Marco Polo färdas längs Sidenvägen till Kina

SPELA UPP

Marco Polo färdas längs Sidenvägen till Kina

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

Tre män stiger av en galär vid en kaj i Venedig. Ingen skyndar fram för att hälsa dem välkomna. Deras hemkomst efter 24 år utomlands skulle ha passerat obemärkt om det inte hade varit för deras bisarra utseende, som gjorde dem mycket iögonenfallande. Klädda i trasiga, men en gång fina kläder av siden och av mongoliskt snitt hade de, enligt en källa, ”en viss obeskrivbar likhet med tatarer i sitt sätt att uppträda och även i sitt sätt att tala, eftersom de i stort sett hade glömt sitt venetianska språk”. Resenärerna är Marco Polo, hans far och hans farbror. Året är 1295.

MARCO POLOS berättelser om en resa till det avlägsna Cathay, nuvarande Kina, tycktes ofattbara för hans samtida. Marcos skildringar – som finns samlade i en bok, ursprungligen betitlad Världens beskrivning och senare Marco Polos resor – berättar om okända civilisationer som hade enorma rikedomar och ett överflöd av handelsvaror som var hett eftertraktade av Västerlandets köpmän. Boken hade stort inflytande på läsarnas fantasi. Inom 25 år efter det att Marco återvänt hem fanns kopior av manuskriptet tillgängliga på fransk-italienska, franska, latin, toskanska, venetianska och av allt att döma även tyska – en enastående bedrift för att vara på medeltiden. Hans bok kopierades för hand i två århundraden, och sedan 1477 har upplagor regelbundet getts ut i tryckt form på många språk. Marco Polo är förmodligen den mest kände västerlänning som någonsin har färdats längs Sidenvägen till Kina. Varför gjorde han den här resan? Och går det att tro på allt som han påstod sig ha sett och gjort?

Venetianska köpmän

Under 1200-talet bosatte sig många venetianska köpmän i Konstantinopel, nuvarande Istanbul, och gjorde sig en förmögenhet där. Bland dem var Niccolò och Matteo Polo, Marcos far och farbror. Omkring 1260 avvecklade de sin egendom där, investerade i ädelstenar och reste till Saraj vid floden Volga, västra khanatets huvudstad i det mongoliska kejsardömet. Affärerna blomstrade, och deras tillgångar fördubblades. Eftersom de på grund av krig var förhindrade att återvända hem, begav de sig österut, troligen till häst, till den stora handelsstaden Bukhara i det som nu är Uzbekistan.

Oroliga förhållanden gjorde att de blev kvar där i ytterligare tre år, till dess att några sändebud passerade genom Bukhara på väg till Khubilai khan – mongolernas storkhan, vars domäner sträckte sig från Korea till Polen. Sändebuden erbjöd Niccolò och Matteo att göra dem sällskap, eftersom storkhanen, enligt Marco, aldrig hade träffat några ”romare” – vilket troligen avsåg sydeuropéer – och skulle finna nöje i att få tala med dem. Efter en ett år lång färd kom de till Khubilai khans hov. Han var sonson till Djingis khan, det mongoliska kejsardömets grundare.

Storkhanen välkomnade bröderna Polo och ställde många frågor om Västerlandet. Han gav dem en gyllene tavla som skulle garantera deras säkerhet på återresan och gav dem i uppdrag att förmedla ett brev till påven med en begäran om att han skulle skicka ”hundra visa män, kunniga i Kristi lag och förtrogna med de sju fria konsterna, som de skulle förkunna för [Khubilais] folk”.

Under tiden föddes Marco. Han var 15 år när han 1269 träffade sin far första gången. När Niccolò och Matteo kom tillbaka till ”kristna” domäner, fick de reda på att påven Clemens IV hade avlidit. De inväntade hans efterträdare, men detta interregnum (tiden innan en ny påve valts) på tre år var det längsta i historien. År 1271, efter två års väntan, tog de den 17-årige Marco med sig och återvände till storkhanen.

Marcos resa

I Akko i Palestina fick de brev av den framstående kyrkopolitikern Teobaldo Visconti som de skulle överlämna till storkhanen, och i breven förklarades det varför hans begäran om att få hundra visa män inte hade kunnat uppfyllas. När de kom till Mindre Asien fick de reda på att det var Visconti själv som hade blivit vald till påve, och de återvände därför till honom i Akko. I stället för hundra visa män skickade den nye påven, Gregorius X, endast två munkar med befogenhet att viga präster och utnämna biskopar, och han försåg dem med lämpliga fullmakter och skickade med gåvor till khanen. Sällskapet gav sig i väg igen, men av fruktan för de krig som pågick i de här områdena dröjde det inte länge förrän munkarna vände tillbaka. Men Marco, hans far och farbror fortsatte.

