Kampen mot Guds namn

HANANJA ben Teradion, en judisk lärd som levde på 100-talet v.t., var känd för att hålla offentliga möten, där han undervisade ur Sefer Tora, en skriftrulle som innehöll de fem första böckerna i Bibeln. Ben Teradion var också känd för att använda Guds egennamn och att lära ut det till andra. Ja, hur skulle han kunna undervisa i Tora utan att använda Guds namn, när det förekommer mer än 1 800 gånger i de fem första böckerna i Bibeln?

Men Ben Teradion levde i en tid som var farlig för judiska lärda. Enligt judiska historiker hade den romerske kejsaren infört en lag som förbjöd att man undervisade i judendomen och utövade den religionen. Överträdelse av lagen straffades med döden. Romarna arresterade till slut Ben Teradion. När han arresterades höll han i ett exemplar av Sefer Tora. Inför sina anklagare förklarade han frimodigt att han bara lydde Guds befallning när han undervisade i Bibeln. Ändå dömdes han till döden.

När Ben Teradion skulle avrättas, sveptes han in i just den skriftrulle som han hållit i då han arresterades. Sedan brändes han på en påle. I Encyclopaedia Judaica sägs det att man ”för att förlänga lidandet placerade ull indränkt i vatten över hans hjärta, så att han inte skulle dö snabbt”. Som en del av straffet dödades också hans hustru, och hans dotter såldes till en bordell.

Även om det var romarna som var ansvariga för den här brutala avrättningen av Ben Teradion, sägs det i Talmud * att ”han ådrog sig straffet att bli bränd därför att han uttalade hela Namnet som det stavades”. Ja, för  judarna var det en allvarlig överträdelse att uttala Guds namn.

Det tredje budet

Under det första och andra århundradet v.t. utvecklade judarna tydligen en vidskeplig inställning till att använda Guds namn. I Mishna (en samling rabbinska kommentarer som låg till grund för Talmud) sägs det att ”den som uttalar Guds namn som det stavas” inte har någon del i det framtida jordiska paradis som Gud utlovat.

Vad var ursprunget till att det blev förbjudet att uttala Guds namn? Somliga menar att judarna ansåg att namnet var för heligt för att uttalas av ofullkomliga människor. Till slut vågade man inte ens skriva det. Enligt ett uppslagsverk berodde denna fruktan på att man var orolig för att det som namnet var skrivet på senare skulle kunna hamna bland soporna, och det skulle vara ett vanhelgande av Guds namn.

I Encyclopaedia Judaica sägs det att ”detta att man undvek att uttala namnet JHWH ... berodde på en missuppfattning av det tredje budet”. Det tredje av de tio bud som Gud gav israeliterna lyder: ”Du skall inte ta upp Jehovas, din Guds, namn på ett ovärdigt sätt, ty Jehova kommer inte att lämna den ostraffad som tar upp hans namn på ett ovärdigt sätt.” (2 Moseboken 20:7) Guds förbud mot att använda hans namn orätt vantolkades alltså och kom att betraktas med vidskepliga ögon.

I vår tid är det säkert ingen som menar att Gud skulle vilja att någon brändes på en påle för att han uttalat hans namn. Men judisk vidskepelse lever fortfarande kvar när det gäller Guds namn. Många talar fortfarande om tetragrammet som ”det obeskrivbara namnet” och ”det outsägbara namnet”. Inom vissa grupper uttalar man avsiktligt alla benämningar på Gud fel för att inte bryta mot traditionen. Uttrycket Jah, eller Yah, som är en kortform av Guds namn, uttalas till exempel Kah. Halleluja uttalas halleluka. En del undviker till och med att skriva ut ordet ”Gud” och ersätter en eller flera bokstäver med bindestreck. På svenska skulle det alltså innebära att ordet ”Gud” skrivs ”G–d”.

