Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Väderkvarnar – påminnelser om en svunnen tid

Väderkvarnar – påminnelser om en svunnen tid

Väderkvarnar – påminnelser om en svunnen tid

VAKNA!:S MEDARBETARE I NEDERLÄNDERNA

VÄDERKVARNAR förekommer ofta på landskapsmålningar och etsningar av Jacob van Ruisdael, Meindert Hobbema, Rembrandt van Rijn och andra nederländska mästare från 1600-talet. Och det är inte särskilt förvånande. På den tiden fanns det omkring 10 000 kvarnar utspridda i landskapet. Men de här pittoreska byggnaderna gjorde mer än att bara inspirera konstnärer. Från början av 1400-talet till långt in på 1800-talet utförde de samma arbete som diesel- och eldrivna maskiner gör i dag. De tillhandahöll den kraft som behövdes för att pumpa vatten, mala säd, såga timmer och utföra många andra industriella uppgifter. Men till skillnad från dagens maskiner släppte de inte ut några föroreningar.

Sätta segel

När du besöker Nederländerna nu för tiden kan du fortfarande beundra de här flera hundra år gamla byggnaderna, även om deras antal har minskat till omkring ett tusen. Skulle du vilja lära dig lite mer om dem? Följ med oss på ett besök till en 350 år gammal väderkvarn vid den vackra floden Vechte i centrala Nederländerna.

Det är en härlig vårmorgon och Jan van Bergeijk, som äger och driver den här kvarnen, välkomnar oss med en kopp rykande hett kaffe. Han säger att vädret är idealiskt för att sätta i gång kvarnen. Men först måste hättan på kvarnen vridas mot vinden. Jan förklarar hur det går till medan han trampar på ekrarna i ett trähjul som är dubbelt så stort som han själv. Det här hjulet är förbundet med kvarnens hätta, eller tak. Genom att vrida hjulet roterar Jan hättan till det läge där de 13 meter långa vingarna fångar så mycket vind som möjligt. Sedan kedjas hjulet fast i marken för att det inte skall röra sig. Därefter rullar Jan ut segelduk som han sätter fast på vingarnas ramverk. Efter det att Jan satt fast en säkerhetskedja, lossar han bromsen, seglen fylls av vinden, och de fyra vingarna börjar sakta rotera. Vi står en stund och tittar förundrat på medan vingarna roterar med ett svischande ljud. Sedan bjuder Jan in oss för att visa kvarnens maskineri.

En närmare titt

Vi klättrar uppför en brant trappa och kommer upp i kvarnens hätta, där vi ser en horisontell, eller övre, vingaxel. Med hjälp av kuggdrev och kugghjul av trä driver den här axeln den vertikala huvudaxeln. Vi lägger märke till att man har ister lättillgängligt. Jan förklarar att det används för att smörja stenlagren där träaxlarna roterar. Men för att smörja kuggarna av ek använder han bivax. Här ser vi också hur man kan reglera vingarnas hastighet. Runt ett av hjulen är en serie träblock fästade. När de spänns åt fungerar de som en broms, och när man lossar på dem minskar trycket och vingarna kan rotera fritt.

När vi försiktigt går nerför den branta trappan, tar vi en närmare titt på huvudaxeln som går rakt genom kvarnen, från toppen till botten. Det doftar gammalt trä, och det knarrar från kugghjulen. Vid foten av den vertikala huvudaxeln finns en annan uppsättning kuggdrev och kugghjul. Den här anordningen driver ett vattenhjul. Vi stannar till vid de roterande hjulen och lyssnar på vattnets plaskande och vingarnas svischande. Det känns som om vi har rest tillbaka i tiden. Vi är imponerade och njuter i fulla drag.

Livet i en väderkvarn

En del kvarnar, till exempel mjölkvarnar, hade inget utrymme för bostäder. Kvarnens mekaniska delar tog upp allt utrymme. Mjölnaren och hans familj bodde vanligtvis strax intill. Men andra kvarnar, som den vi besöker, kunde också fungera som bostad.

Det kan verka hemtrevligt att bo i en kvarn, men förr i tiden var det allt annat än bekvämt. Bottenplanet fungerade som vardagsrum och sovrum. Där fanns en skåpsäng för två personer, en köksalkov och en del förrådsutrymmen. Till kvarnen brukade det höra ett litet utedass som man hade placerat över ett dike. Så var det fram till mitten av 1900talet. Jan berättar att stora familjer, en del hade mer än tio barn, var tvungna att ordna sovplatser överallt. Ibland fick det yngsta barnet sova under föräldrarnas säng, medan de andra barnen sov i samma rum eller på andra eller tredje våningen – alldeles under kugghjulen som hela tiden levde om!

En del kvarnar användes som pumpar för att dränera poldrar – låglänta områden som hade varit sjö- eller havsbotten. Kvarnen pumpade därför dygnet runt. För att kvarnen skulle fånga så mycket vind som möjligt placerades den på en öppen plats, med den följden att det blev dragigt och kallt inomhus. Tänker man dessutom på faran med häftiga stormar och åska, står det klart att de som bodde i väderkvarnar levde ett hårt liv. För närvarande är ungefär 150 väderkvarnar i Nederländerna bebodda, ofta av kvalificerad personal.

