Efter explosionerna

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ECUADOR

 DET var en ljuvlig dag den 20 november 2002 i staden Riobamba i Ecuador. Fluffiga vita moln svävade på en blå himmel. De snötäckta vulkanerna som omgav staden skulle ha gjort sig perfekt på ett vykort. De 124 000 som levde här på ungefär 2 700 meters höjd i Anderna utförde sina dagliga sysslor omedvetna om att den här fridfulla scenen snart skulle få ett våldsamt slut. Plötsligt, under lugnet på eftermiddagen, hördes en öronbedövande explosion! Fönster och golv skakade. Ett olycksbådande svampmoln började snabbt ta form.

Inom tio minuter inträffade en andra explosion, åtföljd av en kraftig tryckvåg som krossade fönster och blåste bort dörrar från gångjärnen. Sedan kom ett virvlande moln av eld och rök, ett moln som fick det första att se obetydligt ut. En serie explosioner och blixtar följde.

José och Ana, ett par i 60-årsåldern som är Jehovas vittnen, bodde omkring 400 meter från platsen där explosionerna inträffade. De kastades till golvet av tryckvågen. Ana stod nära ytterdörren när den slets av från gångjärnen och slungades mot en vägg. När de skräckslagna rusade längre in i huset, började taket ramla ner över dem. På något sätt lyckades de ta sig ut till sin uteplats på baksidan, där de kröp ihop tillsammans och började be. Lyckligtvis kom deras son med en bil 15 minuter senare och förde dem i säkerhet.

Alla klarade sig inte lika bra. Det utbröt panik efter explosionerna. Stora människomassor flydde till fots. Det hördes rop och skrik. Somliga halkade och ramlade på det krossade glas som låg på trottoarerna. Bilar, bussar och lastbilar gjorde vansinnesfärder ut ur staden, och en del körde i fel riktning på enkelriktade gator. Många som var i skolan eller på sitt arbete när de var tvungna att fly svävade i ovisshet om sina familjemedlemmars öde i nästan 24 timmar.

Vad var orsaken till detta kaos? En brand i en underjordisk ammunitionsdepå på den närbelägna armébasen utlöste en gigantisk kedjereaktion av exploderande lysgranater, handgranater och granater till stridsvagnar och granatkastare. Eftersom explosionerna fortsatte, använde polisen högtalarbilar för att uppmana alla att bege sig minst 15 kilometer bort från staden.

Det dröjde inte länge förrän Riobamba låg öde. Tusentals ortsbor samlades på huvudvägen utanför staden där de kurade ihop sig i den kyliga nattluften – många hade ingen jacka eller kappa. Efter flera timmar började explosionerna avta. Temperaturen närmade sig fryspunkten, och invånarna började försiktigt ta sig tillbaka till staden. På morgonen upptäckte många att deras hem hade fått omfattande skador på fönster, dörrar, väggar och tak. En familj hittade vassa glasbitar som trängt in i en madrass i sovrummet. Andra hittade granatsplitter i och omkring sina hem.

De första rapporterna talade om minst 7 döda och 538 skadade, och 18 000 bostäder hade skadats. I området fanns 950 Jehovas vittnen. Ingen förlorade livet, men två fick behandlas för svåra skärsår.

Hjälp åt de drabbade

Morgonen efter explosionerna började de äldste i Jehovas vittnens församlingar i området undersöka hur det hade gått för deras kristna bröder. Längre fram under dagen sammanträffade en resande representant för Jehovas vittnen med äldste från 13 församlingar i och omkring Riobamba för att gå igenom hur omfattande skadorna var på människor  och egendom. Han uppmanade de äldste att sörja för de känslomässiga och andliga behoven hos de överlevande. Också under så svåra omständigheter är det nödvändigt att vara med vid kristna möten. (Hebréerna 10:24, 25) Därför höll man sina församlingsmöten i vanlig ordning redan kvällen efter katastrofen.

Under torsdagen och fredagen sammanställde och skickade man en detaljerad rapport över skadorna på Jehovas vittnens hem till avdelningskontoret i Guayaquil. I rapporten framhölls behovet av att snabbt täcka hundratals trasiga fönster för att skydda de boende mot kylan. Inom några timmar hade avdelningskontoret köpt in stora rullar med genomskinlig plast, tejp och betongspik för att kunna göra provisoriska reparationer.

