjebältena – områden som ligger vid ekvatorn – kom man ingen vart. Med tiden upptäckte sjöfararna förhärskande vindar över oceanerna, vilket bidrog till att segelleder på öppna havet kunde etableras. De som navigerade drog fördel av de här vindarna.

Om vindarna var ogynnsamma kunde de givetvis också orsaka lidande och död. När Vasco da Gama seglade från Portugal mot den mytomspunna Malabarkusten i Indien 1497, förde vindarna honom ut på Sydatlanten och bar honom sedan tillbaka mot sydost runt Godahoppsudden i Sydafrika. Men på Indiska oceanen stötte han på monsunerna – vindar som ändrar riktning med årstiderna. Tidigt varje år uppstår sommarmonsunen i den sydvästra delen av Indiska oceanen, och under flera månader blåser den allt som flyter mot Asien. På senhösten tar vintermonsunen över. Den kommer med stor kraft från nordöst och blåser tillbaka mot Afrika. Men da Gama lämnade Indien redan i augusti och råkade snart ut för ogynnsamma vindar. Så i stället för 23 dagar som det tog att göra överfarten österut, tog det nästan tre månader att segla tillbaka. Den här förseningen gjorde att det blev ont om färsk mat, och han förlorade många i besättningen på grund av skörbjugg.

Skarpsinniga navigatörer på Indiska oceanen lärde sig att kontrollera både kalender och kompass. Skepp som passerade Godahoppsudden på väg österut var tvungna att bege sig mot Indien tidigt under sommaren för att inte riskera att behöva vänta i flera månader på gynnsamma vindar. Å andra sidan gav sjökaptener i Indien signal för avfärd mot Europa på senhösten för att inte behöva kämpa mot sommarmonsunen. På så sätt var sjövägen över Indiska oceanen som en enkelriktad väg – seglatserna mellan Europa och Malabarkusten i Indien gick oftast i bara en riktning åt gången.

Navigeringskonsten seglar vidare

Med tiden slog konsten att navigera in på en ny kurs. Mekaniska instrument minskade gradvis beroendet av gissningar och observationer med blotta ögat. Astrolabium och längre fram den mer exakta sextanten – instrument som mäter solens och stjärnornas höjd över horisonten – gjorde att sjöfarare kunde bestämma sin latitud utan att ha land i sikte. Skeppskronometern – en tillförlitlig klocka som kan användas till havs – gjorde att de kunde bestämma sin longitud, sin östvästliga position. De här instrumenten var långt mer exakta än död räkning.

I dag används gyrokompasser som anger väderstrecken utan att ha en magnetisk nål. Med hjälp av GPS, ett satellitnavigationssystem, kan man bestämma sin exakta position med bara några knapptryckningar. Elektroniska sjökort som projicerar informationen eller visar den på en datorskärm ersätter ofta traditionella sjökort. Ja, navigering har blivit en exakt vetenskap. Men alla de här förbättringarna ökar bara vår respekt för det mod och den skicklighet som forntida sjöfarare visade, när de styrde sina skepp över öppet vatten med ingenting annat än sin kunskap om havet, himlen och vinden.

[Diagram/Bilder på sidorna 12, 13]

(För formaterad text, se publikationen)

Död räkning

Resultaten av död räkning dokumenterades noggrant för framtida behov

1 Startposition

↓

2 Hastighet Hastigheten beräknades med hjälp av en

träskiva, ett rep med knutar på regelbundna

avstånd och ett timglas

↓

3 Kursen Kursen bestämdes genom observation av

strömmar, stjärnor, solen och vinden

[Bilder]

Kompass

Sextant

[Bilder på sidan 14]

Toppmoderna instrument har gjort navigering till en exakt vetenskap

[Bildkälla]

Kværner Masa-Yards