Kameler i Anderna?

SPELA UPP

Kameler i Anderna?

Kameler i Anderna?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I PERU

KAMELER i Sydamerika? Blotta tanken kan tyckas långsökt, eftersom man oftast förknippar det här ökendjuret med Afrika eller Asien. Men de kamelarter som finns i Afrika och Asien är besläktade med lamadjuren i Sydamerika. * Till skillnad från sina avlägsna släktingar har de sydamerikanska lamadjuren ingen puckel. Dessutom är de inte högre än en människa är lång, och de når inte ens upp till manken på en dromedar eller en tvåpucklig kamel.

Det är i Anderna, främst i Bolivia och Peru, som man har störst chans att få se en glimt av de sydamerikanska lamadjuren. De förekommer också i andra delar av Sydamerika, bland annat i Patagonien i Argentina och Tierra del Fuego (Eldslandet) i Chile.

Man blir verkligen fascinerad av de här djurens eleganta gångstil och deras snabbhet. Det är också imponerande att se hur lätt lamadjuren tar sig uppför klippiga bergssluttningar. Deras speciella stötdämpande trampdynor dämpar varje steg och överträffar vida de modernaste vandringsskor.

I Anderna växer det sparsamt med gräs, och jordlagret är tunt. Men lamadjurens hovar orsakar mindre skada på marken än hästarnas och mulornas hovar. Dessutom är de här djurens tänder och gom så utformade att de kan beta utan att gräsets rötter tar skada.

De flesta djur klarar sig inte så bra på hög höjd. Men lamadjuren lever gott till och med högt uppe i Anderna tack vare att de har så många röda blodkroppar.

På platser där man inte kan få tag på ved att elda med tjänar lamadjurens torkade spillning som bränsle, och eftersom vilda lamadjur markerar sitt revir genom att lämna spillning i utkanterna av det är det enkelt att samla ihop spillningen. Till skillnad från träd behöver den ju inte fällas, och den torkar fort i Andernas torra luft.

En gång i tiden användes lamadjuren i samband med religiösa ritualer. Chiribayafolket i södra Peru offrade till exempel lamor och alpackor och begravde dem under golven i sina hus. Historieforskare hävdar att man varje månvarv offrade hundra speciellt uppfödda vita lamor på Huayaca Pata, stora torget i Cuzco, och ett mindre antal offrades åt solguden under högtiden Inti Raymi. Nu för tiden är det sällsynt att man använder lamadjur i samband med ritualer, men köttet är mycket uppskattat och påminner om lammkött.

Långt innan kylskåpen kom in i bilden kunde inkafolket ta vara på lamadjursköttet genom att frystorka det. De utnyttjade den låga temperaturen och det låga lufttrycket högt uppe i Anderna. Det torkade köttet kallades ch’arki.

Vi bör naturligtvis uppskatta de här vackra djuren, inte bara för att de är till nytta för oss, utan också för att de är en del av Guds underbara skapelse som ger ära åt honom. (Psalm 148:10, 13)

[Fotnot]

^ § 3 Det finns fyra arter av kameldjur i Sydamerika: alpacka, guanaco, lama och vikunja. Arterna kan korsas så att en hybrid uppstår.

[Ruta/Bilder på sidan 16]

Guanacon – En tålig och uthållig skönhet

Man skulle kanske tro att en så vacker skapelse med så fina anletsdrag skulle vara mycket känslig. Men guanacon förekommer ofta på de kargaste av platser, alltifrån de höga Anderna till Patagonien i södra Argentina och Tierra del Fuego i södra Chile. I dessa ogästvänliga miljöer äter guanacon stjälkar och rötter och dricker det vatten som finns, även om det är bräckt. Guanacon är en god simmare, och när den springer kan den komma upp i en hastighet av 65 kilometer i timmen. Den har kraftiga ögonfransar som skyddar ögonen mot vind, sol och damm. Tyvärr har guanacon jagats av giriga tjuvskyttar för köttets, skinnets och ullens skull. Guanacons ull är finare än alpackans.

[Bildkälla]

[Ruta/Bild på sidan 16]

Alpackan – Rejält påpälsad

Alpackan har en tjock och lurvig hellång ”ylletröja” och klarar sig därför bra i en trakt där klimatet är kallt och där det under ett dygn kan förekomma temperaturväxlingar på 50 grader. Alpackans mjuka ull är slitstarkare än fårull. Även om alpackan med hjälp av sin spetsiga nos kan nå de strån av fjädergräs som växer i smala skrevor mellan klippblocken, föredrar det här kramgoa djuret fuktigare områden där det kan äta av det späda gräset. I likhet med andra lamadjur kan alpackan klara sig i flera dagar utan vatten.

[Ruta/Bild på sidan 17]

Vikunjan – Exklusivt klädd

Vikunjan lever högt uppe i Anderna, där temperaturen ofta ligger runt fryspunkten, men dess korthåriga, lätta päls ger den fullgott skydd. Fibrerna i ullen anses vara de finaste som finns i djurvärlden. Till utstyrseln hör en ulltapp framtill på bröstet, vilken tjänar som halsduk. En vuxen vikunja ger mindre än ett kilo ull vartannat år, så denna exklusiva fiber är sällsynt – och dyr. En meter tyg av fin vikunjaull kan kosta över 25 000 kronor.

Under inkariket stiftades lagar för att skydda vikunjan. Man började hålla en speciell ullklippningshögtid, kallad chaccu, och kungligheterna var de enda som fick privilegiet att bära kläder gjorda av vikunjans ull. På senare år har man återinfört chaccu-högtiden, och särskilda lagar har antagits som skyddar arten mot tjuvskyttar.

Ett viktigt inslag under de här festligheterna är att man fångar in vilda vikunjor i en stor trattliknande inhägnad med en öppning som är 300 meter bred. När vikunjorna fångats in skär man av ullen, och sedan släpps de genast fria igen.

[Bildkälla]

[Ruta/Bilder på sidan 17]

Laman – Andernas arbetshäst

Laman är inte lika stark som en åsna och inte lika snabb som en häst, men den överträffar dem båda som ett värdefullt packdjur. Den kan faktiskt bära upp till 60 kilo på ryggen. Men om den känner att bördan är för tung, sätter den sig bara ner och rör sig inte ur fläcken förrän man har plockat bort så mycket att den blir nöjd. Försöker man tvinga laman till lydnad kan det hända att den stöter upp mat från den första av sina tre magar och spottar ut den med häpnadsväckande precision och styrka.

I allmänhet är ändå lamorna fogliga, och en hänsynsfull djurskötare kan föra en lång karavan av lamor över ogästvänliga höga platåer där inga andra packdjur klarar av syrebristen. Tack vare lamornas förmåga att ta sig fram i bergig terräng används de nu som packdjur inte bara i Anderna utan också i de italienska alperna. Lamans rep, sele och filt kan vara tillverkade av dess egen ull.

[Bildkälla]

[Bild på sidan 18]

En nyklippt alpacka

[Bild på sidan 18]

En lamaunge märkt i örat med en tofs

[Bildkällor på sidan 15]

VAKNA!