Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Klädseln var min stötesten

Klädseln var min stötesten

Klädseln var min stötesten

BERÄTTAT AV EILEEN BRUMBAUGH

JAG växte upp i den religiösa rörelsen Old Order German Baptist Brethren, som påminner om amishfolket och mennoniterna. Brethren-rörelsen började i Tyskland 1708 och var en del av den väckelserörelse man brukar kalla pietismen. Ett religiöst uppslagsverk säger att pietismen kännetecknades av en ”vision av en mänsklighet i behov av Kristi evangelium”. (The Encyclopedia of Religion) Den här visionen gjorde att man drog i gång en framgångsrik missionsverksamhet i ett antal länder.

År 1719 kom en liten grupp ledd av Alexander Mack till det som nu är Pennsylvania i USA. Sedan dess har nya grupper bildats och avskilt sig. Varje grupp har följt sin egen tolkning av Alexander Macks läror. Vår lilla kyrka hade ungefär 50 medlemmar. Man betonade att vi skulle läsa Bibeln och noga följa kyrkans officiella beslut.

Min släkt hade hållit fast vid den här tron och livsstilen i åtminstone tre generationer. Jag gick själv med i kyrkan och blev döpt när jag var 13. Jag blev uppfostrad till att tro att det var fel att äga eller använda bilar, traktorer, telefoner, radioapparater och andra elektriska uppfinningar. Kvinnorna klädde sig enkelt, hade alltid huvudet betäckt och klippte aldrig håret. Männen hade skägg. Vi ansåg att den som inte vill vara någon del av världen måste låta bli att bära moderna kläder, makeup och smycken. Sådana saker uppfattade vi som tecken på syndigt högmod.

Vi fick lära oss att ha djup respekt för Bibeln, som vi betraktade som vår andliga mat. Varje morgon före frukost samlades vi i vardagsrummet och lyssnade när pappa läste ett kapitel ur Bibeln och kommenterade det han hade läst. Sedan knäböjde vi alla medan pappa bad. Därefter brukade mamma läsa Fader vår. Jag såg alltid fram emot den här stunden, eftersom hela familjen var tillsammans och koncentrerade sig på andliga ting.

Vi bodde på en gård i närheten av Delphi i Indiana, där vi producerade olika slags jordbruksprodukter. Vi fraktade dem till staden med häst och vagn och sålde dem på gatan eller från dörr till dörr. Vi betraktade hårt arbete som en del av vår tjänst för Gud. Så vi koncentrerade oss på detta, utom på söndagen, då vi inte fick utföra något ”mödosamt arbete”. Men ibland blev vi så engagerade i jordbruket att vi hade svårt att behålla vårt andliga synsätt.

Äktenskap och familj

År 1963, när jag var 17, gifte jag mig med James, som också var medlem i Old Brethren. Hans rötter i samfundet gick ända tillbaka till hans fars farföräldrar. Vi hade båda en stark önskan att tjäna Gud och trodde att vi tillhörde den enda sanna kyrkan.

Fram till 1975 fick vi sex barn, och 1983 föddes vårt sjunde och sista barn. Rebecca, som var näst äldst, var den enda flickan. Vi arbetade hårt och levde sparsamt och enkelt. Vi försökte lära våra barn samma bibliska principer som vi hade lärt av våra föräldrar och andra inom Old Brethren.

Det yttre betydde mycket i vår församling. Eftersom ingen kan läsa hjärtan, tyckte vi att en persons sätt att klä sig avslöjade hurdan han eller hon var invärtes. Om en medlem fluffade upp håret för mycket, såg vi detta som ett tecken på högmod. Och om mönstret på våra enkla kläder var för markerat, var också detta ett tecken på högmod. Ibland kunde sådana frågor överskugga själva Bibeln.

En upplevelse i fängelset

Under slutet av 1960-talet blev min mans bror Jesse, som också var uppfostrad i Old Brethren, satt i fängelse för att han vägrade göra militärtjänst. Där träffade han Jehovas vittnen, som också anser att det strider mot Bibelns principer att ta del i krig. (Jesaja 2:4; Matteus 26:52) Jesse samtalade mycket med vittnena om Bibeln och kunde själv se hur de var som människor. Efter att ha studerat Bibeln noggrant blev han döpt som ett Jehovas vittne – till vår stora förskräckelse.