Ytterligare ansträngningar att dölja Guds namn

Det är inte bara inom judendomen som man undviker att använda Guds namn. Ta till exempel Hie­ro­nymus, katolsk präst och sekreterare åt påven Damasus I. År 405 v.t. fullbordade han arbetet med att översätta hela Bibeln till latin, en översättning som blev känd som den latinska Vulgata. Hie­ro­nymus tog inte med Guds namn i sin översättning. I stället följde han dåtidens sed och bytte ut Guds namn mot orden för ”Herre” eller ”Gud”. Den latinska Vulgata blev den första auktoriserade katolska bibelöversättningen och kom att ligga till grund för många andra översättningar till ett flertal språk.

Som exempel kan nämnas den katolska ­Douay Version från 1610, som egentligen är  en engelsk översättning av den latinska Vulgata. Det är därför inte förvånande att Guds egennamn inte alls förekommer i den. Men Douay Version var inte bara ännu en i raden av översättningar. Den var den enda auktoriserade översättningen för engelsktalande katoliker ända till 1940-talet. Ja, i hundratals år var Guds namn dolt för miljoner hängivna katoliker.

Vi kan också nämna King James Version. År 1604 gav kung Jakob I av England en grupp lärda i uppdrag att göra en engelsk översättning av Bibeln. Omkring sju år senare gav de ut King James Version, också känd som Authorized Version.

Också i det här fallet valde översättarna att inte ta med Guds namn, utom i några få verser. På de flesta ställena ersatte man Guds namn med orden ”LORD” (”HERREN”) eller ”GOD” (”GUD”) när man återgav tetragrammet. Den här översättningen blev standardbibeln för miljoner människor. I World Book Encyclopedia sägs det att ”inga betydande engelska översättningar av Bibeln såg dagens ljus på över 200 år efter utgivningen av King James Version. Under den här tiden var King James Version den mest använda översättningen i den engelsktalande världen.” *

De översättningar som nämnts här är bara tre av de många bibelöversättningar som getts ut under de gångna århundradena och som utelämnar Guds namn eller ger det en undanskymd plats. Det är därför inte förvånande att det stora flertalet av de till bekännelsen kristna i vår tid ogärna använder Guds namn eller inte alls känner till det. Somliga bibelöversättare har visserligen under årens lopp använt Guds namn i sina översättningar, men de flesta har getts ut på senare tid och har knappast påverkat den allmänna inställningen till Guds namn.

En tradition som är i strid med Guds vilja

Det är mänsklig tradition och inte Bibelns läror som utgör grunden till att man så allmänt underlåter att använda Guds namn. ”Ingenting i Tora förbjuder att man uttalar Guds namn. Det framgår tydligt av Skriften att det var brukligt att man uttalade Guds namn”, förklarar den judiske forskaren Tracey R. Rich, upphovsman till webbplatsen Judaism 101. Ja, de som tillbad Gud på Bibelns tid använde hans namn.

Om vi känner till Guds namn och använder det, kommer vi helt klart mer i linje med hur människor på Bibelns tid tillbad Gud och fick hans godkännande. Det här kan vara det första steget mot att få ett personligt förhållande till honom, något som är värt mycket mer än att bara veta vad hans namn är. Jehova Gud inbjuder oss i själva verket att uppodla ett sådant förhållande till honom. Han inspirerade denna varma inbjudan: ”Närma er Gud, så skall han närma sig er.” (Jakob 4:8) Men du kanske undrar hur vi dödliga människor skall kunna få ett så nära förhållande till Gud, den Allsmäktige. Följande artikel förklarar hur vi kan få det.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Halleluja

Vad tänker du på när du hör uttrycket ”halleluja”? Kanske påminner det dig om Händels oratorium ”Messias”, ett musikaliskt mästerverk från 1700-talet som innehåller den dramatiska Hallelujakören. Eller kanske tänker du på den berömda amerikanska patriotiska sången ”The Battle Hymn of the Republic”, också känd som ”Glory, Hallelujah”. Säkert har du hört ordet ”halleluja” i ett eller annat sammanhang. Kanske använder du det till och med själv ibland. Men vet du vad det betyder?

