Kommunikation i världen omkring oss

”Utan kommunikation skulle varje individ bara vara en ö, isolerad från alla andra öar.” (The Language of Animals)

I ETT skogsparti, på en savann eller i din egen trädgård kanske mängder av djur just nu är fullt upptagna med att kommunicera. I boken The Language of Animals sägs det: ”Djuren använder alla sinnen. De viftar med utskjutande kroppsdelar och byter kroppsställning; de sänder och tar emot subtila – och i fallet med skrämda skunkar mindre subtila – doftsignaler; de piper, skriker, sjunger och kvittrar; de sänder och tar emot elektriska signaler; de ’dansar’ och avger blinkande ljussken, skiftar färg och ’trummar’ på ytan de går på och får den att vibrera.” Men vad betyder alla de här signalerna?

Forskare tar reda på vad djurens signaler betyder genom att göra noggranna observationer. Man har bland annat lagt märke till att när en dvärghöna ser ett marklevande rovdjur, exempelvis en vessla, sätter den i gång med ett gällt kacklande för att varna andra dvärghöns. Men om den får syn på en hök, utstöter den i stället ett enda långt skrik. Båda lätena framkallar en snabb reaktion som är anpassad efter varningen, vilket visar att fåglarna sänder meningsfull information till varandra. Man har även lagt märke till andra fåglar som på liknande sätt använder läten med olika innebörd.

”Ett av de främsta sätten att studera kommunikation i djurvärlden”, sägs det i en bok, ”är att spela in den signal man är intresserad av och sedan spela upp den för djuren och se om de reagerar på ett förutsägbart sätt.” (Songs, Roars, and Rituals) När man gjorde sådana försök med dvärghöns fick man se samma beteende som det man hade observerat i det vilda. Metoden fungerar till och med på spindlar. I ett fall ville forskare ta reda på vad det är som gör att vargspindelhonorna känner sig dragna till de uppvaktande hanarna, som försöker imponera på dem genom att vifta med sina håriga framben. Man videofilmade därför en hane och retuscherade sedan bort hårtofsarna på hans ben. När man därefter spelade upp filmen för honan, var hon plötsligt inte alls intresserad längre. Vad visade detta? Jo, vargspindelhonor attraheras tydligen bara av hanar som viftar med håriga ben!

 Doftsignaler

Många djur signalerar till varandra genom att utsöndra tydligt urskiljbara kemiska ämnen som kallas feromoner, vanligtvis från speciella körtlar eller genom urin och avföring. Precis som människor markerar sina ägor med staket, namnskyltar eller nummer markerar vissa djur, exempelvis hundar och katter, sitt revir med hjälp av feromoner. Tack vare den här mycket effektiva, om än osynliga, metoden att markera revir kan djur av samma art hålla sig på lagom avstånd från varandra.

Men feromonerna markerar inte bara revir. De fungerar som en kemisk anslagstavla som andra djur ”läser” med stort intresse. En bok uppger att doftmarkeringar ”antagligen även innehåller information om själva invånaren, till exempel ålder, kön, fysisk styrka och andra förmågor, samt vilket stadium i fortplantningscykeln djuret befinner sig i. ... Doften från ett djurs revirmarkering fungerar som ett ID-kort.” (How Animals Communicate) Man kan därför förstå att en del djur tar mycket allvarligt på sina doftmarkeringar, något som djurskötare känner väl till. När skötarna har rengjort burar och inhägnader, har de lagt märke till att många djur skyndar sig att markera sitt område igen. Ja, djuret upplever det som ”stressande att den egna doften saknas, och detta kan leda till onormalt beteende och rentav sterilitet”, sägs det i samma bok.

Feromonerna spelar också en viktig roll i insektsvärlden. Alarmämnen, som är en typ av feromoner, utlöser svärm- och attackbeteende. Aggregationsferomoner lockar individer till en näringskälla eller till en lämplig boplats. Till den här typen av feromoner hör även sexualferomoner, som en del djur är mycket mottagliga för. Silkesfjärilshanarna har två raffinerade antenner som ser ut som pyttesmå, späda ormbunksblad. De här antennerna är så känsliga att det bara behövs en enda molekyl av honans sexualferomon för att de skall reagera! När  antennerna känner av omkring 200 molekyler, börjar hanen leta efter honan. Men kemisk kommunikation förekommer inte bara djur emellan.

