Nordvästpassagen – En dröm blir verklighet?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FINLAND

DEN globala uppvärmningen förknippas vanligtvis med negativa effekter. Men den skulle faktiskt kunna bidra till att förverkliga något som sjöfarare länge har drömt om – en lättframkomlig väg genom Nordvästpassagen. Den här passagen, som går norr om den nordamerikanska kontinenten och är en förbindelselänk mellan Atlanten och Stilla havet, skulle kunna öppnas för reguljär sjöfart någon gång under det här århundradet, enligt tidskriften Science. ”Detta skulle förkorta sjövägen mellan Europa och Asien med 11 000 kilometer jämfört med rutten genom Panamakanalen och med 19 000 kilometer jämfört med rutten runt Kap Horn för supertankrar som inte kan klämma sig igenom kanalen”, förklaras det i Science.

En sådan passage fantiserade man om redan för över 500 år sedan. Tidiga försök att hitta en nordlig passage gjordes kort efter det att Christofer Columbus hade upptäckt Amerika. År 1497 gav Henrik VII av England i uppdrag åt John Cabot att hitta en sjöväg till Orienten. Precis som Columbus seglade Cabot västerut från Europa, men Cabot satte kurs mera norrut. När han kom i land, möjligen på Newfoundland i Nordamerika, var han säker på att han hade nått fram till Asien. Även om man senare förstod att det låg en hel ”ny värld” mellan Europa och Asien, blev inte idén om en nordlig passage till Orienten bortglömd. Var det möjligt att segla norr om den nyfunna kontinenten och på så sätt komma runt den?

En barriär av is

I teorin kan det ha verkat lätt att hitta Nordvästpassagen och segla igenom den. Men i praktiken gjorde de hårda förhållandena i det arktiska området att uppgiften blev svårare än man hade kunnat föreställa sig. Det största hindret var isen. ”Den föränderliga drivisen öppnade sig för att släppa fram skeppen och slöt sig sedan som en fälla. Skepp och besättningar hölls fångna eller krossades”, skriver James P. Delgado i sin bok Across the Top of the World.

Sir Martin Frobisher, som ledde den första Arktisexpedition som sökte efter Nordvästpassagen norr om det amerikanska fastlandet, konfronterades med isen. En flotta bestående av tre mindre skepp lämnade London 1576. Frobisher mötte också inuiter, Arktis ursprungsbefolkning. Först trodde han att det var sälar eller fiskar han såg, ”men när han kom närmare, upptäckte han att det var män i små båtar av läder”, berättas det i en bok om Frobishers resor. Allt som allt gjorde Frobisher tre resor till Arktis, men ingen av dem ledde  till att Nordvästpassagens existens kunde bevisas. Frobisher kunde ändå skatta sig lycklig som återvände helskinnad från alla sina Arktisexpeditioner. Det var inte alla som sökte efter den legendariska passagen som hade sådan tur. För många blev Arktis – isen, kylan, bristen på färsk mat – helt enkelt för mycket. Under åren efter Frobishers försök begav sig ändå en mängd skepp och tusentals män norrut för att försöka ta sig fram genom isen.

Var är Franklin?

Under 1800-talet ordnade brittiska flottan flera stora expeditioner för att söka efter Nordvästpassagen. En av dem ledde till den största katastrofen i Arktisresornas historia. Sir John Franklin, en upptäcktsresande med erfarenhet av Arktis, valdes ut till att leda expeditionen. Ångmaskiner installerades på två stora skepp. Besättningen på skeppen bestod av flottans bästa män, och man hade tillräckligt med proviant för tre år. Dessutom gjorde man mycket för att besättningen skulle må bra rent psykiskt. Det fanns omfattande bibliotek på skeppen, och man hade till och med tagit med sig bärbara positiv. En officer som anslöt sig till expeditionen skrev: ”Knappast något har utelämnats som skulle kunna vara användbart, och jag tror att även om jag hade ett par timmar på mig i London, finns det inget jag skulle vilja skaffa!” Expeditionen lämnade England i maj 1845, och i juli nådde den Baffin Bay.

Ett år gick. Och ett till. Slutligen hade de tre år gått som man räknat med att resan i värsta fall kunde ta, men ingenting hördes från Franklins expedition. Det mystiska försvinnandet av de två skeppen och deras besättning ledde till en dramatisk ökning av resor till Arktis. Ett flertal expeditioner kastade ljus dels över Franklinexpeditionens öde och dels över mysteriet med Nordvästpassagen.

Kapten Robert McClure hade ansvaret på ett av de två skepp som sändes för att söka efter Franklin. Skeppen lämnade London 1850 och närmade sig Amerikas nordkust från Stilla havet, genom Berings sund. Den ambitiöse McClure lämnade det andra skeppet bakom sig och färdades beslutsamt mot Norra ishavet. Snart seglade han i vatten där inga européer hade varit tidigare. Han tog många risker och kom slutligen fram till kusten av Banks Island, där han gjorde en spännande upptäckt. Det här var samma ö som Edward Parry hade siktat åratal tidigare, när han sökte efter Nordvästpassagen österifrån. Om McClure kunde segla till andra sidan ön, skulle han fullborda Nordvästpassagen!

