Grunden till ett meningsfullt liv

BERÄTTAT AV ERNEST PANDACHUK

Jag föddes i ett prärieområde i Saskatchewan i Canada. När jag var 23 år, reste jag till Afrika, där jag i 35 år levde ett fascinerande liv som missionär. Hur kom det sig att mitt liv fick den inriktningen? Det var ingen tillfällighet. Låt mig förklara.

MITT första hem var gjort av pålar, lera och soltorkat tegel – det dög knappt till att skydda vår familj mot de hårda prärievintrarna. År 1928, innan de flesta av oss nio barn var födda, tog far och mor emot biblisk litteratur av en man som kom på besök till vårt nybyggarhemman. Under den långa vintern som följde studerade de Bibeln med hjälp av de här publikationerna. När våren kom, var de övertygade om att de hade funnit sanningen. De talade om den med släktingar, vänner och grannar, men framför allt med oss barn.

Jag föddes 1931, och därefter kom mina fem yngre syskon i tät följd. Det var en del av vår familjs rutin att läsa och studera Bibeln. Jag drar mig med glädje till minnes våra morgnar tillsammans. Far brukade ta ledningen i att gå igenom en bibeltext med oss, till och med när vi hade gäster. Mor och far och de äldre barnen turades om att läsa högt ur de bibliska publikationerna.

Förutom att far lärde oss att läsa och skriva, lärde han oss också att göra efterforskningar genom att använda bibelkonkordanser. Snart lärde vi oss hur vi skulle använda Bibeln för att förklara vår tro för andra. De här trivsamma stunderna hjälpte mig att resonera om bibliska ämnen. Med tiden kunde jag använda Bibeln för att tillbakavisa falska religiösa läror. Jag kunde bevisa att själen dör, att det inte finns någon helveteseld och att Gud och Jesus inte är jämlika eller delar av en så kallad treenighet. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4; Johannes 14:28)

Far och mor undervisade oss också genom sina egna exempel och uppmuntrade oss att hålla fast vid det som var rätt, även om det innebar att vi blev impopulära. De använde till exempel aldrig tobak, och de varnade oss för de förorenande verkningar som den har och för de påtryckningar att använda tobak som vi skulle kunna utsättas för i skolan. Jag kommer ihåg fars ord: ”De kanske säger att du är en fegis, om du vägrar att röka. Men fråga då bara den personen:  ’Vem är det som är starkast? Den som behärskas av tobaken eller den som behärskar den?’”

En annan prövning, som skulle visa om jag höll fast vid det jag hade lärt från Bibeln, kom när jag var elva år. Då hade andra världskriget börjat, och barn i skolan förväntades svära trohet och lydnad mot flaggan. Genom det jag hade lärt mig när jag studerade Bibeln förstod jag att en sådan trohetsed var en handling av tillbedjan, så jag vägrade att delta. Det här ledde till att jag blev avstängd från skolan i sex månader.

Trots det blev jag färdig med skolan i tid, och i mars 1947 blev jag döpt i vatten för att visa att jag hade överlämnat mig åt Jehova Gud. Sex månader senare blev jag pionjär, dvs. heltidsförkunnare av de goda nyheterna. Först tjänade jag i södra Saskatchewan, ett vidsträckt distrikt där jag vittnade för farmare och ranchägare. Sommartid färdades jag på hästryggen och under den kalla vintern använde jag en hästdragen täckt släde, som vi kallade kabyss. Den värmdes upp med hjälp av en träkolseldad kamin, och jag var därför tvungen att vara försiktig, så att släden inte välte.

Människorna på landsbygden var vänliga och gästfria. Om mitt besök inföll sent på eftermiddagen, inbjöd de mig ofta att sova över hos dem. Jag uppskattade verkligen de livliga bibliska samtal som därpå följde! Familjen Peterson var en familj som reagerade positivt på sanningen efter det att vi hade samtalat ända till soluppgången. I den familjen blev Earl och hans mor nitiska vittnen för Jehova.

Jag tjänar i Quebec

År 1949 ansökte jag om att få tjäna som pionjär i provinsen Quebec, eftersom det behövdes pionjärer som kunde hjälpa till med predikoarbetet där. Omkring 200 pionjärer från västra Canada anmälde sig. De kom till staden Montreal i september, villiga att bli sända till olika områden i Quebec. Det här var under den period då den katolske premiärministern Maurice Duplessis, som lovat att sätta stopp för alla Jehovas vittnen i provinsen, var vid makten.