De tre reste igenom länder som nu är kända som Turkiet och Iran och tog sig till Persiska viken i avsikt att därifrån fortsätta till sjöss. Men efter det att de dömt ut fartygen som sjöodugliga, ”undermåliga i kvalitet ... och sammanhållna enbart med segelgarn” beslöt de sig för att ta landvägen. De fortsatte mot nordöst och passerade väldiga ödemarker, imponerande bergskedjor, gröna högplatåer och frodiga betesmarker i Afghanistan och Pamir innan de nådde fram till Kaxgar, till det som nu är det autonoma området Xinjiang i Kina. De följde sedan gamla karavanvägar söder om Tarimbäckenet och Gobiöknen och kom fram till Kambalu, nuvarande Beijing. Hela färden tog tre och ett halvt år på grund av hårda väderförhållanden och att Marco drabbades av en för oss okänd sjukdom.

Marco får se märkvärdiga platser längs vägen – berget som Noas ark sägs ha strandat på i Armenien, magernas förmodade begravningsplats i Persien och länderna i norr med sträng kyla och ständigt mörker. Marco är den förste västerländske författare som skriver om olja. Han upptäcker att ”salamander” långt ifrån är eldhärdig ull från djur, som man allmänt ansåg, utan ett mineral – asbest – som upptäcktes i Xinjiangområdet. Svarta stenar som brinner – kol – finns i en sådan mängd i Kina att människorna kan ta heta bad dagligen. Vart han än kommer lägger han märke till såväl utsmyckningarna, maten och dryckerna – särskilt förtjust är han i mongolernas syrade stomjölk – som de religiösa och magiska riterna, handeln och varorna som finns till försäljning. Något som är fullständigt nytt för honom är de papperspengar som används i storkhanens rike.

Marco avslöjar inte sina egna tankar, utan återger det han får se och höra på ett sakligt sätt. Vi kan bara gissa oss till hur han kände det när han anfölls av rövare som tillfångatog några av hans kamrater och tog livet av andra.

Var han i Khubilai khans tjänst?

Marco påstår att han och hans sällskap tillbringade 17 år i Khubilais, eller storkhanens, tjänst. Under den tiden sändes Marco ofta i väg på uppdrag till avlägsna delar av storkhanens rike för att skaffa upplysningar och var till och med ståthållare i staden Yangzhou i provinsen Jiangsu.

Om Marco berättar hela sanningen är omdebatterat. Mongolerna litade inte på kineserna, som de hade besegrat, och anlitade främlingar till att styra deras imperium. Men att Marco, en olärd man, skulle kunna bli ståthållare låter osannolikt. Det är möjligt att han överdrev när det gällde hans befattning. Ändå är forskare villiga att gå med på att han kan ha varit ”användbar som representant i någon form”.

Hur som helst hade Marco förmågan att måla upp en bländande bild av metropoler med omätliga rikedomar, av hedningar och av besynnerliga sedvänjor som tillhörde en värld som människor i västvärlden var okunniga om eller som de bara kände till från fabler och hörsägner. Kunde det verkligen finnas civilisationer som var mer folkrika och välbärgade än de i Europa? Det verkade omöjligt.

Storkhanens palats var ”det största palats som någonsin funnits”, sade Marco. ”Byggnaden som helhet är så enorm, så rikt smyckad och så vacker att ingen människa på jorden skulle kunna utforma något som överträffar den.” Dess väggar var täckta av guld och silver, smyckade med sniderier av förgyllda drakar, fyrfotadjur och fåglar, krigarfigurer och avgudabilder. Dess yttre tak – i cinnoberrött, gult, grönt och blått – glänste som kristall. I de storslagna parkerna fanns det fullt av djur av alla de slag.

Till skillnad från det medeltida Europas krokiga alléer hade Kambalu gator som var så raka och breda att det gick att se från den ena stadsmuren till den andra. Till den här staden ”kom det dyrbarare och sällsyntare varor, och i större mängd, ... än till någon annan stad i världen”, säger venetianaren. ”Det går inte en dag utan att det kommer 1 000 vagnslaster enbart med siden till staden.”

Antalet fartyg som trafikerade Changfloden, en av världens längsta floder, var häpnadsväckande. Enligt Marcos beräkningar måste en av hamnarna längs floden ha rymt så många som 15 000 fartyg.

Bland de mongoliska seder som Marco berättar om är den om ett slags giftermål mellan döda barn. Om en familj förlorat en son som var fyra år eller äldre och en annan familj förlorat en dotter i samma ålder, kunde fäderna besluta att de döda barnen skulle ingå äktenskap och därefter upprätta ett giftermålskontrakt och ställa till med en stor fest. Mat brukade offras, och målade pappersfigurer som föreställde slavar, pengar och husgeråd brukade brännas upp i övertygelsen om att det skulle komma ”makarna” till del i den så kallade andra världen.