Men skeppet fastnade i isen. Två år senare satt McClure och hans män fortfarande fångna. Men när allt hopp tycktes vara ute, fick de se några män som närmade sig skeppet från horisonten. Det var som ett underverk. Henry Kellett, som var kapten på en annan expedition, hade hittat ett meddelande som McClure lämnat efter sig på Melville Island och kunde skicka räddningsmanskap. McClures män, som var halvdöda vid det här laget, fördes till Kelletts skepp och seglade hem igen – österut. Ja, Kellett hade kommit från Atlanten! McClure ”var därför den förste som tog sig igenom Nordvästpassagen, även om det skedde på mer än ett skepp och delvis till fots”, sägs det i ett uppslagsverk. (The New Encyclopædia Britannica)

Men vad hade hänt med Franklins expedition? Det finns ledtrådar som gör att vi delvis känner till vad som hände efter 1845. Båda skeppen i expeditionen frös fast i isen i Victoria Strait. När skeppen hade suttit fångade i isen i 18 månader, var flera män döda, däribland Franklin själv. De som fanns kvar beslöt sig för att överge skeppen och bege sig söderut till fots. Men eftersom de redan var svaga, dog de på vägen. Ingen i besättningen överlevde. Det spekuleras fortfarande kring vad som  egentligen hände expeditionen. Det har till och med sagts att männens snabba död kan ha berott på att de blev blyförgiftade av mat som hade förvarats i plåtburkar.

Första genombrottet

Trots att man redan hade bevisat att Nordvästpassagen existerade, var det ingen som seglade igenom den förrän på 1900-talet. Den unge Roald Amundsen ledde en grupp på sju norrmän som genomförde resan. De använde den lilla fiskeskutan Gjøa, som skilde sig helt från de imponerande brittiska krigsskeppen. Men den här lilla grundgående båten visade sig vara ett idealiskt transportmedel i Norra ishavet med alla trånga passager, klippor och sandrev. Den 16 juni 1903 påbörjade Amundsen och hans besättning den långa resan från Oslo och närmade sig det nordamerikanska Arktis österifrån. Mer än två år senare, den 27 augusti 1905, fick besättningen på Gjøa syn på en valfångare som hade kommit till Norra ishavet västerifrån, genom Berings sund. Om det här mötet skrev Amundsen: ”Nordvästpassagen var fullbordad. Min dröm från pojkåren förverkligades i detta ögonblick. ... Jag kände tårar i ögonen.”

Hittills har det trots detta inte varit möjligt att upprätta reguljär trafik genom passagen. Sedan Amundsens tid har ett stort antal fartyg färdats vägen norr om Nordamerika, men det är fortfarande ingen lätt resa. Detta kan snart komma att ändras.

En oväntad lösning?

Den arktiska isen smälter nu med oväntad hastighet. Detta gjorde att en kanadensisk polisbåt år 2000 kunde fara genom Nordvästpassagen på ungefär en månad. När skepparen, polisinspektör Ken Burton, intervjuades i The New York Times efter färden, var han bekymrad över att de inte hade haft några problem med isen. ”Visst fanns det några isberg, men inget vi såg gjorde oss oroade. Vi såg några stråk av fleråriga isflak, små och sönderslagna, men vi kunde styra runt dem”, sade Burton. Enligt tidskriften Science ”har området med arktisk is krympt med 5% under de senaste 20 åren, tjockleken har minskat, och klimatmodeller förutsäger att minskningen kommer att fortsätta allteftersom den globala medeltemperaturen stiger”. Artikeln hänvisar till en rapport som publicerades av U.S. Arctic Research Commission och som förutsäger att Nordvästpassagen inom ett årtionde ”skulle kunna vara öppen för fartyg utan isförstärkning, åtminstone under en månad på sommaren”.

”Genom att människan helt enkelt stannar hemma och bränner miljarder ton fossila bränslen” kan ironiskt nog den dröm bli uppfylld som en gång inspirerade henne att göra enorma ansträngningar, sägs det i tidskriften Science. Men forskare är bekymrade över de konsekvenser som smältande is och reguljär sjötrafik kan få för isbjörnar, valrossar och Arktis ursprungsbefolkning. Dessutom skulle Nordvästpassagen, om den blir farbar, kunna leda till politiska konflikter. Vad mer kommer det eventuella öppnandet av Nordvästpassagen att innebära? Det får tiden utvisa.

 [Karta på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Martin Frobishers rutt 1578

John Franklins rutt 1845–1848

Robert McClures rutt 1850–1854

Roald Amundsens rutt 1903–1905

(Prickade linjer visar resor på land)

Nordpolen

RYSSLAND

ALASKA, USA

CANADA

GRÖNLAND

[Bild på sidan 23]

John Cabot

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Bild på sidan 23]

Sir Martin Frobisher

[Bildkälla]

Målning av Cornelis Ketel/ Dictionary of American Portraits/ Dover Publications, Inc., 1967

[Bild på sidan 23]

Sir John Franklin

[Bildkälla]

National Archives of Canada/C-001352

[Bilder på sidan 23]

Robert McClure och hans skepp Investigator (nedan)

[Bildkällor]

National Archives of Canada/C-087256

National Archives of Canada/C-016105

[Bild på sidan 23]

Roald Amundsen

[Bildkälla]

Brown Brothers

[Bild på sidan 24]

Höjningen av den globala medeltemperaturen gör igenfrusna passager mer tillgängliga

[Bildkälla]

Kværner Masa-Yards

[Bildkälla på sidan 21]

Från boken The Story of Liberty, 1878