En lastbil med material från avdelningskontoret anlände klockan nio på lördagsmorgonen. Flera arbetslag med Jehovas vittnen, både män och kvinnor, var redan i full färd med att hjälpa sina medvittnen att få undan de krossade rutorna i deras hem, så att arbetet med att sätta upp plasten skulle kunna börja. All verksamhet organiserades i en Rikets sal i närheten. För att det skulle gå snabbt att mäta upp plasten gjorde man markeringar på golvet. Med hjälp av mått som hjälparbetarna tagit skar man till längder av plast som sedan lämnades till det väntande monteringslaget.

José, som nämndes tidigare, berättar: ”När vi kom hem på eftermiddagen dagen efter explosionen, var vännerna redan där och röjde undan all bråte. På lördagen kom min närmaste granne över. Han kommenterade hur bra fönstren hade täckts med plast och frågade: ’Hur mycket har allt det här kostat dig?’” Han blev verkligen förvånad när han fick veta att José inte behövde betala någonting!

På lördag kväll hade ungefär 200 frivilliga från församlingar i närheten täckt för trasiga fönster i 91 av Jehovas vittnens bostäder. Många som inte är Jehovas vittnen fick också nytta av det här arbetet. En lokaltidning hade en bild av ett hus som Jehovas vittnen hade arbetat på och noterade att bara en av de åtta som bodde där var ett Jehovas vittne.

Känslomässigt stöd

Helt naturligt orsakade explosionerna stor känslomässig stress. För att ge tröst åt vännerna på platsen anordnades ett speciellt möte klockan fem på eftermiddagen måndagen den 25 november. Representanter från avdelningskontoret kom för att hålla det. Eftersom det inte fanns något elektriskt ljus, kunde man inte hålla mötet senare. Eftersom man trodde att tidpunkten inte var så lämplig, trodde man att det inte skulle komma mer än 600. Men sammankomsthallen i Riobamba fylldes av 1 421 närvarande, däribland en del grannar som inte var Jehovas vittnen! En nyckeltext som behandlades under programmet var Psalm 4:8: ”I frid skall jag både lägga mig och sova, ty du, du ensam, o Jehova, låter mig bo i trygghet.” De närvarande uttryckte stor uppskattning av det trösterika andliga programmet.

Flera hundra kopior av artikeln ”Hur du hjälper ditt barn att klara av naturkatastrofer” (Vakna! för 22 juni 1996) delades ut till föräldrar vid slutet av mötet. Ett stycke i den artikeln lyder:

”U.S. Federal Emergency Management Agency (FEMA) förklarar att omedelbart efter en katastrof är det normalt att barn är rädda för 1) att bli lämnade ensamma, 2) att bli skilda från familjen, 3) att det skall hända igen och 4) att någon skall skadas eller dö.” Med den här artikeln som grund uppmuntrades föräldrar att:

1.  Försöka hålla ihop familjen.

2.  Ta sig tid att förklara situationen på ett lugnt sätt.

3.  Uppmuntra sina barn att tala om sina känslor.

4.  Låta barnen ta del i uppröjningsarbetet.

 Fler kopior av den här artikeln i Vakna! delades längre fram ut till grannar och sådana som studerade Bibeln.

Tre veckor efter explosionen köptes material in för att göra mer permanenta reparationer, däribland att sätta in nya rutor och laga väggar och tak. Inom ytterligare tre veckor var det arbetet och reparationen av två Rikets salar färdigt. Många uttryckte sin tacksamhet för den här kärleksfulla hjälpen.

Katastrofer av olika slag är vanliga nu under de ”sista dagarna”. (2 Timoteus 3:1–5) Men det stöd Jehovas vittnen ger varandra och sina grannar vittnar om kraften i sann kristendom. José uttryckte det bra, när han sade: ”Jehovas organisation är inte sen att ge hjälp när vi råkar i nöd.”

[Bilder på sidan 15]

Omkring 200 frivilliga Jehovas vittnen tog del i uppröjningsarbetet. Nya rutor mättes ut, skars till och monterades. Man bytte ut tak