Det var spännande och bråda tider, fyllda av utmaningar. Utmaningarna bestod bland annat i att lära sig franska, men också i att riskera att bli gripen och utsättas för pöbelangrepp och fanatiska bråkmakare som upplöste våra kristna sammankomster. Sådan intolerans skrämde mig ändå inte och fick mig inte heller att sluta tjäna Gud. Mina föräldrar hade ingjutit i mig kärlek till det som är rätt och en övertygelse om att det världsvida predikoarbetet, som Jesus hade förutsagt, skulle slutföras, oavsett motståndet mot det. (Matteus 24:9, 14)

Under min tid i Quebec träffade jag Emily Hawrysh, en trogen pionjärsyster från Saskatchewan. Ända sedan vi gifte oss den 27 januari 1951 har hon varit min trogna medarbetare och uppmuntrande kamrat. Eftersom vi hade som mål att mera helt och fullt ta del i tjänsten, ansökte vi och blev antagna som elever vid Vakttornets Bibelskola Gilead, som anordnade en nästan sex månader lång kurs för att förbereda förkunnare för missionärstjänst. I februari  1953 utexaminerades vi från Gileadskolans 20:e klass.

Medan vi väntade på de handlingar som behövdes för att få komma till Afrika, blev vi inbjudna att bistå Jehovas vittnens församlingar i de kanadensiska provinserna Alberta och Ontario. På den tiden färdades vi mellan församlingarna med allmänna transportmedel. Vi lärde oss därför att förenkla vårt liv och att bära med oss alla våra tillhörigheter i en resväska. Några månader senare, när alla våra handlingar var i ordning, bar det av till Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe.

Vi anpassar oss till livet i Afrika

Inom fem månader efter vår ankomst fick vi i uppdrag att besöka grupper av Jehovas vittnen i Zimbabwe, Botswana och de södra delarna av Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Vid Gileadskolan blev vi uppmanade att inte jämföra vårt utländska missionärsdistrikt med vårt hemland och komma ihåg att vilka förhållanden vi än befann oss i, så kunde vi lära oss något av våra erfarenheter. Sådana visa ord hjälpte oss att bevara ett rätt tänkesätt. Emily och jag instämmer än i dag i talesättet: ”Gör det bästa av varje situation, för den kanske aldrig kommer igen.”

Vi reste från plats till plats med tåg, buss, lastbil eller cykel – vilket färdmedel som än fanns tillgängligt. Det här var ansträngande i sig, men det fanns även andra omständigheter som gjorde att vårt beslut att ”göra det bästa av varje situation” sattes på prov. Under de första två åren kunde Emily inte följa med mig in i de olika stammarnas områden på grund av att lagen förhindrade detta. Trots att vi hade varit gifta i bara några år, var min hustru därför tvungen att stanna i städer som låg vid tågens ändstationer, där det ofta inte fanns några andra vittnen. Emilys tro, mod och orubblighet fick mig inte bara att fyllas av beundran för och kärlek till henne, utan ledde också till att Rikets frukt frambringades i de här samhällena.

Så fort Emily hade hittat husrum hos någon av invånarna i staden, brukade hon vittna i grannskapet tills jag återvände från stamområdet. Det kunde ibland hända att hon var ensam i tjänsten en hel månad. Men hon fick styrka och skydd genom att förtrösta på Jehovas mäktiga hand, och hennes tjänst bar frukt. Vid ett tillfälle reagerade en kvinna som hette Rita Hancock positivt på Bibelns sanning, och längre fram gjorde även hennes man det. Han blev en hängiven broder och tjänade som äldste fram till sin död. Numera finns det blomstrande församlingar i en del av de städer där Emily sådde ut den bibliska sanningens säd.

Afrikansk gästfrihet och påhittighet

Medan jag var i de olika stamområdena tyckte jag att det var gripande att se den djupa uppskattning av Jehovas organisation och dess resande representanter som de afrikanska vittnena visade. Jag blev väl omhändertagen av de här kärleksfulla kristna bröderna. Varje måndag reste jag från en sammankomstplats till en annan. Jag brukade få bo i en nybyggd gräshydda, som återkallade minnena av min familjs nybyggarhemman i Saskatchewan. Min säng bestod av en 30 centimeter tjock matta av gräs, som man hade lagt ut på golvet och lagt ett lakan över.

