Paracas naturreservat – en upptäcktsresa

Från Vakna!:s medarbetare i Peru

UNDER många år har turister från hela världen sökt sig till Peru. I resrutten ingår ofta Lima, Cuzco, som var inkarikets huvudstad, den storartade ruinstaden Machu Picchu, de majestätiska Anderna och kanske också en båttur på Amazonfloden. På senare tid har en annan sevärdhet tillkommit – Paracas naturreservat. Det ligger omkring 25 mil söder om Lima längs Pan-American Highway.

Paracas naturreservat på 335 000 hektar omfattar kustområden och Paracashalvön. Det grundades 1975 av Perus regering för att man ville bevara både det rika djurliv som finns permanent i området och de djur som återvänder dit varje år. Reservatet främjar respekt för miljön, samtidigt som det är en turistattraktion. Hittills har man upptäckt över 100 arkeologiska fyndplatser som berättar om hundratals år av Paracas kultur. De marina områdena är hemvist för sjölejon, havsuttrar, delfiner, över tvåhundra fågelarter och fyra arter av havssköldpaddor.

På en karta ser Paracashalvön bara ut som en liten knopp som sticker ut från fastlandet. Det geografiska läget gör att området hela tiden utsätts för starka passadvindar, som i området kallas paracas. De här vindarna blåser norrut och pressar fram den kalla Peru- eller Humboldtströmmen. Kombinationen av låg  vattentemperatur, grunda kuster och uppvällning, dvs. att ytvatten ersätts med vatten från djupare lager, har gjort halvön till ett av världens rikaste områden när det gäller marint djurliv. Här är Stilla havet alldeles grönt och innehåller en stor mängd mikroorganismer, både fytoplankton och djurplankton. De utgör föda för anchoveta, en ansjovisfisk som finns i miljoner, och andra mindre fiskar som det vimlar av i de här näringsrika vattnen. Den här festmåltiden, med i huvudsak ansjovis på menyn, livnär stora mängder fridlysta sjöfåglar, pingviner och havsdäggdjur.

Ett besök på Ballestasöarna

Vår resa börjar i hamnen i Paracasbukten. Ett stort antal fiskebåtar ligger för ankar och guppar i vågorna, och deras enda passagerare är pelikaner som sitter och putsar fjäderdräkten och håller ett öga på människorna i närheten. En snabb motorbåt anländer, och vi går ivrigt ombord och sätter på oss flytvästarna. Så snart vi kommer bort från båttrafiken i hamnen ökar båten farten, och vi får en spännande åktur över de svaga dyningarna i bukten.

 Vår första anhalt ligger nästan längst ut på halvön. Där berättar vår guide om en väldig figur på bergssidan. Den kallas för kandelabern, även om man kan tycka att den liknar en trearmad kaktus. Somliga menar att figuren skulle vara en del av de berömda nazcalinjerna. * Andra menar att den skulle kunna vara ett verk av pirater eller en frimurarsymbol gjord av de soldater som 1820 följde revolutionsledaren José de San Martín. Oavsett vem som har gjort den, är det här konstverket imponerande.

Så snart vi passerat halvön blir åkturen skumpigare. Vi får syn på öarna som är glimrande vita i morgonsolen. Men det är inte klippor eller sand som täcker öarna. Det är guano – fågelspillning.

Vi kommer fram till Ballestas- eller Armborstöarna, som spanjorerna kallade öarna på grund av deras naturligt bågformade valv. Kaptenen saktar in. Vår första tanke är: Vem iakttar egentligen vem? Uppflugna på klipporna sitter nämligen mängder av sjöfåglar – pelikaner, tärnor, måsar, sulor, flera arter av skarvar och till och med humboldtpingviner. Det kan kännas märkligt att se pingviner i ett tropiskt område, men det ytterst kalla vattnet och den rika tillgången på fisk gör att de känner sig som hemma. Därefter tar vi oss en titt på sjölejonen som ligger och solar på varenda liten tillgänglig klippa. Öarna utgörs till största delen av klippformationer som stupar rakt ner i havet, och vi är fulla av beundran för pingvinerna och sjölejonen som, trots att de är så klumpiga på land, lyckas ta sig upp på klipporna.

Vår guide serverar fakta och siffror: ”En sjölejonhane kan väga mer än 300 kilo och ha ett harem av upp till 20 honor.” Medan honorna har en för sjölejon vacker och välformad silhuett, liknar de väldiga hanarna mer svällande  säckar av späck. Hanarna är starka och skräckinjagande däggdjur, och vi får veta att de kämpar med varandra om att få kontroll över harem och revir. Förloraren såras ofta dödligt och blir på så sätt mat för kalkongamar och kondorer, som också är en del av näringskedjan i de här kustvattnen. Ett sjölejon har tämligen god aptit och kan ofta sluka tio kilo fisk under en enda nattlig måltid. Men de här varelserna är inte aggressiva mot oss – bara mycket nyfikna.