Mångsidiga väderkvarnar

Under tiden som väderkvarnen pumpar vatten, går vi ut och sätter oss på en bänk. Jan berättar om de många olika uppgifter som väderkvarnar har fyllt – mjölkvarnar för att mala säd, polderkvarnar för att pumpa vatten till ett vattendrag eller en damm, oljekvarnar för att utvinna olja ur säd, papperskvarnar för att tillverka papper, sågkvarnar för att såga timmer och så vidare. Han förklarar också att den första väderkvarnen som användes för dränering byggdes i början av 1400-talet. Längre fram användes sådana kvarnar för att torrlägga sjöar, till exempel Schermer, Beemster och Wormer, alla i närheten av Amsterdam.

I dag bor och arbetar hundratusentals holländare på land som tidigare var sjöbotten. Nederländernas största flygplats, som ligger i närheten av Amsterdam, är faktiskt byggd på bottnen av en torrlagd sjö. Passagerare som promenerar genom flygplatsen går faktiskt fyra meter under havets nivå! Men du behöver inte vara orolig för att din flygtur skall sluta som en sjöresa. Pumpstationer som drivs av diesel- eller elmotorer (väderkvarnarnas efterträdare) är i gång dygnet runt för att hålla dig torr om fötterna.

Talande väderkvarnar?

Medan vingarna svischar förbi, frågar Jan om vi har hört talas om talande kvarnar. ”Talande kvarnar? Nej”, svarar vi. Han förklarar att i det platta holländska landskapet kunde väderkvarnar ofta ses på flera kilometers håll. Det gjorde att den som skötte kvarnen kunde meddela sig med sina avlägsna grannar genom att ställa vingarna i olika positioner. När han till exempel tog en kort paus, ställde han vingarna så att de pekade horisontellt och vertikalt (A). När vingarna stod diagonalt betydde det att han var ledig (B). Den positionen valde man också vid dåligt väder för att vingarna skulle stå så lågt som möjligt, och på det sättet minskades risken för blixtnedslag. Genom att stanna vingarna alldeles innan den vinge som var på väg upp nådde sin högsta punkt uttryckte mjölnaren glädje och förväntan (C). Bedrövelse och sorg uttrycktes genom att stanna en vinge alldeles efter det att den hade passerat sin högsta punkt (D).

Det fanns också många lokala seder. Norr om Amsterdam dekorerade man ibland kvarnar vid högtidliga tillfällen, till exempel vid bröllop. Då ställdes vingarna diagonalt, ”ledig”, och man hängde utsmyckningar och dekorationer mellan dem. När landet ockuperades av tyska armén under andra världskriget, använde sig lokalbefolkningen av vingarnas position för att varna dem som höll sig gömda för att det skulle bli en raid. Att få höra det här och andra fascinerande upplysningar om väderkvarnar gjorde vårt besök hos Jan till en minnesvärd upplevelse.

För några år sedan fick ansträngningarna att bevara väderkvarnarna ett uppsving, när UNESCO förde upp 19 kvarnar i Kinderdijk, nära hamnstaden Rotterdam, på världsarvslistan. Så det som en gång i tiden hörde till vardagen har nu blivit kulturminnesmärken. Frivilliga över hela landet underhåller och bevarar dessutom hängivet kvarnarna. Tack vare deras ansträngningar kan turister från hela världen fortfarande njuta av några av de väderkvarnar som inspirerade berömda målare i det flydda.

[Ruta/Bilder på sidan 23]

Exportförbud för väderkvarnar

För 300 år sedan rådde det stor efterfrågan på väderkvarnsteknik. Delar till väderkvarnar lämnade Nederländerna i strid ström. Till råga på allt sökte utlänningar igenom landet i jakt på kvarnbyggare för att locka dem att komma och arbeta i andra länder. Det dröjde inte länge förrän väderkvarnar av holländsk modell kunde ses i Baltikum, England, Frankrike, Irland, Portugal, Spanien och Tyskland. I mitten av 1700-talet hade åderlåtningen faktiskt gått så långt att regeringen i Nederländerna beslöt att gripa in. I februari 1752 utfärdade myndigheterna exportförbud för väderkvarnar. Den holländske historikern Karel Davids berättar att från och med då fick ingen hjälpa en utlänning att köpa, bygga eller flytta ”någon del av en holländsk väderkvarn” eller ”exportera något verktyg som kunde användas för att bygga dem”. Vem sade att handelshinder och industrispionage är ett modernt påfund?

[Bilder]

Nedan: Jan vänder hättan på kvarnen så att den står mot vinden; kugghjul och kuggdrev av trä; vardagsrummet

[Bildkälla]

Alla bilder: Stichting De Utrechtse Molens

[Diagram/Bilder på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

A

B

C

D

[Bildkälla på sidan 21]

De Saen, målning av Peter Sterkenburg, 1850: Kooijman Souvenirs & Gifts (Zaanse Schans Holland)