Vad vi lärde av pygméerna

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

”Ta av er skorna. Vi kommer att gå i vatten och sedan korsa elefanternas stig. Följ mina instruktioner mycket noga. Om vi träffar på en gorilla, huka er ner och titta honom inte i ögonen. Om vi träffar på en elefant, stå stilla.”

NÄR vi sitter och kopplar av på restaurangens terrass, tänker vi på allt som vi nyligen har sett. Framför oss flyter floden Sangha, och på den andra sidan kan vi se den täta skogen i all sin skönhet. Vi befinner oss vid Bayanga på den sydliga spetsen av Centralafrikanska republiken, som ligger mellan Kamerun och Kongo (Brazzaville). (Se kartan på sidan 19.)

Så snart vi hade kommit fram till informationscentret vid Dzanga-Ndoki nationalpark, glömde vi bort hur ansträngande resan hit hade varit. Den här nationalparken ligger cirka 50 mil från Bangui, huvudstaden i Centralafrikanska republiken, och för att komma hit körde vi i nästan elva timmar på en mycket smal väg. På vissa ställen växte tjockt gräs av bambu alldeles intill vägen. Vid staden Ngoto blev vi tvungna att ta en färja för att ta oss över floden. Den här färjan är mycket ovanlig, eftersom den inte har någon motor. Den tog oss över floden enbart med hjälp av kraften i vattenströmmarna. Båten hålls på plats av en trissa som löper längs en kraftig vajer, och det behövdes bara några få unga män för att manövrera in färjan på plats.

Längre bort, vid floden Bambio, finns det en flytbro som är mycket praktisk, eftersom den kan anpassa sig efter flodens vattennivå allteftersom den växlar under de torra och regniga perioderna. Området är magnifikt, och vi skall få se djuren i deras naturliga hemvist  och träffa akapygméer, * som fortfarande lever på sitt traditionella sätt.

Skulle du vilja följa med oss på det här fantastiska besöket, även om det tyvärr bara blir med hjälp av fantasin? Vår guide heter Benoît och är pygmé. Vi ger oss av till hans by för att träffa Germaine och Valérie, två andra pygméer som är örtläkare och som kommer att göra oss sällskap. De visar oss den ena förunderliga växten efter den andra i skogen, växter som används för medicinskt bruk.

Växter som botar och läker

Efter det att vi har kört flera minuter längs en skogsväg blir vi ombedda av våra nya vänner att stiga ur bilen och följa med dem in i skogen. De hugger ut en stig med sina macheter, medan vi går efter och gör vårt bästa för att hänga med. Nu får vi vår första överraskning: mo nzambu nzambu, en växt av släktet Landolphia. Vår guide skär snabbt av ungefär 50 centimeter långa bitar, och vi dricker saften som rinner ut. Den är ren, frisk och släcker törsten.

Lite längre bort visar de oss ett löv från guavaträdet. Pygméerna kokar de här löven för att göra ett te som behandling mot hosta. Ett annat träd, som kallas ofuruma, avger vit mjölksaft som är ett utmärkt medel för ögonen vid behandling av bindhinneinflammation. ”Finns det något botemedel mot ormbett?” frågar vi. ”Naturligtvis finns det. Vi tar löv från en bolo [som på språket aka är namnet på en sorts lian, en tropisk klätterväxt] som vi krossar till en gröt och lägger på bettet”, svarar vår guide. För varje steg vi tar upptäcker vi andra växter som, enligt vår guides försäkran, har läkande egenskaper. Här finns botemedel för såväl sårläkning som inälvsparasiter, öroninfektioner, trasiga tänder och till och med sterilitet.

De här människorna, som ibland betraktas som enkla och primitiva, har mycket att lära oss. Medan vi fortsätter in i skogen ”handlar” våra två örtläkare den mat de behöver – svampar, sallad som växer vilt och rötter som används i stället för vitlök. En del löv är tydligen väldigt goda, eftersom de äts på stående fot! Så underbart det kommer att bli att få fortsätta att skaffa sig kunskap i Guds utlovade nya värld! (Jesaja 65:17; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1–4)

Alla elefanter samlas vid saltstället

På eftermiddagen ger vi oss av för att titta på skogselefanterna vid saltstället. Det är på vägen dit som vår guide ger oss de instruktioner som nämndes i början av den här artikeln. Men vad är saltstället? Det är ett stort röjt område där marken är full av mineralsalter som en del djur tycker mycket om. Av den anledningen är det här stället en daglig mötesplats för skogselefanter, bufflar, antiloper, afrikanska skogssvin och andra vilda djur.

Eftersom den täta skogen gör det oerhört svårt att få syn på djuren här, har man byggt en mirador, ett utkikstorn, vid utkanten av saltstället. Men för att komma fram dit är vi tvungna att ta oss över ett kärr med vatten som når upp till mitten av låren. Vår guide lyssnar uppmärksamt till ljuden omkring oss och försäkrar sig också regelbundet om att vi håller oss tätt intill honom. Varför? Därför att det händer att elefanterna tar samma väg!