”Talande” växter

Visste du att växter kan kommunicera med varandra och rentav med vissa djur? Enligt tidskriften Discover har forskare i Nederländerna lagt märke till att en viss bönväxt avger en kemisk nödsignal när den angrips av rött spinnkvalster. Nödsignalen lockar till sig andra kvalster som lever på just rött spinnkvalster. På liknande sätt är det med majs, tobak och bomullsväxter. När de invaderas av larver, släpper de ut luftburna kemiska ämnen för att locka till sig getingar, som är larvernas dödsfiender. En forskare berättar: ”Växterna säger inte bara ’jag är skadad’, utan de talar också om exakt vilka det är som skadar dem. Det är ett mycket invecklat och fantastiskt system.”

Kommunikationen växter emellan är precis lika förunderlig. Enligt Discover har forskare ”observerat videväxter, popplar, alar och björkar som lyssnar på träd av samma art och kornplantor som lyssnar på andra kornplantor. I samtliga fall märkte man att skadade växter, vare sig de angreps av larver, drabbades av svamp eller mjöldagg eller hemsöktes av rött spinnkvalster, ... sände ut kemiska ämnen som verkade sätta fart på försvarsmekanismerna hos oskadade växter i närheten.” Även obesläktade växter har reagerat på kemiska varningar.

När en växt blir angripen eller varnas för angrepp, aktiverar den sina försvarsmekanismer. Det kan röra sig om insektsdödande toxiner eller om kemiska föreningar som hämmar eller rentav stoppar angriparens förmåga att smälta växten. Framtida forskning på det här området kan leda till fler fantastiska upptäckter, och några av dessa kanske kan bli till nytta inom jordbruket.

”Morsesignaler” med ljus

”Deras små luftburna lampor, som blinkade under stjärnorna, skänkte en underbar, förtrollad atmosfär åt min trista förort”, skriver ekologen Susan Tweit i en artikel om eldflugor. De här insekterna, som egentligen är skalbaggar, använder en ljusbaserad vokabulär som ”spänner från ett enkelt varningsljus till ett avancerat signal-och-svar-system av blinkningar mellan potentiella partner”, säger Tweit. Färgen på ljuset varierar från grönt till gult till orange. Eftersom honorna sällan flyger, kommer de flesta blinkningar vi ser från hanar. (Se rutan ”Eldflugans kalla ljus”.)

Alla de 1 900 arterna av eldflugor har sitt eget unika mönster av blinkningar. Det kan bestå av tre blinkningar med ungefär en sekunds mellanrum eller av en serie blinkningar av olika längd och med olika intervaller. När hanen söker efter en partner, flyger han omkring och blinkar sin uppvaktningssignal. ”Honan känner igen takten i blinkningarna”, står det i tidskriften Audubon, och ”svarar med en ’här-är-jag’-signal med den korrekta artspecifika intervallen”. Hanen uppfattar hennes tysta invit och flyger till henne.

Fjäderprydda mästersångare

”När det gäller varaktighet, variation och komplexitet finns det inte något djur som frambringar ett läte som kan mäta sig med en fågels sång”, skriver David Attenborough i sin bok The Life of Birds. Fåglar frambringar inte sin sång i halsen, utan i ett organ som kallas syrinx och som sitter på det ställe i bröstet där luftstrupen delar sig innan den går in i lungorna.

 Fåglarnas sång är delvis medfödd, men också inlärd från föräldrarna. Därför kan fåglar även utveckla lokala dialekter. I The Life of Birds står det: ”De koltrastar som härstammar från de fåglar som fördes till Australien under 1800-talet för att glädja de europeiska nybyggarna med ljud från hembygden har nu mycket utpräglade australiska dialekter.” Lyrfågelhanen, vars sång sägs vara en av de mest komplicerade och melodiösa, lär sig sin sång nästan helt och hållet av andra fåglar. Lyrfåglarna är faktiskt så skickliga imitatörer att de kan härma nästan vilket ljud som helst, till exempel musikinstrument, hundskall, inbrottslarm, yxhugg och till och med motorljudet från en kamera! Det främsta syftet med all denna efterapning är förstås att imponera på en potentiell partner.

