Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

När tamkatter blev vildkatter

När tamkatter blev vildkatter

När tamkatter blev vildkatter

FRÅN VAKNA! :S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

SAKTA, med huvudet sänkt och blicken spänd, smyger rovdjuret närmare sitt byte. Djuret ställer sig med benen tätt ihop och hejdar sig för ett ögonblick. Musklerna spänns under den gyllenbruna pälsen. Plötsligt, som en pil som skjuts i väg, tar det ett språng mot sitt överrumplade byte. Med ett svepande drag av den kloförsedda tassen har katten slagit bytet till marken.

Platsen för den här kampen på liv och död är inte Afrika utan Australien. Det här graciösa djuret är inte ett mäktigt lejon utan ett mycket mindre kattdjur som kallas vildkatt. I Australien smyger uppskattningsvis 12 miljoner vildkatter omkring i djunglerna i norr, i de kalla bergstrakterna i söder och i de brännande heta öknarna mitt i landet.

Vad är en vildkatt?

Australiens vildkatter ser ut som vanliga tamkatter, och det är precis vad deras förfäder var. Deras päls har samma färger – svart, vit, grå, rödbrun – och de är tecknade på samma sätt – fläckiga, enfärgade eller randiga. Men vildkatterna brukar bli lite mer muskulösa över nacke och skuldror än sina tama släktingar. Hanarna väger mellan tre och sex kilo och honorna mellan två och fyra kilo. Medan tamkatter för det mesta är mycket tillgivna mot människor, är vildkatter helt självständiga och vill inte alls ha kontakt med människor.

Vildkatternas förfäder kom till Australien med de första europeiska immigranterna och spred sig under 1800-talet över hela kontinenten. Många katter rymde och försvann ut i bushen. Under 1880-talet släpptes andra katter avsiktligt ut i det fria i ett försök att få bukt med kaniner som förstörde betesmarken. Katterna anpassade sig snart till sitt nya hemvist och blev en av de arter som har klarat sig bäst av dem som man fört in till Australien. I dag finns vildkatter över hela landet, även på många av de mindre öarna.

Förvånansvärt anpassbara

Vildkatter förökar sig mycket snabbt. En hona får vanligen en kull med upp till sju kattungar innan hon har fyllt ett år. Hon fortsätter att få upp till tre kullar om året, med mellan fyra och sju ungar i varje kull. Och hon fortsätter att vara fruktsam så länge hon lever, i sju eller åtta år. Om hon bara skulle föda sex ungar, tre honor och tre hanar, om året, och hennes tre döttrar i sin tur skulle få lika många, skulle det innebära att en vildkatt får flera tusen avkomlingar på bara sju år.

Men det behövs mer än bara avkomma för att vildkatterna skall kunna överleva i Australiens hårda klimat. De jagar ofta när det har blivit lite svalare framåt kvällen eller också tidigt på morgonen. De försöker undvika hettan mitt på dagen genom att sova i ihåliga stammar eller kaninhålor. Dessutom kan vildkatter till och med överleva i de hetaste öknar, eftersom de inte behöver tillgång till vatten för att överleva – de får i sig all vätska de behöver genom att äta köttet av sina byten.

Vildkatter anpassar också sin meny. Även om de föredrar kaniner, så säger New South Wales National Parks and Wildlife Service: ”Katterna dödar och äter mer än 100 olika sorters inhemska fåglar, 50 olika däggdjur och pungdjur, 50 olika ormar och många olika sorters grodor och ryggradslösa djur.” Och de har en fantastisk aptit. En hankatt äter motsvarande mellan fem och åtta procent av sin egen kroppsvikt varje dag. Om en hona har ungar att föda upp, äter hon motsvarande 20 procent av sin kroppsvikt varje dag. På en av öarna åt 375 vildkatter 56 000 kaniner och 58 000 havsfåglar på bara ett år.

De flesta av Australiens inhemska djur är ingen match för en vildkatt. Enligt miljötidskriften Ecos tror man att vildkatterna, på grund av sina matvanor, är orsaken till ”att försöken att återinföra utrotningshotade däggdjursarter i de torra delarna av Australien har haft begränsad framgång”.

Husdjur eller skadedjur?

Ända sedan det forntida Egyptens tid har katter varit populära husdjur. I Australien äger 37 procent av hushållen minst en katt. Många av dem är inte kastrerade, och kattungar som man inte vill ha sätter man ibland ut i bushen där de växer upp, förökar sig och gör populationen av vildkatter större.

För att ett älskat husdjur inte skall bli ett hatat skadedjur föreslår National Parks and Wildlife Service i Australien följande: Håll din katt inomhus, särskilt på natten. Ge den tillräckligt med mat. Märk din katt med ett halsband eller med ett mikrochips i nackskinnet. Tre bjällror i halsbandet varnar vilda djur. Kastrera den. Sätt upp ett kattsäkert stängsel, så att din katt håller sig på tomten.

Det tar tid och kostar pengar att följa de här råden. Men för kattälskare i Australien kan det vara en liten kostnad i sammanhanget.

[Bild på sidan 20]

En av Australiens 12 miljoner vildkatter

[Bildkälla]

Joel Winter/NSW National Parks and Wildlife Service, Australia

[Bildkälla på sidan 21]

Med tillstånd av The Department of Natural Re­sources and Mines