Marco är mycket imponerad av mongolernas militära skicklighet, styrelsesätt och religiösa tolerans. Socioekonomiska insatser inbegrep hjälp åt fattiga och sjuka, vaktpatruller som varnade för eldsvådor och oroligheter, extra spannmålsförråd i händelse av en nödsituation på grund av översvämningar och ett postsystem som möjliggjorde en snabb kommunikation.

Marco kände till mongolernas försök att inta Japan, men han gjorde inte anspråk på att ha varit där. Men han säger att det fanns guld i ett sådant överflöd i Japan att hela taket på kejsarens palats var beklätt med guld. Före 1500-talet var det bland den västerländska litteraturen bara i Marcos bok som Japan omnämndes.

Hans bok har bemötts med både förundran och hån under århundradenas lopp. I dag betecknar forskare, efter att ha tagit i beaktande alla dess felaktigheter, boken som ”en oöverträffad beskrivning” av Khubilais välde under dess storhetstid.

Återkomsten till Venedig

Marco och hans sällskap lämnade Kina omkring 1292. Han säger att de gjorde en 21 månader lång resa, vilken utgick från våra dagars Quanzhou, och efter korta uppehåll i Vietnam, på Malackahalvön, Sumatra och Sri Lanka följde de sedan Indiens kust till Persien. De gjorde ett sista uppehåll i Konstantinopel innan de slutligen nådde Venedig. Eftersom de hade varit borta i 24 år, är det inte svårt att förstå att deras släktingar knappt kände igen dem. Vid det laget var Marco 41 eller 42 år.

Det är svårt att bedöma hur omfattande Marcos resor var. En författare som nyligen försökte följa i hans spår färdades över tusen mil enbart i Iran och Kina. Även med moderna transportmedel var det en bedrift med många utmaningar.

Marcos bok sägs ha dikterats för en viss Rustichello i ett fängelse i Genua 1298. Enligt traditionen blev Marco, medan han hade befälet på en venetiansk galär, tillfångatagen under ett sjöslag mot genuesarna, som låg i krig med Venedig. Rustichello, en medfånge, hade erfarenhet av att skriva prosa på franska eller fransk-italienska, och Marcos sällskap stimulerade honom uppenbarligen till att skriva.

Marco frigavs troligen 1299 när Venedig och Genua slöt fred. Han återvände till Venedig, gifte sig och fick tre döttrar. Han dog i sin hemstad 1324 vid 69 års ålder.

Fortfarande finns det vissa som är osäkra på om Marco gjorde allt det som han påstod sig ha gjort eller om han bara berättade historier som han hade hört av andra resenärer. Men oavsett vilka källor som ligger till grund för Marcos bok, Världens beskrivning, erkänner forskare dess värde. ”Varken förr eller senare”, säger en historiker, ”har en människa gett västvärlden en sådan ofantlig mängd ny geografisk kunskap.” Marco Polos bok fortsätter att vara ett bevis på människans stora intresse för resor, nya sevärdheter och fjärran länder.

[Karta på sidorna 24, 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Marcos färd till Kina (se publikationen)

Tiden i Kina (se publikationen)

Resan hem (se publikationen)

ITALIEN

Genua

Venedig

TURKIET

Istanbul (Konstantinopel)

Trabzon

Akko (Acre)

(Saraj)

GEORGIEN

Ararats berg

IRAN (PERSIEN)

Persiska viken

AFGHANISTAN

UZBEKISTAN

Bukhara

PAMIR

Kaxgar

TARIMBÄCKENET

GOBIÖKNEN

MONGOLIET

(KOREA)

KINA (CATHAY)

Beijing (Kambalu)

Yangzhou

Changfloden

Quanzhou

MYANMAR

VIETNAM

MALACKAHALVÖN

SUMATRA

SRI LANKA

INDIEN

[Bildkälla]

[Bild på sidan 24]

Venedig

[Bild på sidorna 24, 25]

Ararats berg

[Bildkälla]

Robert Azzi/Saudi Aramco World/PADIA

[Bildkälla på sidan 24]

En mongolisk kvinna

[Bildkälla]

C. Ursillo/Robertstock.com

[Bild på sidorna 24, 25]

En man vid en båt, Myanmar

[Bild på sidan 25]

Kinesiska muren

[Bild på sidan 25]

Beijing

[Bild på sidan 25]

Vietnam

[Bild på sidan 25]

Indiska kryddor

[Bilder på sidan 26]

Kinesiska ryttare, Khubilai khan, Changfloden

[Bildkälla]

Ryttare: Tor Eigeland/Saudi Aramco World/PADIA; Khubilai khan: Collection of the National Palace Museum, Taiwan; Changfloden: © Chris Stowers/Panos Pictures

[Bildkälla på sidan 23]

[Bildkälla på sidan 27]

VAKNA!