Varför kysser man Blarneystenen?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ IRLAND

ENLIGT legenden gick det till så här: En man står på darrande ben inför den engelska drottningen Elisabet I. Han har just burit fram dåliga nyheter från en irländsk klanhövding och väntar på hennes vredesutbrott. Helt oväntat börjar hon i stället skratta och säger: ”Det är så typiskt Blarney, han menar aldrig vad han säger!” Den tryckta stämningen lättar med ens.

Drottningen, som regerade från 1558 till 1603, hade nog inte kunnat föreställa sig att hennes ord skulle bidra till en mycket speciell tradition på Irland – att kyssa den så kallade Blarneystenen. Varje år kommer tusentals besökare till den lilla staden Blarney, som ligger några kilometer norr om staden Cork, för att utföra den här ovanliga ritualen. De kysser stenen, eftersom de tror att det ger dem en särskild gåva – vältalighetens gåva.

Vilken historisk bakgrund har den här legenden? Och hur kom det sig att man började kyssa stenen? För att få svar på våra frågor måste vi gå närmare tusen år tillbaka i historien.

Ett slott med lång historia

Blarney Castle började som en liten fästning i trä på 900-talet. Men så småningom ersattes den av en solid stenbyggnad. I mitten av 1400-talet hade familjen MacCarthy låtit bygga en liten befäst stad kring slottet, som då var det starkast befästa slottet på den delen av Irland. Flera av slottets stenväggar var 5,5 meter tjocka.

Klanhövdingen Cormac MacCarthy, som levde 1411 till 1494, ville lämna ett bestående minnesmärke över sig själv. Därför valde han ut ett stort stenblock i kalksten, och på det lät han hugga in en inskription på latin: ”Cormac MacCarthy Fortis Me Fieri Fecit AD 1446” (”Cormac MacCarthy den Starke lät uppföra detta slott i Herrens år 1446”). Stenhuggare murade in stenen högt uppe i slottets stora torn. Till att börja med fungerade den som en vanlig minnessten. Den började inte förknippas med vältalighet förrän över hundra år senare.

Blarney och vältalighetens gåva

Legenden som beskrevs i inledningen kanske är mer sägen än sanning, men den stämmer väl överens med den tidens seder och bruk. Drottning Elisabet ville att de irländska klanhövdingarna skulle försäkra henne, och därmed den engelska kronan, sin lojalitet. Familjen MacCarthy hade engagerat tusen soldater för att utkämpa åtminstone ett krig på hennes sida, så drottningen var säker på att det skulle vara en lätt sak att övertala klanhövdingen i familjen MacCarthy att lova henne fullständig lojalitet.

Eftersom drottning Elisabet inte skötte förhandlingar själv, skickade hon ett ombud som skulle föra hennes talan. När ombudet  i sin tur skickade ämbetsmän som skulle försöka övertyga MacCarthy att svära drottningen trohet och lydnad, togs de emot med ”långa, uttrycksfulla och smickrande tal som lovade mycket, men som betydde lite”, sägs det i boken The Blarney Stone.

Enligt legenden bestämde sig då drottningens ombud för att själv tala med MacCarthy. När han hade gjort det, reste han tillbaka till England för att personligen avlägga rapport till drottningen. Han visste att drottningen inte skulle tycka om de nyheter han kom med – att MacCarthy än en gång hade ”utbett sig om mer tid” för att kunna konsultera sina rådgivare.

Efter drottningens första reaktion, som beskrevs i inledningen, kom hon med ett förslag angående det nya ord som hon hade använt. ”Vi borde förse mäster Shakespeare med det ordet [blarney]! Det är sannerligen som gjort för honom”, sade hon. * Om den här historien är sann, introducerade drottning Elisabet därmed det engelska ordet ”blarney” i betydelsen fagert eller smickrande tal, eller ogenerad lögn.

Hur som helst, under 1700-talet hade det blivit sed att kyssa Blarneystenen – det vill säga för dem som vågade. Stenens ursprungliga läge i slottsväggen gjorde kyssandet till ett riskfyllt projekt. När slottet renoverades flyttades stenen till sitt nuvarande, mer lättåtkomliga läge. Och ägarna till slottet lät ersätta MacCarthys sten med en sten som bar deras egen inskription.

Ett besök på slottet

Vi besökte nyligen slottet. Det stora tornet, där den populära stenen finns, är det man först lägger märke till. Vi gick in i tornet och uppför de slitna trappstegen i den spiralformade stentrappan. Till slut kom vi ut genom en liten, trång dörröppning. Och där ser vi Blarneystenen i bröstvärnet.

Vi gick fram för att se på när en kvinna skulle kyssa stenen. Hon var tvungen att lägga sig på rygg med axlar och huvud över en öppning som är ungefär tre meter lång och en meter bred. ”Du kan känna dig helt säker, skyddsgallret gör att du inte kan falla ner. Och jag håller i dig ordentligt!” sade vakten.

Kvinnan sträckte ut armarna över huvudet och tog tag i två järnstänger som sitter i väggen vid stenen. Sedan såg hennes huvud ut att försvinna, när hon lutade sig bakåt med huvudet före ner i öppningen. Hon makade sig lite närmare stenen för att kyssa den. Vi kunde se marken under henne, nästan 25 meter nedanför.

Hon kysste stenen så fort hon kunde och började ta sig upp med hjälp av järnstängerna. Med vaktens hjälp satte hon sig upp och reste på sig. Nu var det dags för nästa besökare att utföra samma vågstycke!

Vi tittade ner på stenen och såg hur missfärgad den var. Vakten förklarade: ”Den ser ut så där efter alla kyssar den har fått genom åren. Men bekymra er inte för det, vi håller den ren och tvättar den fyra eller fem gånger om dagen.”

Det stod redan många och väntade på sin tur att få kyssa stenen. Vi tänkte inte pröva själva, eftersom den här traditionen verkade vara alltför rotad i vidskepelse, lögn och kanske rentav spiritism. Enligt en annan legend började den här seden med att en gammal kvinna använde magisk kraft för att ge en kung vältalighetens gåva, när han hade räddat henne från att drunkna. I stället för att följa traditionen frågade vi en besökare som just hade kysst stenen, om hon verkligen trodde att hon nu hade fått vältalighetens gåva och att hon nu kunde smickra och övertala andra.

”Inte alls!” sade hon. Hon hade bara kysst stenen för skojs skull. Som så många andra som besöker den här historiska platsen ville hon helt enkelt kunna berätta för sina vänner att hon hade kysst Blarneystenen!

[Fotnot]

[Bild på sidan 18]

Tornet på Blarney Castle