Sammankomsterna hölls i allmänhet i ett skogsområde. De som kom till sammankomsten röjde bort undervegetationen, men lät träd med täta trädkronor stå kvar för att ge skugga. Gräsknippen som omsorgsfullt knutits ihop och lagts i prydliga rader fick utgöra sittplatser. Till sist satte man upp ett stängsel av gräs för att inhägna platsen. I de här primitiva omgivningarna blev jag alltid djupt rörd, när våra afrikanska bröder och systrar med välljudande röster sjöng lovsånger till Jehova i oförglömlig harmoni.

En minnesvärd upplevelse

En gång när jag var ute i tjänsten träffade jag Gideon Zenda, en chefsinspektör för skolor vid missionsstationer som drevs av anglikanska kyrkan. Gideon hade själv fått sin utbildning, bland annat sin universitetsutbildning, genom kyrkan. Men han hade många bibliska frågor som han inte hade fått något tillfredsställande svar på. Han bad mig därför att sammanträffa med honom och flera av hans kolleger för att besvara de här frågorna. Omkring 50 personer, bland andra  skolinspektörer, rektorer och lärare, kom till det här mötet, och Gideon var ordförande. På ett ordnat sätt gick vi igenom det ena ämnet efter det andra. Jag talade om varje ämne i ungefär en kvart, och sedan besvarade jag frågor från de närvarande. Mötet varade i flera timmar.

Det här ovanliga mötet ledde till att Gideon, hans familj och flera av hans arbetskamrater blev överlämnade och döpta tjänare åt Jehova. Biskopen på orten sade upp dem från deras arbeten inom anglikanska kyrkans utbildningssystem. Men ingen av dem lät sig skrämmas, utan alla förblev trogna i Jehovas tjänst och några började i pionjärtjänsten.

En dramatisk film möter positiva reaktioner

År 1954 började Jehovas vittnen visa filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Året därpå hävdes de restriktioner som tidigare hade hindrat en hustru från att följa med sin man in i stamområdena. Det här gjorde att vi nu kunde resa dit tillsammans. Vid samma tid fick vi ett motorfordon, en elektrisk generator och en projektor, så att vi kunde visa filmen i alla samhällen vi kom till. Många hade aldrig tidigare sett en film, så våra filmvisningar väckte stor uppmärksamhet. Filmen visade steg för steg hur biblar och biblisk litteratur framställdes vid vårt stora tryckeri i Brooklyn i New York.

Filmen innehöll också sekvenser från det tillfälle då Jehovas vittnens internationella brödraskap samlades för tillbedjan på Yankee Stadium i New York 1953. Aldrig förut hade de här afrikanerna sett en sådan demonstration av enhet och kärlek mellan olika folkslag. Den här filmen fick många familjer i Zimbabwe att vilja studera Bibeln och komma tillsammans med Jehovas vittnen. Förfrågningar om att visa filmen formligen strömmade in från rektorer över hela landet, som insåg det pedagogiska värdet av ett sådant här visuellt hjälpmedel för eleverna.

Sent en kväll väcktes jag av några vittnen som bad mig visa filmen. Till min förvåning hade omkring 500 människor gått i flera timmar för att få se den. De hade hört att jag var i området och att jag hade visat filmen. När skaran skingrades, hade det kommit ytterligare en grupp på 300 personer. Jag visade därför filmen igen. De sista åskådarna gick inte förrän klockan tre på morgonen! Under en 17-årsperiod var det över en miljon människor enbart i Zambia som såg den här kraftfulla filmen!

Vi får nya förordnanden i Afrika

När vi hade tjänat i Zimbabwe i över fem och ett halvt år, blev vi förflyttade till Sydafrika. Det innebar att vi var tvungna att lära oss språket afrikaans. Senare lärde vi oss även att tala sesotho och zulu. Tack vare att vi kunde undervisa i Guds ord på flera språk blev vi effektivare i tjänsten, och vi kände att vi kunde uträtta mera.

I början av 1960 blev vi förordnade att tjäna i resetjänsten i södra Afrika. Under de följande 27 åren reste vi mycket i Lesotho, Namibia, Sydafrika och Swaziland och även på öarna Ascension och Sankt Helena i Sydatlanten. Sammanlagt färdades vi många tusen mil för att betjäna våra kristna bröder och systrar. Deras trogna och lojala handlande under ogynnsamma omständigheter har varit en sporre för oss att aldrig ge upp.

