”Vi sätter värde på våra kläder”

FRÅN VAKNA! :S MEDARBETARE I MEXICO

NÄR spanjorerna kom till Mexico på 1500-talet kom de i kontakt med flera olika kulturer – bland annat den aztekiska kulturen och mayakulturen. Blev de här kulturerna fullständigt utplånade av européerna? Nej, de finns fortfarande kvar. Ungefär 12 miljoner människor i Mexico är direkta avkomlingar av förcolumbiska etniska grupper. Många talar samma språk som deras förfäder gjorde. Och deras vackra dräkter gör att man lägger märke till dem.

Delstaten Oaxaca i sydvästra Mexico, det område som har de största kulturella skillnaderna i Mesoamerika, är som en jättestor modevisning. Där hittar vi indianfolket chontal, som för sitt uppehälle är beroende av jordbruk, boskapsuppfödning, jakt och sådant de kan samla in från bergen. I deras trädgårdar är det fullt med frukter, grönsaker och blommor. De visar sin förkärlek för naturen genom att brodera djurfigurer och blommor i rött och svart på damblusar. Ogifta kvinnor kompletterar sin klädsel med hårband i olika färger.

Indianfolken huave och zapotekerna, som liksom chontal bor på Tehuantepecnäset, klär sig väldigt lika varandra – men på något sätt kan invånarna där ändå avgöra en kvinnas härkomst genom hennes klädsel. Zapotekerna, som kallar sig ”molnfolket”, kan till och med tala om vilken by en kvinna kommer från genom hennes sätt att ordna sin dräkt.

Chinantecindianerna, som bor i de norra delarna av samma delstat, har en mer detaljerad och utstuderad utformning på sin klädsel. Kvinnorna berättar sin familjs historia genom de broderade symbolerna på sina vida, ärmlösa dräkter. En sådan dräkt kallas huipil. Vid högtidliga tillfällen bär de en praktfullt broderad klädedräkt, som på deras språk kallas stor mage.

 De mixtekiska kvinnorna i delstaterna Oaxaca, Guerrero och Puebla är också förtjusta i broderier. I en region dekorerar kvinnorna sina tunna muslinblusar genom att använda sig av en teknik de kallar ”tillverka mig om du kan”. Precis som andra folkslag i Mexico använder de mixteker som bor vid kusten fortfarande samma sorts tyg som deras förfäder använde för hundratals år sedan. Deras vävteknik är densamma som den som kan ses på statyetter och målningar på museer som har samlingar av föremål från tiden före den spanska erövringen.

Herrkläderna hos de forntida mayafolken och aztekerna var särskilt detaljrika. Numera klär sig männen i de flesta inhemska folkgrupper på ett mer eller mindre konventionellt sätt. Ändå kan man fortfarande se spår av den förspanska klädstilen hos en del av den inhemska befolkningen, exempelvis bland indianfolket huichol. Deras broderade kläder, som visar deras sociala ställning, har en så komplicerad utformning och så många accessoarer att det tar en stund innan man hunnit studera och uppfatta alla detaljer.

De bäst bevarade förspanska dräkterna kan man hitta bland de nahuatlspråkiga samhällena i Cuetzalán i delstaten Puebla. Där bär kvinnorna granna huvudbonader av garn som de flätar in i sitt hår (foto på sidan 26) och pryder sig med en quechquemitl, en tunn, dekorativ sjal. Liknande textilier finns avbildade i forntida handskrifter.

Bergsbygderna i delstaten Chiapas är en mosaik av olika etniska grupper, och vissa av dessa grupper har gemensamma förfäder. Där går tzotziler, tzeltaler och tojolabaler i kläder som för dem bara är vanliga vardagsplagg, men som för en utomstående ser helt fantastiska ut.

Många som bor där tillverkar också tygerna själva. Och visst måste det ge en stark känsla av identitet att få lära sig av sin mor att tillverka sitt eget tyg. Tzotzilkvinnorna i Chiapas svala bergsbygder är delaktiga i hela tillverkningsprocessen, som består i att klippa fåren och sedan tvätta, karda, spinna och färga ullen med naturliga färgämnen innan det är dags att väva tyget med en teknik som kallas ryggbandsvävning. ”Det var svårt i början”, påminner sig Petrona, en flicka från Chamula, med stolthet i rösten, ”men jag var helt överlycklig när jag hade gjort min första nagua [kjol] av ylle och broderat min första bomullsblus. Jag har också gjort mitt tygskärp själv.” Efter att ha insett vilket arbete som ligger bakom det här förstår vi varför hon säger: ”Vi sätter värde på våra kläder.”

I de mest traditionella regionerna på Yucatánhalvön bär mayakvinnorna till vardags en hipil, en löst sittande vit dräkt med färggranna broderier. Under den här dräkten har de ofta en spetsunderkjol. Vid speciella tillfällen bär kvinnor och unga flickor – både på landsbygden och i städerna – med stolthet en terno, en mer påkostad variant av hipil.

För turister kan sådana här traditionella mexikanska dräkter vara mycket dyra. Men den inhemska befolkningen kan unna sig den här lyxen, även om de flesta är fattiga, tack vare att de gör sig mödan att tillverka sina dräkter själva.

Det är en fest för ögat att vara med vid möten i någon av de 219 församlingarna av Jehovas vittnen som verkar på inhemska språk i Mexico. Det här är tillfällen då de närvarande kan bära sina traditionella högtidsdräkter, som är ett kulturarv från deras förfäder – och så underbart vackra kläderna är!

 [Karta på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

YUCATÁN

PUEBLA

OAXACA

CHIAPAS

[Bild på sidan 26]

Mayansk spetsunderkjol

[Bild på sidan 26]

Zapotekiskt broderi

[Bild på sidan 26]

Zapoteker från Oaxaca

[Bild på sidan 26]

En mayakvinna från Yucatánhalvön

[Bild på sidan 26]

Nahuatlspråkiga indianer från Puebla

[Bild på sidan 26]

Tzotzil från Chiapas