Jag får se en ”utdöd” fågel

JAG har alltid fascinerats av de många olika fåglar som finns och deras skönhet. Medan jag förberedde mig inför en resa till Bermuda råkade jag läsa om en sällsynt fågel som kallas Bermudapetrell. ”Det lilla bestånd som finns kvar av den här arten”, heter det i en fågelbok, ”är begränsat till ögruppen Castle Harbour, den mest avlägsna delen av Bermuda. Här skyddas och bevakas fåglarna noga av en viltvårdare.”

Mitt intresse hade väckts! Eftersom jag absolut ville se den här fågeln med egna ögon, tog jag kontakt med dr David Wingate, som tidigare var naturvårdstjänsteman på Bermuda. Han är nu pensionerad, men då jag kontaktade honom var han också viltvårdare på ögruppen Castle Harbour. Doktor Wingate var vänlig nog att låta mig följa med honom till bermudapetrellens naturskyddade häckningsplatser.

Ett ”levande museum”

Naturreservatet Castle Harbour ligger inte långt från Bermudas huvudöar som ligger ute i Atlanten, omkring 90 mil öster om North Carolina i USA. Nunsuchön är den största av de nio små öar som utgör naturreservatet. Den är omkring 6 hektar stor och ligger på den östra sidan av Bermuda. Under dr Wingates ledning blev ön ett ”levande museum” för att återställa inhemska växt- och djurarter på Bermuda.

Det är vackert väder när vi ger oss av i dr Wingates lilla motorbåt från Nunsuchön till en liten ö i närheten. En fiskgjuse glider fram över det lugna havet, och i de vita fjädrarna  på undersidan av vingarna reflekteras det skimrande turkosblå vattnet. Vackra vitstjärtade tropikfåglar flyger upphetsat runt i en parningslek och vippar upp och ner med sina långa stjärtfjädrar. I normala fall skulle jag ha blivit helt betagen av den här synen, men i dag kan jag inte tänka på något annat än bermudapetrellen.

Den ”utdöda” bermudapetrellen dyker upp igen

Doktor Wingate förklarar: ”Tidiga nybyggare rapporterade om att det fanns sjöfåglar som flög in mot land enbart om natten och endast när de häckade – båda de här särdragen är kännetecknande för bermudapetrellen. Då uppgick beståndet av bermudapetreller till tiotusentals, men det här kom att ändras. Omkring 1560 förde spanjorerna in tamsvin till Bermuda. Det här visade sig vara ödesdigert för beståndet av bermudapetreller, eftersom svinen åt upp deras ägg och förmodligen också deras ungar och till och med fullvuxna fåglar. Bermudapetreller utgjorde också en viktig del av nybyggarnas föda. När råttor oavsiktligt fördes in till Bermuda 1614, var det ännu fler bermudapetreller som dog. Råttorna simmade ut till de små öarna där bermudapetrellerna häckade och åt upp deras ägg och ungar. Så 1630 hade beståndet av tusentals fåglar minskat så att fågeln betraktades som helt utrotad.”

Jag försöker överrösta motorljudet i båten och frågar: ”Hur gick det till när bermudapetrellen upptäcktes igen?”

Doktor Wingate svarar: ”År 1906 fann en naturforskare, Louis Mowbray, en egendomlig sjöfågel på en av öarna i Castle Harbour. Det kunde så småningom fastställas att det var en bermudapetrell han sett. Längre fram, 1935, påträffades en just flygfärdig bermudapetrellunge som flugit emot ett fyrtorn och dött. Och 1945 spolades en fullvuxen bermudapetrell upp på stranden på Cooper’s Island i Bermuda. De här bevisen räckte för att berättiga en expedition som skulle söka efter fler individer av den här ’utdöda’ arten. Expeditionen leddes av dr Robert Cushman Murphy vid American Museum of Natural History och av Louis S. Mowbray, intendent vid Bermuda Government Aquarium och son till den Louis Mowbray som 1906 återfann bermudapetrellen.”

 Doktor Wingate ler när han påminner sig: ”Jag kände mig verkligen hedrad när jag blev tillfrågad om jag ville följa med på expeditionen, speciellt med tanke på att jag då bara var en skolpojke på 15 år med ett stort intresse för fåglar. Söndagen den 28 januari 1951 var en dag som kom att påverka resten av mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma hur dr Murphys ansikte strålade av glädje när han och Mowbray med en snara lyckades fånga en levande bermudapetrell som de hittade i en djup skreva. Regeringen förklarade omedelbart de här små öarna som ett reservat för bermudapetrellen. År 1961 kom Nunsuchön att tillhöra reservatet, och året därpå flyttade min fru och jag dit, så att jag kunde arbeta där som viltvårdare.”

”Hur många bermudapetreller fann ni under den första expeditionen?” frågar jag när vi närmar oss naturreservatet.

”Det första året fann vi bara åtta häckande par”, svarar dr Wingate. ”Det var så svårt att hitta fågelbona att det tog oss tio år att lokalisera hela populationen, som vid den tiden bestod av 18 häckande par. Efter ytterligare 35 års skydd hade de ökat till 52 par.”