Hackspetten, som normalt sett använder näbben till att rota fram mat, är fågelvärldens egen trummis och signalerar till andra fåglar genom att trumma med näbben på ihåliga stockar eller döda grenar. En del hackspettar kan också ”utforska nya spännande instrument ..., som ett plåttak eller ett kaminrör”, säger Attenborough. Fåglar använder sig även av visuell kommunikation, med eller utan akustiskt ackompanjemang. De kan till exempel signalera till varandra genom att visa upp sin vackra färgsprakande fjäderdräkt.

När en hane av den australiska palmkakaduan hävdar sitt revir, använder han alla medel: trumningar, sång, rytmiska rörelser och fjäderuppvisning. Han knipsar av en lämplig gren, griper tag i den med foten och knackar med den på en död trädstam. Samtidigt spänner  han ut vingarna, reser hjässtofsen, vaggar huvudet fram och tillbaka och avger gälla skrik. Verkligen en effektfull föreställning!

Vissa fågelläten känns igen av andra djur. Tänk till exempel på honungsgöken, en liten fågel som lever främst i Afrika. Med ett karakteristiskt skrik kan den locka honungsgrävlingen att följa med till ett träd som innehåller ett bisamhälle. När fågeln landar på eller i närheten av trädet, utstöter den ett annat skrik som betyder: ”Honung i närheten!” Honungsgrävlingen hittar trädet och river upp trädstammen. Sedan kan både han och fågeln kalasa på godsakerna.

Samtal under vattnet

Ända sedan man uppfann hydrofonen, en apparat för avlyssning av ljud i vatten, har forskare förundrats över alla de ljud som hörs nere i havsdjupen. De här ljuden, som kan vara allt från låga brummanden till höga skrik eller rentav tjut, förekommer i sådan mängd att man har utnyttjat detta för att kamouflera ljuden från opererande ubåtar. Men fiskarnas läten saknar inte mönster. I sin bok Secret Languages of the Sea säger marinbiologen Robert Burgess: ”En viss fisk kanske ’grymtar, klickar och skäller’ för att sedan upprepa exakt samma sekvens, medan en annan avger ett ’klick’ och ett ’knäpp’ för att sedan göra ett skrapande och ett raspande ljud som extranummer.”

Men hur kan fiskar ge ljud ifrån sig, när de saknar stämband? Några, säger Burgess, använder muskler ”fästa vid väggarna i den ballongliknande simblåsan för att få dessa väggar att vibrera så att blåsan” låter som en trumma. Andra gnisslar tänder eller öppnar och stänger gällocken, antingen med en duns eller med en smäll. Är alla de här ljuden bara meningslöst ”pladder”? Tydligen inte. Precis som landdjuren ger fiskarna ifrån sig ljud för att ”attrahera det motsatta könet, orientera sig, försvara sig mot fiender, skrämmas och kommunicera i största allmänhet”, säger Burgess.

Fiskar har också god hörsel. Många arter har inneröron och dessutom en linje av tryckkänsliga celler längs vardera sidan av kroppen. Den här raden av celler, som kallas sidolinje, kan känna av de tryckvågor som skapas av ljud som fortplantar sig i vattnet.

Jordens främsta kommunikatörer

”När vi studerar det mänskliga språket”, skrev Noam Chomsky, professor i lingvistik, ”närmar vi oss vad somliga skulle kalla ’människans essens’, dvs. de karakteristiska mentala egenskaper som, såvitt vi känner till, är unika för människan.” Barbara Lust, professor i lingvistik och mänsklig utveckling, sade: ”Redan i 3-årsåldern besitter barn en anmärkningsvärd kunskap om språkets struktur och syntax, en kunskap som är så komplex och exakt att det är svårt att med de inlärningsteorier vi känner till förklara hur barnet har skaffat sig den.”

Bibeln, däremot, ger en förnuftig förklaring till det mänskliga språkets  mirakel. Den ger äran för den här gåvan åt Skaparen, Jehova Gud, som gjorde människan till sin ”avbild”. (1 Moseboken 1:27) Men hur återspeglas Skaparens egenskaper i våra språkliga förmågor?

