Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Ett besök på glasön

Ett besök på glasön

Ett besök på glasön

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

EN SKICKLIG yrkesman sticker in sin glasblåsarpipa i det gyllene hålet, en liten öppning på sidan av den intensivt heta ugnen. Klumpen av smält glasmassa som han tar ut glöder som den nedgående solen. En tunn orange strimma flammar för ett kort ögonblick till mellan ugnen och pipan. Han rullar den smälta glasmassan, som kallas post, på en järnplatta till cylindrisk form. Med en kort inblåsning i den ihåliga pipan gör han posten större, rullar den sedan igen, lyfter upp den, granskar den och för den tillbaka in i elden.

Vi befinner oss på Murano, en liten ö i Venediglagunen i Italien. Ön är berömd för sina glasalster. Ja, i det här området har glastillverkning ägt rum i gott och väl 1 000 år. Resterna av ett glasbruk på Torcello, en närbelägen ö i lagunen, dateras till 600-talet v.t. Men det äldsta beviset på att glastillverkning förekommit i själva staden Venedig är ett signerat dokument, daterat år 982 v.t., som bevittnats av en viss ”Domenicus fiolarius (glaskonstnären)”.

År 1224 bildade glasarbetarna i Venedig ett eget skrå. Och 1291 beslöt Stora rådet i Venedig att glasugnarna skulle flyttas från staden, förmodligen av säkerhetsskäl. Många av dem flyttades hit till Murano, ungefär en kilometer tvärs över lagunen, där de har blivit kvar.

Varför är glaset så berömt?

Vad är det som gör Muranoglas, eller venetianskt glas, så speciellt, med tanke på att det sedan urminnes tider har tillverkats glas i många delar av världen? Det anses bero på att lokala glasarbetare lyckades utveckla sin konst till yppersta klass tack vare att Venedig hade regelbundna kontakter med andra områden med lång glasblåsartradition, till exempel Egypten, Fenicien, Syrien och det bysantinska Korinth. Ja, både metoderna och produkterna från de äldsta kända venetianska glasbruken verkar ha haft sina rötter i de orientaliska glasbruken. Metoderna som användes på Murano gjorde att glasblåsarkonsten nådde en nivå som nog aldrig uppnåddes vid något annat europeiskt glascenter.

I Europa var Venedig under 1200-talet och 1300-talet ”det enda glascenter som hade tillräcklig kompetens för att tillverka ’konstverk’ i blåst glas”, sägs det i boken Glass in Murano. Venetianskt glas exporterades vida omkring – till östra Medelhavsområdet och till norra Europa. År 1399 gav kung Rikard II av England sin tillåtelse till att två venetianska skepp fick lägga till i Londons hamn för att sälja glasvaror. Under samma period fanns venetianskt glas med bland den franska adelns tillhörigheter. Med tiden blev Murano berömt för bland annat speglar, ljuskronor, färgade glasföremål, guld- och emaljdekorer, kristall, ädelstensimitationer, fint arbetade skålar på fot och andra glasföremål med vackra mönster.

Venedig bevakade svartsjukt sin yrkeshemlighet och gjorde allt för att förhindra konkurrens utifrån. Redan på 1200-talet förbjöds glasarbetare att flytta till andra områden. Försiktighetsåtgärderna blev ännu strängare, och det var endast fullvärdiga medborgare som fick arbeta som glasarbetare eller lärlingar. Under en tid blev en glasarbetare som ertappats med att fly från området dömd till dryga böter och fem års arbete som galärslav med fötterna i bojor.

Trots detta emigrerade glasarbetare illegalt till platser över hela Italien och Europa, och de började konkurrera med Murano genom att använda samma metoder och tillverka samma sorts glasföremål. I många fall är det i stort sett omöjligt att skilja deras produkter – vilka kom att bli kända som à la façon de Venise, eller efter venetiansk stil – från dem som tillverkats på Murano.

Den venetianska konsten nådde sin höjdpunkt under 1400-talet och 1500-talet. Murano, med sin utsökta kristall i fantasifulla utföranden, sina målade emaljföremål, sitt opaka lattimo (mjölkfärgat glas) och sitt reticello (filigran- eller nätglas), för att bara nämna några specialiteter, dominerade marknaden och användes på de kungliga borden.