När vi kommer fram till utkikstornet, tar vi oss tid att titta på djuren – här finns mer än 80 elefanter, en del bufflar och några antiloper. En forskare som har studerat elefanterna i över elva år är också här. Hon berättar för oss: ”Var och en har sin egen personlighet. Jag har registrerat 3 000, och av dem känner jag 700 vid namn.” Tyvärr är elfenben  från skogselefanternas betar oerhört eftertraktat för att göra personliga stämplar, som i en del länder i Orienten används för att identifiera upphovsmännen till dokument och målningar. *

Hur man jagar med nät

Tidigt nästa morgon följer vi med en grupp på tio jägare för att med egna ögon få se hur det går till att jaga med nät. Män och kvinnor har med sig sina nät gjorda av lianer. Varje nät är ungefär 20 gånger 1,2 meter. Allteftersom vi tränger djupare in i djungeln, ökar männen och kvinnorna avståndet till varandra och sträcker ut näten, som de knutit samman, tills de täcker en sträcka på ungefär 200 meter. Därefter ställer sig våra jägare i en stor cirkel runt den här nätbarriären, och medan de går tillbaka mot näten skakar de i grenarna och skriker högljutt för att driva in djuren, om det finns några, i näten. Den här gången fanns det inga djur. Jägarna tar loss näten, går längre in i skogen och börjar om från början. En, två eller tio gånger.

Efter den här morgonen känner vi oss helt utmattade. Pygméerna har sett tre små blå skogsantiloper, men de lyckades undkomma näten och fly. Vi har inget intresse av att få se ett djur fångas i näten. Vi vill i stället lära oss vilka uppfinningsrika sätt de här människorna använder för att överleva, trots att de verkar ha så få hjälpmedel och inga av de redskap som den industrialiserade världen har. Så vi är inte alls besvikna, eftersom det vi just fick se var något mycket speciellt.

En kanotfärd på floden Sangha

Vem skulle inte tycka om att sakta få glida fram genom vattnet? I en kanot blir upplevelsen ännu större, eftersom du då i stort sett befinner dig på samma nivå som vattenytan. Under vår kanotfärd den här eftermiddagen får vi se gråhägrar och en mängd andra mångfärgade fåglar, den ena vackrare än den andra. En del av fåglarna flyger från gren till gren längs flodbanken och ger intryck av att följa efter oss, när vi glider fram genom vattnet.

På vissa ställen ser vi chimpanser som hoppar från den ena klängväxten till den andra bara för nöjes skull – eller så vill de kanske underhålla oss! Patrick, som paddlar kanoten, kämpar hårt för att ta oss ett par hundra meter till, eftersom han såg några flodhästar där i går. Kommer vi att få se dem i dag? Nej, tyvärr inte. De har gett sig av. Å andra sidan gör den här extra turen att vi får se flera byar längs floden och beundra alla de barn som manövrerar sina små kanoter med överraskande skicklighet. Ja, vi kommer aldrig att glömma vår kanotfärd på floden Sangha.

De intryck som vi bär med oss hem

Under resan tillbaka till Bangui, spelar hundratals synintryck och minnesbilder upp sig för vår inre syn. Många saker har berört oss känslomässigt, medan andra har gjort oss förbluffade. Framför allt skall vi aldrig glömma den harmoni som råder mellan pygméerna och skogen eller med vilken vishet de drar nytta av allt som finns i deras omgivning.

Och även om vi inte hann se allt, var det en förmån att få besöka en unik del av världen där man kan finna skogselefanter, gorillor, schimpanser, flodhästar, antiloper, pantrar och färggranna fåglar och fjärilar. Det berättades för oss att den täta skogen i reservatet Dzanga-Sangha och i nationalparken Dzanga-Ndoki ger skydd åt omkring 7 000 växtarter och 55 däggdjursarter.

Den här makalösa biologiska mångfalden påminner oss om bibelversen: ”Hur många är inte dina verk, o Jehova! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har frambringat.” (Psalm 104:24) Den här lärorika erfarenheten har stärkt vår beslutsamhet att tillämpa följande ord från samma psalm: ”Jag skall sjunga till Jehova i hela mitt liv; jag skall lovprisa min Gud med melodier så länge jag är till. Må min begrundan av honom vara välbehaglig. Jag för min del kommer att glädja mig i Jehova.” (Psalm 104:33, 34)

[Fotnoter]

[Kartor på sidan 19]

(För formaterad text, se publikationen)

KAMERUN

KONGO (BRAZZAVILLE)

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

Bangui

Bayanga

Dzanga-Ndoki nationalpark

[Bildkälla på sidan 18]

© Jerry Callow/Panos Pictures