När floden rann baklänges

SOM en gränslinje på en USA-karta delar Mississippifloden detta land i två delar. Vid källan i Minnesota är den bara tre meter bred. Men de många tillflödena gör att den 370 mil långa sydgående floden snabbt blir bredare. I närheten av New Orleans i Louisiana är floden 60 meter djup och en kilometer bred. Genom deltat rinner 15 miljoner liter vatten ut i Mexikanska golfen varje sekund. Vid översvämning kan det öka till mer än 80 miljoner liter per sekund.

Människor som bor vid floden är väl medvetna om vad vattnet kan ställa till med. De har sett den översvämma åkrar, bryta igenom skyddsvallar, föra bort hus och döda människor. Men det är få som ens kan föreställa sig det som hände på floden för lite mindre än 200 år sedan.

I december 1811 tog en osynlig kraft ett hårt grepp om den centrala Mississippidalen och släppte inte taget på flera veckor. En rad stora jordbävningar fick flodbädden att stiga och sjunka som ett upprört hav. Jorden höjde sig så mycket att den 7 februari 1812, strax uppströms från New Madrid * i Missouri, började den mäktiga Mississippifloden rinna norrut i stället för söderut.

Skalv och stor fruktan

Det som hände kulminerade i de fruktansvärda New Madrid-jordbävningarna. Klockan 2 på natten den 16 december 1811 kom den första jordbävningen i vad som nu är den klackformade sydöstra delen av staten Missouri. Jordbrukare och stadsbor vaknade när deras möbler började röra sig och porslinet ramlade ner på golvet. Hus rubbades från sin grund. Människor sprang ut och stannade kvar utomhus. Där stod de och skakade i kylan och av den skälvande jorden. Deras hem, som tidigare hade varit en lugn och trygg plats, utgjorde nu ett hot.

Timmarna före gryningen fortsatte marken att skaka, men med lite mindre styrka. Omkring klockan 7 kom ett nytt jordskalv. Därefter, ungefär vid 11-tiden, kom ett ännu starkare skalv. Sprickor öppnade sig i marken. Gyttja, vatten och kol sprutade upp från dessa sprickor som kusliga fontäner. Det läckte också ut stinkande svavelgaser som förorenade luften. Ögonvittnen  fick se tusentals skrämda fåglar fly från området. När lugnet hade lägrat sig låg staden Little Prairie i Missouri i ruiner.

En svår färd nerför floden

Samtidigt som jordbävningarna pågick färdades den helt nya ångbåten New Orleans nerför Ohiofloden mot Mississippi, med målet New Orleans i Louisiana. Den glada stämningen byttes ut mot stor ängslan, när båten kom in på vatten som hade påverkats av jordbävningarna. Flodbankar skälvde och rasade ner i floden. Träd som hade legat länge under vattnet flöt upp till ytan, där de hotade att göra hål i skrovet. Båten guppade som en kork i de stora vågorna. Sjökorten var värdelösa, eftersom jordbävningarna hade ändrat flodens lopp. Den behagliga båtresan hade förvandlats till en skräckfärd.

Den 19 december 1811 kom New Orleans fram till New Madrid, där man hoppades kunna fylla sina förråd. Men den en gång så livliga flodstaden kunde inte erbjuda någon hjälp. De få som fanns kvar vinkade desperat till båten att den skulle komma och ta dem bort från de rykande ruinerna av hus och butiker.

Ångbåten fortsatte dock nerför Mississippifloden, och vid det här laget stod passagerarna och skakade som skridskoåkare på tunn is. Båten passerade staden Point Pleasant, som hade blivit en spökstad. Little Prairie var nästa stad på kartan, men båten stannade inte där heller, eftersom större delen av Little Prairie redan hade försvunnit och de hus som fanns kvar hade förstörts.

Längre söderut stoppades färden av timmer som hade hopat sig. På grund av jordbävningarna hade ett stort antal träd ryckts upp och kastats ner i floden. Efter att ha lyckats ta sig igenom timmerbråten kastade besättningen på New Orleans ankar för natten vid Ö nr 32, som ligger i närheten av vad som i dag är staden Osceola i Arkansas. Omkring halv fem på morgonen den 21 december kände en av passagerarna att båten skavde märkligt på förtöjningen. När det blev ljust såg man vad som hade hänt. Förtöjningstrossen hade dragits nästan rakt ner i vattnet. Man kunde inte längre se land. Under natten hade flodbädden sjunkit ner i vattnet, och Ö nr 32 hade försvunnit under vattenytan. Ännu en gång var orsaken New Madrid-jordbävningarna.