Vid den tiden, säger en glaskonsthistoriker, ”skulle ingen nyfiken resenär som besökte lagunen under den period då ugnarna var i drift ha velat gå miste om ett besök där”. Det vill inte vi heller. Så den här morgonen tar vi en vaporetto, en kanalbåt, från Venedigs Canal Grande till Murano. Följ med!

Glashyttor och visningssalar

Så snart vi går av kanalbåten vid den första anhalten på Murano får vi hjälp att hitta till de närmaste glasbruken, där vi kostnadsfritt får se förevisningar i konsten att blåsa glas. Vi ser på när en hantverkare blåser upp och svänger en kula av smält glasmassa, så att den blir till en avlång bubbla i änden av hans pipa. Med vana rörelser använder han sedan saxar och tänger till att dra, skära och klippa den formlösa massan till huvud, ben och svans på en dansande häst.

Efter det att vi lämnat det första glasbruket strosar vi längs den lugna Rio dei vetrai, glasblåsarkanalen, där människor, liksom i större delen av Venedig, tar sig fram antingen till fots på trottoarerna eller med båt. Vi inser att det här på Murano finns en mängd glasverkstäder och visningssalar. I några av dem visas utsökta föremål av hög kvalitet – teserviser, lampfötter och imponerande, massiva skulpturer – som det utan tvivel krävs en betydande skicklighet och koncentration för att tillverka. På andra ställen finns varor till ett mer överkomligt pris, till exempel halsband, vaser och mångfärgade brevpressar. Många saker är mycket vackra, och allt är tillverkat för hand.

Vi fascineras av att se på när olika föremål tillverkas. Muranoglas – 70 procent sand och 30 procent soda, kalksten, nitrat och arsenik – smälter vid 1 400 grader Celsius och stelnar vid omkring 500 grader Celsius. Vid en viss temperatur däremellan är glasmassan mjuk och formbar. Men för att föremålet skall kunna blåsas eller formas måste det då och då föras in i elden för att återfå sin smidighet. Glasblåsarna sitter på bänkar mellan två vågräta skalmar, mot vilka de vilar och rullar sina glasblåsarpipor. Samtidigt som de gör detta med ena handen, håller de ett verktyg eller en vattendränkt form av päronträ, som är särskilt värmetålig, i andra handen för att forma glasposten.

Vi ser på medan en glasblåsare blåser ut en bubbla i en räfflad form. Han får hjälp av ett hyttbiträde med att klippa av ena änden av bubblan, och han snurrar sedan pipan runt dess axel för att få bubblan att öppna sig likt en blomknopp som slår ut. Efter det att föremålet upphettats och formats ytterligare och försetts med en kant, blir det en liljeformad ljushållare till en ljuskrona.

För att tillsätta färg till en klar glaspost strör glasblåsaren på smältbara färger i puderform. Blomstereffekter uppnås genom att man använder en teknik som kallas murrine – tillsättandet av små, tunna skivor av preparerade glasstavar med genombrutna mönster i olika färger. Den cylinderformiga posten kan rullas på ett sådant sätt att dess utsida täcks med glasstavar eller glasbitar som lagts ut parallellt på en metallplatta. När föremålet kommer in i ugnen smälter applikationerna – mångfärgade, spetsliknande eller spiralformade – samman med glasmassan, vilken sedan kan blåsas till en vas, en lampa eller vilken som helst annan form som önskas. Tjocka glasföremål med olika skikt av färgat eller klart glas framställs genom att föremålet doppas i olika smältdeglar.

Ja, det verkar som om varje föremål har sin egen historia och sitt eget tillverkningssätt. Tack vare sina hundraåriga traditioner kan glasblåsarna på Venedigs historiska ö med eldens hjälp förvandla sand till magnifika, gnistrande skapelser.

[Bild på sidan 16]

Rio dei vetrai på Murano i Italien

[Bild på sidan 17]

”Barovierskålen” från 1400-talet

[Bild på sidan 17]

En diamantslipad skål från 1500-talet

[Bilder på sidan 18]

1. Det gyllene hålet

2. Glasblåsaren formar glasmassan

3. Glaset värms upp för att det skall återfå sin smidighet

4. Med hjälp av saxar och tänger ger hantverkaren en dansande häst ben

5. Det färdiga alstret

[Bildkälla]

Foton genom tillmötesgående från http://philip.greenspun.com