Jesse berättade för min man om det han hade fått lära sig. Han såg också till att min man regelbundet fick tidskrifterna Vakttornet och Vakna! När James läste dem, ökade hans intresse för Bibeln. Han hade alltid haft en önskan att tjäna Gud men hade ofta känt sig långt borta från honom. Därför var han väldigt intresserad av allt som kunde hjälpa honom att närma sig Gud.

De äldste i vår församling uppmuntrade oss att läsa religiösa tidskrifter från amishfolket, mennoniterna och olika grupper inom Old Brethren, trots att vi ansåg att de här samfunden var en del av världen. Men min pappa hade starka fördomar mot Jehovas vittnen. Han ansåg bestämt att vi inte skulle läsa Vakttornet och Vakna! Så jag blev alldeles förskräckt när jag såg att James läste dem. Jag var rädd att han skulle påverkas av falska läror.

Men James hade länge ifrågasatt en del av lärorna inom Old Brethren. Han tyckte att de stred mot Bibeln – särskilt läran om att det är en synd att utföra något ”mödosamt arbete” på söndagen. Som exempel kan nämnas att det var tillåtet att ge djuren vatten på en söndag, men inte att dra upp ett ogräs. De äldste kunde inte ge honom någon biblisk förklaring till den här regeln. Undan för undan började också jag tvivla på sådana läror.

Eftersom vi länge hade trott att vi tillhörde Guds församling och förstod vad vi skulle få gå igenom om vi lämnade den, var det svårt för oss att bryta oss loss från Old Brethren. Men samvetet gjorde att vi inte längre kunde vara kvar i ett samfund som vi inte tyckte följde Bibeln helt och fullt. Så 1983 skrev vi ett brev och förklarade varför vi lämnade församlingen och bad att brevet skulle läsas upp för medlemmarna. Vi blev uteslutna ur församlingen.

Ett sökande efter den sanna religionen

Efter detta började vi söka efter den sanna religionen. Vi letade efter en konsekvent religion med anhängare som själva bar den frukt de lärde andra att frambringa. Först av allt uteslöt vi alla samfund som tog del i krig. Vi kände oss fortfarande dragna till de ”enkla” grupperna, för vi tyckte att ett enkelt liv och enkla kläder visade att ett samfund inte var någon del av världen. Från 1983 till 1985 tog vi oss tid till att resa omkring i landet och undersöka det ena samfundet efter det andra – mennoniterna, kväkarna och andra ”enkla” grupper.

Under den här tiden brukade Jehovas vittnen besöka oss på vår gård i närheten av Camden i Indiana. Vi lyssnade och bad dem att bara använda bibelöversättningen King James Version. Jag respekterade vittnenas ståndpunkt när det gällde att ta del i krig. Men jag hade svårt att lyssna på dem, för jag tyckte att om de inte förstod att de måste skilja sig från världen genom att klä sig enkelt, så kunde detta inte vara den sanna religionen. Det var högmod, ansåg jag, som fick människor att klä sig på något annat sätt än vi. Jag trodde att saker, eller ägodelar, gjorde en människa högmodig.

James började besöka Jehovas vittnens Rikets sal och tog med sig några av våra pojkar. Jag var väldigt upprörd. James bad mig att följa med honom, men jag vägrade. En dag sade han: ”Även om du inte håller med om alla deras läror, kan du väl gå dit bara för att själv se hur de behandlar varandra.” Detta hade gjort intryck på honom.

Till sist bestämde jag mig för att följa med men att vara mycket försiktig. Jag gick in i Rikets sal i min enkla klänning och med en hätta på huvudet. Några av våra pojkar var barfota, och deras kläder var också enkla. Ändå kom vittnena fram och var hjärtliga mot oss. Jag tänkte: ”Vi är annorlunda, men de accepterar oss ändå.”

Jag blev imponerad av deras kärleksfulla sätt, men var ändå besluten att bara iaktta. Jag reste mig inte under sångerna, och jag sjöng inte heller med. Efter mötet överöste jag vittnena med frågor om sådant jag tyckte att de gjorde fel och om innebörden i vissa bibelställen. Jag var inte särskilt taktfull, men alla jag pratade med visade äkta intresse för mig. Jag blev också imponerad av att jag kunde ställa samma fråga till olika vittnen och få samstämmiga svar. Ibland skrev de ner sitt svar, och det var till stor hjälp, för då kunde jag undersöka det senare på egen hand.

