Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Deras tro prövades

Deras tro prövades

Deras tro prövades

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

RICHMOND är en pittoresk stad i North Yorkshire i England. Stadens slott, som byggdes efter normandernas erövring 1066, är en praktfull syn. I dalgången nedanför slottet rinner floden Swale fram mot Yorkshire Dales National Park.

TV-dokumentären The Richmond Sixteen har riktat uppmärksamheten på en viktig sida av slottets nutida historia. Dokumentären visar vad som hände 16 vapenvägrare som satt fängslade på slottet under första världskriget. Vad fick de vara med om?

Värnplikt

Efter Storbritanniens krigsförklaring 1914 anslöt sig omkring 2,5 miljoner män till dess väpnade styrkor, drivna av patriotism. Men när de militära förlusterna växte och man insåg att kriget inte skulle bli så kort som politikerna hade lovat, ”blev rekrytering mindre en fråga om vädjan och mer en fråga om påtryckningar”, säger krigshistorikern Alan Lloyd. I mars 1916 blev därför ogifta män för första gången i Storbritanniens historia inkallade till de väpnade styrkorna.

Två tusen domstolar sattes upp för att behandla överklaganden, men mycket få av dem som vägrade på grund av samvetsskäl blev helt frikallade. De flesta beordrades att sluta sig till de icke stridande förband som hade bildats för att stödja krigsmaskinen. De som fortfarande vägrade betraktades ändå som värnpliktiga och ställdes inför krigsrätt. De behandlades hårt och fick sitta i fängelse under fruktansvärda förhållanden.

De sexton i Richmond

Fem av de sexton vapenvägrarna i Richmond var internationella bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Herbert Senior, som blev en bibelforskare 1905 när han var 15 år, skrev så här omkring 50 år senare: ”Vi sattes i celler som mer liknade fängelsehålor. Golven var täckta av skräp och bråte, så cellerna hade förmodligen inte använts på många år.” Nyligen offentliggjordes teckningar och texter som fångarna ritat och skrivit på de vitkalkade cellväggarna. Vissa hade nästan bleknat bort, men man kunde bland annat se att fångarna hade skrivit namn, meddelanden och trosförklaringar och ritat porträtt av nära och kära.

En fånge skrev: ”Jag dör hellre för att jag håller fast vid mina principer, än jag dör för att jag inte har några principer.” Många meddelanden berör Jesus Kristus och det han lärde. Det finns också noggrant utförda teckningar av det emblem i form av ett kors och en krona som Internationella Bibelstudiesällskapet (IBSA) använde på den tiden. Herbert Senior drog sig till minnes att han ritade diagrammet ”Karta över tidsåldrarna” från bibelstudieboken Den gudomliga tidsåldersplanen på väggen i sin cell, men det har inte påträffats. Diagrammet kan ha gått förlorat tillsammans med andra texter som fanns på väggarna i det stora cellblocket eller på annat håll. En annan inskrift lyder: ”Clarence Hall, Leeds, I.B.S.A. 29 maj 1916. Skickad till Frankrike.”

Till Frankrike – och tillbaka!

Antalet stupade i Frankrike och Belgien ökade i alarmerande takt. Krigsministern Horatio Herbert Kitchener och den brittiske generalen Douglas Haig var i desperat behov av fler soldater, så från och med maj 1916 blev också gifta män inkallade. För att sätta press på männen beslöt man från officiellt håll att statuera exempel. Under pistolhot och försedda med handbojor lastades de därför, i strid med lagen, ombord på ett tåg och fördes på omvägar till Frankrike. Tidskriften Heritage berättar att där, på stranden i Boulogne, ”bands männen med taggtråd vid stolpar, nästan som om de blev korsfästa” och tvingades se på när en exekutionspluton avrättade en brittisk desertör. Man sade att om de inte lydde order, skulle de gå samma öde till mötes.

I mitten av juni 1916 lät man fångarna marschera inför 3 000 soldater för att få höra sin dödsdom, men vid det här laget hade Kitchener dött och den brittiske premiärministern hade ingripit. Ett postkort med ett kodat meddelande hade nått myndigheterna i London och militärordern hade blivit återkallad. General Haig beordrades att omvandla dödsdomarna till tio års straffarbete.

När fångarna kom tillbaka till Storbritannien, fördes några av de sexton till Skottland för att arbeta i granitbrott och utföra ”arbete av nationell betydelse” under hemska förhållanden, heter det i en officiell rapport. Andra, däribland Herbert Senior, sändes till civila, inte militära fängelser.

Arvet

På Richmond Castle, som nu sköts av organisationen English Heritage, finns en omfattande utställning. Av hänsyn till cellväggarnas dåliga skick innehåller utställningen en datorsimulering, så att besökare med hjälp av en pekskärm kan fingranska cellerna och det som står skrivet på väggarna i dem utan att göra någon åverkan. Elever uppmuntras att sätta sig in i varför vapenvägrare var villiga att utstå lidanden, fängelsestraff och kanske bli avrättade för det som de uppriktigt trodde på.

Den ståndpunkt som de sexton i Richmond intog ”riktade allmänhetens uppmärksamhet på frågan om vapenvägran, och deras ståndpunktstagande började vinna erkännande och respekt”. Det här gjorde att myndigheterna hade en mer resonlig inställning när de hade att göra med vapenvägrare under andra världskriget.

År 2002 blev en del av en vacker trädgård på slottets ägor tillägnad de sexton i Richmond för att hedra dem för deras moraliska övertygelse.

[Bilder på sidorna 12, 13]

Från vänster till höger: Tornet från 1100-talet på Richmond Castle med interneringsdelen som innehöll fängelsecellerna

Herbert Senior, en av de sexton i Richmond

En av cellerna där de sexton i Richmond hölls inspärrade

Bakgrund: Delar av det som under årens lopp har ritats och skrivits på väggarna i fängelset