Halleluja – Den svenska translittereringen av det hebreiska uttrycket halelu-Jạh, som betyder ”lovprisa Jah”.

Jah – En poetisk kortform av Guds namn, Jehova. Den förekommer mer än 50 gånger i Bibeln, ofta som en del av uttrycket ”halleluja”.

[Ruta på sidan 7]

Guds namn i ditt namn?

Många bibliska namn är populära än i dag. I en del fall ingår Guds egennamn i de ursprungliga hebreiska namnen. Här följer några exempel på sådana namn och deras innebörd. Kanske ditt namn är med bland dem.

Johanna – ”Jehova har varit nådig”

Joel – ”Jehova är Gud”

Johannes – ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”

Jonatan – ”Jehova har gett”

Josef – ”Må Jah foga till (föröka)” *

Josua – ”Jehova är räddning(en)”

[Fotnot]

 [Ruta på sidan 8]

Benämningar på Gud i Bibeln

I Bibelns hebreiska grundtext används många benämningar på Gud, till exempel den Allsmäktige, Skapare, Fader och Herre. Men hans egennamn förekommer mycket oftare än alla de andra benämningarna tillsammans. Det är tydligt att Gud vill att vi skall använda hans namn. Här följer en lista på benämningar i de hebreiska skrifterna. *

Jehova – 6 973 gånger

Gud – 2 605 gånger

den Allsmäktige – 48 gånger

Herre – 40 gånger

Fader – 7 gånger

Skapare – 7 gånger

den Gamle av dagar – 3 gånger

Undervisare – 2 gånger

[Fotnot]

 [Ruta på sidan 9]

En Gud som får saker och ting att inträffa

Forskare är inte helt överens om vad Guds namn, Jehova, betyder. Men efter omfattande studier i ämnet anser många att namnet är en form av det hebreiska verbet hawạh (bli) och betyder ”han förorsakar att någon (något) blir”.

Berättelsen i 2 Moseboken 3:14, där Mose frågade Gud om hans namn, återges därför i Nya Världens översättning av den Heliga skrift * på följande sätt: ”Då sade Gud till Mose: ’Jag kommer att visa mig vara vad jag kommer att visa mig vara.’ Och han tillade: ’Detta är vad du skall säga till Israels söner: ”Jag kommer att visa mig vara har sänt mig till er.”’”

Den här återgivningen är mycket lämplig, eftersom Gud kan förorsaka att han själv blir vad han än behöver bli. Ingenting kan hindra honom från att bli det som behövs för att hans vilja skall bli utförd. Han genomför alltid sina avsikter och infriar alltid sina löften. På ett storslaget sätt visade han sig vara Skaparen, den som har obegränsad förmåga att få saker och ting att inträffa. Han fick det fysiska universum att bli till. Han skapade också myriader andevarelser. Ja, han är verkligen en Gud som får saker och ting att inträffa!

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

En relief som visar avrättningen av Hananja ben Teradion

[Bilder på sidorna 8, 9]

Platser där Guds namn återges väl synligt:

1. En kyrka i Lomborg, Danmark, 1600-talet

2. Fönster med glasmålningar, katedralen i Bern, Schweiz

3. Dödahavsrullarna med Psaltaren i tidig hebreisk skrift, Israel, omkr. 30–50 v.t.

[Bildkälla]

Shrine of the Book, Israel Museum, Jerusalem

4. Svenskt mynt, 1600

[Bildkälla]

Kungl. Myntkabinettet, Sveriges Ekonomiska Museum

5. Tysk bönbok, 1770

[Bildkälla]

Ur boken Die Lust der Heiligen an Jehova. Oder: Gebät-Buch, 1770

6. Inskrift i sten, Bayern, Tyskland

7. Mesastenen, Paris, 830 f.v.t.

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

8. Målning i domkyrka, Olten, Schweiz