Sommaren 1985 åkte familjen till en av Jehovas vittnens sammankomster i Memphis i Tennessee – men bara för att iaktta. James hade fortfarande skägg, och vi bar fortfarande våra enkla kläder. Mellan sessionerna gick det knappt en minut utan att någon kom och pratade med oss. Vi kände oss tilltalade av den kärlek och uppmärksamhet de visade och av att de accepterade oss. Vi blev också imponerade av att de var så eniga, för vart vi än kom var det samma saker de lärde ut på sina möten.

James blev rörd av vittnenas personliga intresse och tackade ja till ett bibelstudium. Han granskade allt in i minsta detalj, eftersom han ville vara säker på det han fick lära sig. (Apostlagärningarna 17:11; 1 Thessalonikerna 5:21) Med tiden kom James fram till att han hade funnit sanningen. Själv kände jag mig splittrad inombords. Jag ville göra det som var rätt, men jag ville inte ”bli modern” och betraktas som ”världslig”. När jag väl började sitta med under bibelstudiet, hade jag King James Version på ena knät och den modernare Nya Världens översättning på det andra. Jag läste varje vers i båda översättningarna för att se till att jag inte blev vilseledd.

Hur jag blev övertygad

Medan vi studerade tillsammans med vittnena, fick vi lära oss att vår himmelske Fader är en Gud, inte tre i en. Vi lärde oss också att människan inte har någon odödlig själ, utan att hon är en själ. (1 Moseboken 2:7; 5 Moseboken 6:4; Hesekiel 18:4; 1 Korinthierna 8:5, 6) Vi lärde oss att helvetet är mänsklighetens gemensamma grav, inte en plats av eldsglödande pina. (Job 14:13; Psalm 16:10; Predikaren 9:5, 10; Apostlagärningarna 2:31) Det var en milstolpe att få lära sig sanningen om helvetet, eftersom medlemmarna i Old Brethren inte kunde enas i den frågan.

Men jag kunde ändå inte förstå hur Jehovas vittnen skulle kunna vara den sanna religionen, när de i mina ögon var en del av världen. De levde inte det enkla liv som jag trodde var så nödvändigt. Samtidigt insåg jag att de följde Jesu befallning att predika de goda nyheterna om Guds kungarike för alla människor. Jag kände mig så förvirrad. (Matteus 24:14; 28:19, 20)

Det var vittnenas kärlek som under den här kritiska tiden hjälpte mig att fortsätta mitt studium. Hela församlingen engagerade sig i vår familj. Olika församlingsmedlemmar brukade titta in till oss – ibland under förevändning att köpa mjölk eller ägg – och vi började betrakta dem som verkligt bra människor. De undvek inte vårt hus bara därför att ett visst vittne studerade med oss. Nej, varje gång de var i närheten tittade de in. Vi behövde verkligen den här möjligheten att få lära känna vittnena, och vi kom att uppskatta deras äkta intresse och kärlek.

Det var inte bara vittnena i församlingen närmast oss som visade personligt intresse. När jag kämpade med frågan om vad som var lämpligt när det gällde klädsel och övrigt yttre, fick jag besök av Kay Briggs, ett vittne från en grannförsamling som själv föredrog att klä sig enkelt och att inte sminka sig. Jag kände mig obesvärad i hennes sällskap och kunde tala mer öppet. En dag fick jag så besök av Lewis Flora, som också hade uppfostrats i en ”enkel” religion. Han såg hur förvirrad jag var och skickade ett tio sidor långt brev där han försökte lugna mig. Jag kände mig djupt gripen av hans vänlighet, och jag läste hans brev många gånger.

Jag bad en resande tillsyningsman, broder O’Dell, att förklara Jesaja 3:18–23 och 1 Petrus 3:3, 4 för mig. ”De här verserna visar väl att man måste klä sig enkelt för att behaga Gud?” menade jag. Han svarade: ”Är det något fel med att ha en hätta på huvudet? Är det fel att fläta håret?” * Inom Old Brethren flätade vi håret på småflickorna, och kvinnorna bar hättor. Jag förstod att det här var inkonsekvent, och den resande tillsyningsmannens tålamod och vänlighet gjorde intryck på mig.