New Orleans klarade sin jungfruresa och var den första båt som färdades längs hela Mississippifloden med ångkraft. Men ännu mer fantastiskt var kanske att den kom fram över huvud taget.

Fortsatta skalv

Mindre skalv fortsatte i januari 1812. Den 23 januari, omkring klockan 9 på morgonen, kände man de skrämmande verkningarna av ännu en kraftig jordbävning. Den redan drabbade staden Point Pleasant i Missouri låg nära skalvets epicentrum, och invånarna flydde. När några återvände i februari 1812, upptäckte de att staden inte bara hade ödelagts, utan att varje spår av den hade försvunnit. Skalvet den 23 januari ledde till att marken där staden stod rasade ner i Mississippifloden.

Många som bodde i området fruktade att världen skulle gå under och sökte därför tröst i religionen. En del präster blev glada när de  såg ångerfulla syndare på de tidigare så glesa kyrkbänkarna. Andra ifrågasatte motivet hos dem som fått ett nyväckt religiöst intresse och kallade dem ”jordskalvskristna”.

Sista utbrottet

Trots prästernas enträgna böner till Gud, fortsatte området att drabbas. Före gryningen den 7 februari 1812 stördes nattsömnen på nytt för invånarna i området, när enorma seismiska vågor spreds från epicentrum under dem. Den här jordbävningen, som var den allra kraftfullaste, fick till och med skorstenar att rasa i Cincinnati i Ohio, som ligger 65 mil bort. Den fick kyrkklockor att ringa i Boston i Massachusetts, 160 mil därifrån. Så långt uppe som i Montreal i Canada skallrade tallrikar och tefat på borden. En man som bodde i Kentucky, cirka 13 mil från epicentrum, skrev i sin loggbok: ”Om vi inte kommer bort härifrån, kommer marken att sluka oss levande.” Särskilt hårt drabbad av jordbävningen blev dock flodstaden New Madrid.

De första skalven hade allvarligt skadat New Madrid, dödat många av invånarna och jagat i väg de flesta av dem som överlevt. Skalvet den 7 februari jämnade staden helt med marken. När jordbävningen kom, tog de invånare som fanns kvar till flykten, och det var i sista sekunden de lyckades ta sig därifrån. Den höga flodbanken där staden låg föll sönder och gled ner i Mississippifloden, där plankor, stenar och tegel från New Madrid krossades och fördes bort av de starka strömmarna. På kort tid hade varje spår av staden utplånats.

Hur floden påverkades

Jordbävningarna vid New Madrid gav upphov till tillfälliga vattenfall i Mississippifloden nära New Madrid. Många båtar kapsejsade när de skulle ta sig förbi dem. Skalvet den 7 februari fick marken att höja sig och sjunka och fick strömmen att ändra riktning. Stora sprickor öppnade sig under vattnet, vilket gav upphov till malströmmar i vilka fler båtar gick förlorade. Skalven flyttade strömfåran, och städer och gårdar översvämmades. De ledde också bort vatten från floden, och därmed skapades Reelfoot Lake, en stor sjö i Tennessee som inte existerade före 1812. Träd som en gång i tiden stod på torra land står nu envist kvar på den översvämmade marken, mitt ute i Reelfoot Lake.

Man känner inte till dessa jordbävningars exakta magnitud, eftersom det inte fanns några seismografer 1812. Forskare beräknar att minst tre av jordbävningarna vid New Madrid skulle ha varit över 8,0 på Richterskalan. Det är de största jordbävningarna som man observerat i USA och hör till de mest kraftfulla som uppmätts på jorden över huvud taget. Även om det drabbade området var glest befolkat, var det åtskilliga, kanske flera hundra, som dog i katastrofen.

I dag rinner Mississippifloden fram vid Missouris klackformade sydöstra hörn som om ingenting hade hänt. Men om floden kunde tala, skulle den kunna berätta otroliga saker om tiden då den rann baklänges.

[Fotnot]

[Kartor på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

MISSOURI

Mississippifloden

New Madrid

[Bild på sidan 19]

Ångbåten New Orleans

[Bildkälla]

Med tillstånd av State Historical Society of Missouri, Columbia

[Bild på sidan 20]

Jordbävningarna gav upphov till Reelfoot Lake

[Bild på sidan 18]

U.S. Fish & Wildlife Service, Washington, D.C./Dave Menke