Jag fick till exempel personligen lära känna några av de vittnen i Swaziland som inte kompromissade i fråga om sin tro, när kung Sobhuza II dog. Eftersom de vägrade att ta del i de oskriftenliga ceremonier som av tradition hålls efter en sådan uppsatt persons död, blev de avskedade från sina arbeten och förvägrade sina medborgerliga rättigheter. Trots många år av umbäranden och prövningar övergav de aldrig sin tro. Det har varit en stor förmån att ha fått lära känna de här underbara bröderna och systrarna och att ha fått tala med dem ansikte mot ansikte, och det är något jag alltid kommer att tacka Jehova för.

 Sedan måste jag få berätta om Philemon Mafareka. Han är pionjär och kommer från Mokhotlong i Lesotho, en by i bergen som ligger på över 3 000 meters höjd. Eftersom det inte fanns några transportmedel tillgängliga, gick han och hans älskade hustru, deras två barn och fyra dopkandidater tio mil till fots för att komma till en sammankomst som hölls på 1 000 meters höjd. Större delen av sträckan var de tvungna att ta sig fram genom brant terräng. De klättrade upp och ner för trånga bergspass och tog sig över många strömmar och andra vattendrag.

På hemvägen bar de med sig hundratals exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv. Böckerna hade de tänkt lämna till dem som bodde i Mokhotlong. Men eftersom de mötte många längs vägen som var intresserade av biblisk litteratur, tog deras böcker slut redan innan de kom hem. Det har varit en förmån för Emily och mig att med egna ögon få se det nit och den hängivenhet som kristna bröder och systrar visar i likhet med Philemon och hans hustru, och det är något vi tänker på och uppskattar än i dag.

Ibland utsattes vi för sådana faror som giftormar, till exempel kobror, och för störtfloder och andra riskfyllda situationer. Men även om de här upplevelserna var skrämmande för ögonblicket, bleknar de helt i jämförelse med de välsignelser och glädjeämnen som ett liv i Jehovas tjänst ger. Vi fick erfara att han aldrig överger sina lojala.

När Emily hade allvarliga hälsoproblem, gav Jehova oss den vishet vi behövde för att kunna hantera situationen på ett balanserat sätt. En förändring av kosten och bättre sanitära förhållanden bidrog till att hon tillfrisknande. Vi byggde om en lätt lastbil till husbil, så att vi medan vi reste kunde bo på ett sätt som vi själva kunde styra, och med tiden återställdes Emilys hälsa.

Vi återvänder till Canada

År 1988, efter 35 års missionärsarbete på den fascinerande afrikanska kontinenten, fick vi åter i uppdrag att tjäna i Canada. År 1991 började jag återigen som resande tillsyningsman. Åtta år senare drabbades jag av ett slaganfall. Även om min tjänst sedan dess har varit mycket begränsad, tycker jag fortfarande att det är en stor glädje att kunna tjäna som äldste i en av församlingarna i London i Ontario.

I dag ser jag med tillfredsställelse tillbaka på den tid då jag började som pionjär och satt på hästryggen i södra Saskatchewan för så där 56 år sedan. Jag är verkligen tacksam för att far var så ihärdig när det gällde att lära oss att tänka som andliga människor och att aldrig vara rädda för att stå upp för sanning och rätt! Han fick Guds ord att bli levande för mig, och tack vare det har jag fått leva ett meningsfullt liv. Det arvet har varit till nytta för mig varje dag i livet. Jag skulle aldrig byta ut mitt liv i Jehovas tjänst mot något som den här gamla världen har att erbjuda.

[Bild på sidan 19]

Vår familj på nio barn år 1949, med mamma som håller den yngste i famnen. Jag står bakom henne

[Bild på sidan 20]

Jag byggde den här ”kabyssen” för att använda i tjänsten

[Bild på sidan 20]

Några kvinnor i Quebec som blev gripna för att de predikade

[Bild på sidorna 22, 23]

Jag fick ha del i att undervisa de här resande tillsyningsmännen i Zimbabwe

[Bild på sidan 23]

Vi byggde den här husbilen för att Emily skulle återfå hälsan

[Bild på sidan 23]

Ett nytaget foto av Emily och mig