Hjälp från människan

”Bermudapetrellerna häckar i bohålor som är 2 till 3 ¹⁄2 meter långa och är krökta för att ljuset inte skall komma in i boet”, berättar dr Wingate vidare. ”För att öka antalet boplatser började vi göra konstgjorda hålor. Det gjorde vi genom att gräva en fåra och täcka över den med cement. Bokammaren längst in i hålan har ett avtagbart lock. Det gör att vi kan se om det har lagts något ägg i boet och om det har kläckts eller inte. När ett ägg som inte har blivit kläckt överges, kan vi ta ut det för att undersöka det och försöka utröna vad som har hänt. I mitten av 1960-talet orsakade rester av bekämpningsmedlet  DDT att äggskalen blev tunnare, vilket resulterade i att de gick sönder. Nu är vi oroliga att PCB [polyklorerade bifenyler] kan ha samma verkan. Även om Nordamerika och Europa har förbjudit PCB, finns det många utvecklingsländer som inte har gjort det.”

Det finns även andra utmaningar. Doktor Wingate förklarar: ”Det har varit en ständig kamp mellan bermudapetreller och mer aggressiva tropikfåglar om boplatserna. En bermudapetrell kan välja en boplats bakom en grund hålighet, och sedan kommer en tropikfågel och bygger sitt bo precis vid ingången. Den oförskämda inkräktaren förstör bermudapetrellens ägg eller angriper och dödar ungen. Båda arterna återvänder alltid till samma boplats, så problemet fortsätter år efter år. För att rädda bermudapetrellen började vi placera en träplatta över ingången till deras håla. Det finns ett ovalt hål i plattan som är precis lagom stort för att släppa in bermudapetrellen, men stänga ute den något större tropikfågeln. I det här fallet utgör 3 millimeter skillnaden mellan liv och död.”

I reservatet

Till slut är vi framme vid den lilla ön. Mellan dyningarna kliver vi försiktigt ur båten och upp på de spetsiga klipporna. För att komma till boplatserna måste vi klättra över branta, vassa klippformationer. En av boplatserna kan nås enbart med hjälp av en stege. Det här kanske är en rutinsak för dr Wingate, men för mig är det något unikt och spännande!

Doktor Wingate kontrollerar varje boplats och studerar spåren. Besöker paren fortfarande boplatserna? Finns det fotspår som leder ut ur eller in i hålorna? Finns det några okläckta ägg? Vi hittar ett okläckt ägg, men eftersom föräldrarna ännu inte övergett det, låter dr Wingate ägget ligga kvar. Bermudapetrellerna vägrar ofta att ge upp och fortsätter att ruva ett okläckt ägg. Doktor Wingate gör också en oväntad upptäckt – han får se en unge där han inte ens visste att det hade lagts ett ägg. Det här fyndet uppväger besvikelsen över det okläckta ägget.

Att alla dessa ansträngningar inte är förgäves blir uppenbart när dr Wingate tar bort ett lock från en håla och jag får titta ner på en liten, grå dunboll – en bermudapetrellunge. Den rör ibland på sig, störd av ljuset. I en annan håla kikar jag ner och får se en fullvuxen bermudapetrell som ligger och ruvar på ett ägg.

Doktor Wingate har räddat många ungar som hamnat i problem. En tropikfågel attackerade en gång en unge och bröt av näbben på den. I sin förtvivlan limmade Wingate ihop näbben. Gissa om han blev förvånad och glad när det visade sig att ungen överlevde! En annan gång räddade han en liten klen unge som alltför tidigt hade övergetts av sina föräldrar. Han hade den i en låda och födde upp den på räkor, bläckfisk, fiskleverolja och vitaminer. Så småningom kunde den flyga ut över havet. Hittills har ansträngningarna att återställa beståndet av bermudapetrellen gett ett visst resultat. Bermudapetrellen har faktiskt blivit en symbol för hopp för naturvårdare runt om i världen. Doktor Wingates mål är att det så småningom skall finnas 1 000 par av bermudapetreller på Nunsuch. Men om hans dröm kommer att bli verklighet återstår att se.

Mitt besök hos den ”utdöda” bermudapetrellen får mig att fundera. Om vår Skapare lägger märke till när en vanlig sparv faller till marken, skulle han då inte lägga märke till när en hel art har blivit hotad? (Matteus 10:29) Det är verkligen tröstande att veta att den tid skall komma då inget mänskligt samhälle längre kommer att hota någon art här på jorden. (Jesaja 11:6–9) – Från en av våra läsare.

[Kartor på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

BERMUDA

Nunsuchön

[Bild på sidan 18]

En bermudapetrell i sin håla

[Bildkälla]

Jeremy Madeiros, naturvårdstjänsteman, Bermuda

[Bild på sidan 18]

Öppningen till en bermudapetrells bohåla

[Bild på sidan 18]

Doktor Wingate pekar på träplattan över ingången till en bohåla

[Bildkällor på sidan 16]

Jeremy Madeiros, naturvårdstjänsteman, Bermuda

Jordklot: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc

[Bildkällor på sidan 17]

© Brian Patteson

Jeremy Madeiros, naturvårdstjänsteman, Bermuda