Vi kan ta detta med att ge namn som ett exempel. Frank Dance, professor i talad kommunikation, skrev att människor är ”de enda skapelser som kan namnge saker och ting”. I Bibeln framkommer det tydligt att det här är en egenskap som Gud har. Redan i början av skapelseberättelsen säger Bibeln att Gud kallade ”ljuset Dag, men mörkret kallade han Natt”. (1 Moseboken 1:5) Och enligt Jesaja 40:26 gav Gud ett eget namn åt varenda stjärna. Vilken häpnadsväckande prestation!

Ett av de första uppdrag Gud gav åt Adam sedan denne blivit skapad var att ge namn åt djuren. Den uppgiften måste verkligen ha satt Adams observationsförmåga och kreativitet på prov! Senare gav Adam sin hustru namnet Eva. Och hon i sin tur kallade deras första barn Kain. (1 Moseboken 2:19, 20; 3:20; 4:1, fotnot i NW, studieutgåvan) Sedan dess har människan inte sparat sig någon möda när det gäller att ge namn åt alla tänkbara saker, allt för att främja och underlätta kommunikation. Ja, tänk vad svårt det skulle ha varit att kommunicera på ett intelligent sätt om det inte fanns några namn.

Vid sidan av förmågan och önskan att namnge saker och ting har människan många andra sätt att kommunicera, både verbala och icke-verbala. Det finns praktiskt taget ingen gräns för vad vi kan delge varandra, alltifrån komplexa begrepp till ömma och varma känslor. Men som vi skall se härnäst finns det en särskild form av kommunikation som står högt över alla dessa andra.

[Ruta/Bild på sidan 6]

ELDFLUGANS KALLA LJUS

En glödlampa förlorar över 90 procent av sin energi som värme. Eldflugans ljus, som är resultatet av komplicerade kemiska reaktioner, har en effektivitet på 90 till 98 procent och förlorar nästan inte någon energi som värme. Därför kallas det passande nog kallt ljus. De ljusalstrande kemiska reaktionerna sker i speciella celler som kallas fotocyter. Fotocyterna styrs av nerver som sätter i gång dem och stänger av dem.

[Bildkälla]

John M. Burnley/Bruce Coleman Inc.

[Ruta/Bild på sidorna 8, 9]

TIPS SOM KAN HJÄLPA DIG ATT KOMMUNICERA BÄTTRE

 1. Lyssna intresserat när andra talar och dominera inte samtalet. Ett ord som uttalas fel eller ett grammatiskt misstag kan andra säkert ha överseende med, men de känner sig nog inte dragna till någon som bara vill prata och inte lyssna. ”Var snar till att höra, sen till att tala”, säger Bibeln. (Jakob 1:19)

 2. Intressera dig för livet och för världen omkring dig. Läs om många olika ämnen, men använd ditt omdöme. När du samtalar om det du har fått veta, gör det då på ett blygsamt och ödmjukt sätt. (Psalm 5:5; Ordspråken 11:2)

 3. Skaffa dig ett större ordförråd, men se till att du lär dig praktiska ord, inte märkvärdiga ord som drar uppmärksamheten till den som talar. ”Aldrig har en annan människa talat så här”, sade man om Jesus. (Johannes 7:46) Ändå hade även ”olärda och helt vanliga människor” lätt att förstå vad Jesus sade. (Apostlagärningarna 4:13)

 4. Tala klart och tydligt och uttala orden rätt. Men akta dig för att låta överdrivet korrekt eller tillgjord. När du talar tydligt och utan att sluddra eller hoppa över ändelser, blir ditt tal värdigt, och du visar hänsyn mot dem som lyssnar på dig. (1 Korinthierna 14:7–9)

 5. Inse att din förmåga att kommunicera är en gåva från Gud. Det kommer att motivera dig att använda den med tillbörlig respekt. (Jakob 1:17)

[Bild på sidan 5]

Silkesfjärilar har extremt känsliga antenner

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Phil Pellitteri

[Bild på sidorna 6, 7]

Hackspett

[Bild på sidan 7]

Paradisfågel

[Bildkälla]

© Michael S. Yamashita/CORBIS

[Bild på sidan 7]

Palmkakadua

[Bildkälla]

Roland Seitre