När vår kapten sakta kör runt var och en av de tre öarna och valven av sten, konstaterar vi att luften är fylld av den kraftiga guanostanken. Vår guide berättar: ”I valven bor vampyrer, ett slags fladdermöss, som livnär sig på blod från sovande sjölejon.” På långt håll får vi syn på något som ser ut som en stor, mörk fläck på den största ön. Det är en flock guanayes, guanoskarvar, sjöfåglar som älskar att vara tillsammans. De står tätt sammanpackade i grupper och vilar och lämnar sin spillning, guano. Sulor dyker rakt ner i havet, medan andra fåglar glider förbi i ögonhöjd.

Till sist kommer vi till ”BB-avdelningen”, öarnas största strandområde. Det är hänförande att se mängder av sjölejon med grupper av mörkfärgade ungar som ålar sig runt honorna. Ljudnivån på stranden är hög av alla bröl, raspiga strupljud och gälla skrik. Vi får veta att kutarna diar i upp till sex månader och att de lär sig simma på sin mors rygg.

Medan vi åker tillbaka mot hamnen, berättar vår guide: ”Sextio procent av de unga sjölejonen dör före ett års ålder. En del kläms ihjäl eller dödas medvetet av hanarna. Andra drunknar. Väderfenomenet El Niño kan också vålla stor förödelse, eftersom det tvingar ansjovisen söderut till kallare vatten. Unga sjölejon är inte tillräckligt starka för att följa de vuxna till nya områden i sökandet efter föda.”

Paradoxalt nog kan det största hotet mot djurlivet här vara människan. Många sjölejon har slaktats av jägare för pälsens skull och av yrkesfiskare som betraktar dem som en plåga. Havssköldpaddor har fångats för köttets skull, som anses vara en delikatess, och för sina skal som är populära samlarobjekt. Fågelpopulationer har blivit störda av människor som samlar guano. Tillgången på föda har minskat till följd av utfiskning. Vi får veta att bevarandet av djurlivet nu regleras i lag. Kanske kommer sådana lagar att påverka människor till att bli mer miljömedvetna.

En resa till Paracas förflutna

När vi står på fast mark igen, är vi redo för den andra delen av vår resa, som för oss till Julio C. Tello-museet på halvön.

År 1925 gjorde den peruanske arkeologen Julio C. Tello tillsammans med en medarbetare sin första upptäckt på halvön. De gav området namnet Cabeza Larga (långt huvud) efter de avlånga människoskallar som låg till hälften begravda i det ödsliga området. Det var lämningar efter paracaskulturen, som forskare beräknar existerade mellan år 1000 och 200 f.v.t. Människorna i Paracas hade inget skriftspråk. Så även om vi vet hur de förlängde skallarna – genom bandagering med små kuddar, träpinnar och snören – vet ingen varför. Tello gjorde nästa upptäckt i samma område – underjordiska gravkammare, formade som upp och nervända bägare. Kropparna var insvepta i tyg och satt hopkurade i fosterställning sida vid sida, redo att ”återfödas” i nästa liv. I gravarna fann man också såväl majs, jordnötter och sötpotatis som musikinstrument och ceremoniella föremål.

Två år senare upptäckte Tello och en annan medarbetare ett enormt gravfält som de gav namnet Paracas Nekropolis. Där fanns 429 mumiebylten, en del mer än 1,6 meter höga. Var och en av mumierna satt hopkurad och var placerad i en korg. De var insvepta i fantastiskt färgstarka och praktfulla liksvepningar med broderingar i många olika färger, ofta med magisk-religiösa motiv.

I Julio C. Tello-museet finns liksvepningar och hundratals andra fascinerande artefakter från paracaskulturen utställda.

Vi hoppas att den här resan genom Paracas naturreservat har väckt din aptit för att utforska fler av Perus skatter.

[Fotnot]

[Bild på sidan 17]

Humboldtpingvin

[Bild på sidan 18]

Inkatärna

[Bild på sidan 18]

Kandelabern

[Bilder på sidan 18]

Artefakter från paracaskulturen: en liksvepning, en mumie och en förlängd skalle

[Bildkällor på sidan 16]

Pelikan: © Archivo de PromPerú; sjölejon: © Michael Tweddle/PromPerú

[Bildkällor på sidan 17]

Kustlinje: © Carlos Sala/PromPerú; flamingor: © Heinz Plenge/PromPerú; pingvin: © Arturo Bullard/PromPerú

[Bildkällor på sidan 18]

Överst till vänster, hav och tärna: © Archivo de PromPerú; artefakter: Museo Nacional de Arqueología, Antropología e Historia del Perú