En katt med konstiga öron

WILLIAM ROSS, en herde, var intresserad av raskatter. När han besökte sin grannes gård i Perthshire i Skottland en dag 1961 fick han syn på grannens katt, Susie. Men Susie såg inte ut som en vanlig huskatt. Hon var vit och av blandras, men örontopparna var vikta framåt och nedåt, vilket gav henne ett ganska komiskt utseende. Ross tyckte att det var fascinerande och skaffade en kattunge av honkön med vikta öron från en kull som Susie fick omkring ett år senare.

Ross kontaktade sedan en uppfödare i London som var intresserad av katters genetik, och de två startade ett avelsprogram för Susies avkomma. Det var inte förvånande att den här avkomman fick namnet ”scottish fold” (skotsk vikning). Sedan dess har de här katterna blivit mycket populära. Brittiska organisationer för kattuppfödare registrerar dem inte som raskatter, eftersom somliga är oroliga för att katterna skall utveckla vissa sjukdomar på grund av den gen som orsakar vikningen. Men det har inte hindrat att scottish fold blivit inregistrerad i USA, där man startade ett avelsprogram i början av 1970-talet. Vid slutet av det årtiondet hade sådana katter utsetts till champions vid utställningar i USA.

Varför vikta öron?

”Vad har hänt med kattens öron?” Det är den vanliga frågan när någon ser en scottish fold för första gången. Öronens vikning beror på en mutation i en så kallad dominant gen. Det innebär att även om katten ärver genen från bara den ena föräldern, blir den en scottish fold.

Men vikningen varierar mycket. En del har inget veck alls, medan andra har ett, två eller tre veck. Susie, den första scottish fold-katten, hade ett veck. Katter som visas på utställningar har oftast tre veck, vilket gör att öronen ligger platt framåt på huvudet. Katterna föds intressant nog med raka öron, men när kullen är omkring tre veckor kan uppfödarna börja se vilka katter som kommer att få vikta öron.

Oförsiktig avel av scottish fold kan ge upphov till problem. Om  både hanen och honan har vikta öron kan det leda till genetiska defekter, till exempel medfödda missbildningar i skelettet. Seriösa uppfödare korsar därför alltid scottish fold med kattraser som har raka öron. Ofta använder man då raserna brittiskt korthår eller american shorthair.

En annan hälsorisk, som har med öronhygien att göra, berör främst katter som har tre veck. Eftersom deras öron viker sig så tätt mot huvudet, blir de lätt smutsiga inuti. The Illustrated Encyclopedia of Cat Breeds rekommenderar att man försiktigt rengör ”i vecken med en fuktad bomullstopp”. Men lyckligtvis är inte friska katter av den här rasen ”särskilt mottagliga för öroninfektioner och öronkvalster, något som man misstänkte för några år sedan”, sägs det på The Cat Site, en webbplats för kattägare.

Kärleksfulla kamrater

Katter av rasen scottish fold anses vara godmodiga, tillgivna och intelligenta. De kan bli 15 år gamla och verkar uppskatta ett lugnt och stilla liv mer än något annat. ”Scottish fold är en kärleksfull, stillsam och sällskaplig kattras som tycker mycket om både andra husdjur och människor”, sägs det i The Illustrated Encyclopedia of Cat Breeds. De har ett mjukt och glatt läte, men de ger inte så mycket ljud ifrån sig. Till och med när de är hungriga står de ofta bara och tittar på en tills man ger dem mat.

Precis som andra kattraser förekommer scottish fold i många färger och färgkombinationer, och det finns varianter med långhårig päls och med korthårig päls. Men det är deras vikta öron, runda huvud, korta hals och ugglelika ansikte med stora runda ögon som gör dem alltmer populära. Ja, scottish fold har faktiskt blivit en av de mest eftertraktade raserna i världen. Vill man skaffa en sådan katt får man räkna med att vänta sex månader eller mer på en unge, och har man särskilda önskemål när det gäller kön eller pälsens längd och färg, kan man få vänta ännu längre.

När William Ross råkade få se Susie 1961 kunde han nog inte drömma om att avkomman till den här enkla bondkatten skulle bli så populär, särskilt inte med tanke på att rasens popularitet inte beror på någon medfödd överlägsenhet, utan bara på en genetisk förändring som tydligast syns på öronen.