Sakta men säkert blev jag mer och mer övertygad, men det fanns en sak som fortfarande var mycket svår att acceptera – att kvinnorna klippte håret. Kristna äldstebröder resonerade med mig och sade att några kvinnors hår bara växer till en viss längd, medan andras kan bli mycket långt. Betydde det att en del kvinnors hår var bättre än andras? De hjälpte mig också att förstå vilken roll samvetet spelar när det gäller klädsel och övrigt yttre och gav mig tryckt information att ta med hem och läsa.

Vi handlar efter det vi lärt oss

Vi hade letat efter en religion som frambringade god frukt, och vi hade hittat den. Jesus sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Vi var övertygade om att Jehovas vittnen är ett folk som visar sann kärlek. Men det här var en förvirrande tid för våra två äldsta barn, Nathan och Rebecca, eftersom de hade omfattat Old Brethrens tro och blivit döpta i den församlingen. Med tiden påverkades de av de sanningar vi visade dem från Bibeln och av den kärlek vittnena visade.

Rebecca, till exempel, hade alltid längtat efter ett varmt förhållande till Gud. Hon tyckte att det blev lättare att be till honom, när hon fick veta att han inte förutbestämmer människors handlingar eller deras framtid. Hon drogs också närmare Gud när hon förstod att han inte är någon del av en mystisk treenighet, utan en verklig person, någon hon kunde efterlikna. (Efesierna 5:1) Och hon blev glad över att hon inte behövde använda det ålderdomliga språket i King James Version när hon bad till honom. Allteftersom hon förstod hur Gud vill att vi skall be och lärde känna hans storslagna avsikt att låta människor leva för evigt i ett jordiskt paradis, började hon känna sig nära sin Skapare på ett helt nytt sätt. (Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Glädjeämnen vi har fått

James och jag och våra fem äldsta barn – Nathan, Rebecca, George, Daniel och John – blev döpta som Jehovas vittnen sommaren 1987. Harley blev döpt 1989 och Simon 1994. Hela familjen tar hängivet del i det arbete som Jesus Kristus gav sina efterföljare i uppdrag att utföra, nämligen att predika de goda nyheterna om Guds kungarike.

Våra fem äldsta söner, Nathan, George, Daniel, John och Harley, liksom vår dotter Rebecca, har alla tjänat vid Jehovas vittnens avdelningskontor i USA. George är fortfarande där efter 14 år, och Simon, som slutade skolan 2001, har nyligen också blivit medlem av personalen vid avdelningskontoret. Alla våra pojkar är äldste eller biträdande tjänare i församlingar av Jehovas vittnen. Min man tjänar som äldste i Thayerförsamlingen i Missouri, och jag är fullt upptagen i tjänsten.

Vi har också tre barnbarn – Jessica, Latisha och Caleb – och vi är glada över att deras föräldrar lär dem att älska Jehova från det att de är små. Som familj gläder vi oss åt att Jehova har dragit oss till honom och hjälpt oss att finna det folk som bär hans namn genom den kärlek de visar.

Vi känner djupt för alla som har en stark önskan att behaga Gud, men som har fått sitt samvete övat av omgivningen i stället för av Bibeln. Vi hoppas att de skall få uppleva samma glädje som vi gör när vi går från dörr till dörr, inte med jordbruksprodukter, utan med budskapet om Guds kungarike och de underbara ting det skall åstadkomma. Mina ögon fylls med tårar av uppskattning när jag tänker på allt tålamod och all kärlek som visades oss av det folk som bär Jehovas namn.

[Bilder på sidan 19]

I sjuårsåldern och som vuxen

[Bild på sidan 20]

James, George, Harley och Simon i enkla kläder

[Bild på sidan 21]

Den här bilden av mig på väg till marknaden med varor fanns i en lokaltidning

[Bildkälla]

Journal and Courier, Lafayette, Indiana

[Bild på sidan 23]

Jag och min familj i dag

[Fotnot]

^ § 31 I verserna från Jesajas bok nämner King James Version hättor bland de saker som Gud skall ta bort.