Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

En påminnelse om det mäktiga romerska riket

En påminnelse om det mäktiga romerska riket

En påminnelse om det mäktiga romerska riket

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I TYSKLAND

Vad är det som är mer än 1 900 år gammalt, mer än 500 kilometer långt och ett av Centraleuropas mest imponerande historiska monument från romersk tid? Svaret är: limes. *

LIMES är det ord som används om en rad befästningsverk som romarna uppförde i en ansträngning att säkra romarrikets norra gräns mot germanska stammar. I dag vittnar lämningarna om hur mäktigt det romerska riket en gång var.

Det latinska ordet limes var, enligt Nationalencyklopedin, ursprungligen en ”lantmäteriterm för rågång (gränslinje mellan ägor)”. Limes byggdes som stigar eller vägar. Från början var det inte meningen att limes skulle fungera som en gränslinje. Men när den en gång var anlagd, började den fungera som gräns. Anläggandet av limes markerade en dramatisk vändpunkt i det romerska rikets historia.

Varför anlades limes?

Utanför romarrikets norra gräns, ett område som ibland kallades barbaricum, levde de germanska stammarna som var fientligt inställda till Rom. Olika stammar, till exempel chatterna, gjorde ofta infall över gränsen i det här området. Chatterna var vildsinta krigare, så ett fälttåg mot dem skulle ha lett till stora förluster.

I stället för att försöka inta barbaricum anlade romarna limes som bildade en korridor mellan Rhen och Donau genom det obesegrade området. På vissa platser löpte korridoren genom tät skog. Soldater patrullerade sträckan, och därigenom kunde de som färdades där vara relativt säkra.

Till att börja med anlade romarna helt enkelt en bred gångstig eller väg. Utmed den här vägen byggdes så småningom vakttorn i trä, där soldater kunde övernatta. Varje torn byggdes inom synhåll för nästa. Man lät också uppföra en drygt 2,5 meter hög palissad av spetsiga träpålar utmed vägen. Efter en tid tillkom en jordvall och man grävde ett längsgående dike. På vissa ställen byggde man också murar och vakttorn i sten.

I avlägsna områden uppfördes ytterligare befästningar som kunde inhysa manskapet. På 200-talet hade gränsen som utgjordes av limes till sist blivit 500 kilometer lång. Utmed den sträckan fanns 60 stora befästningar förutom en mängd mindre fort. Dessutom fanns det minst 900 vakttorn med patrullerande vakter. Vissa menar att de här tornen hade tre våningar och var upp till tio meter höga.

En artificiell gräns

Det som alltså började som en gångväg genom fiendeland blev så småningom en artificiell gräns. Den sträckte sig genom nuvarande Tyskland och Nederländerna och ända ut till Nordsjökusten. Och i Britannia uppfördes Hadrianus vall och Antoninus vall för att säkra gränsen mot kaledonierna, som levde i våra dagars Skottland.

Tanken var aldrig att limes skulle innebära en stängd gräns. I stället byggde man portar där befolkningen i barbaricum kunde passera och komma till de romerska provinserna Raetia och Germania Superior. Det gav invånarna möjlighet att bedriva handel.

Limes är ett bevis för en dramatisk förändring av den romerska strategin. Författaren T. W. Potter skriver: ”Uppfattningen att riket skulle stadfästas genom gränser var i många hundra år en närmast ofattbar tanke för en romare.” Gränslinjen blev därför ”en tydlig markering av förändringen inom riket, från en expansiv till en defensiv politik”.

Vad finns kvar?

Under 200-talet började romarriket så sakteliga förlora sin maktposition, och trupperna utmed limes drog sig tillbaka. Befästningarna förföll, och sten och timmer togs därifrån till andra ändamål. Gränsen till ett av de mäktigaste imperier världen någonsin skådat blev snart övervuxen, vanskött och så småningom bortglömd.

Men vid 1800-talets slut började intresset för romarrikets historia och traditioner öka i Tyskland. Sedan dess har man restaurerat kortare sträckor av limes med diken, fästningsvallar och murar, samt en del fort och vakttorn. Men stora delar av lämningarna är fortfarande orörda, och det är svårt att över huvud taget upptäcka dem.

En av de mest sevärda befästningarna är den som ligger i Saalburg i området Taunus, omkring 40 kilometer från Jehovas vittnens avdelningskontor i Tyskland. Befästningen mäter 500 gånger 750 romerska fot (147 gånger 221 meter) och är omgiven av en vallgrav och en stenmur med vakttorn. En gång i tiden var 500 man förlagda här. I fortets mitt ligger den viktigaste byggnaden, högkvarteret, eller principia.

I den bakre delen av principia finns en kista där man förvarade flaggan, eller standaret. I broschyren Limeskastell Saalburg sägs det: ”Kistan för standaret tillägnades det romerska rikets skyddsgudar och användes i tillbedjan av kejsaren. En hedersvakt paraderade framför den under dagen.” Restaureringen av limes bekräftar att livet i det militära också var förknippat med religion.

Nu då limes delvis har blivit restaurerad, har den blivit en populär turistattraktion. På många platser utnyttjar fotvandrare limes som vandringsled. Om du kommer till Tyskland, varför inte passa på att se lite närmare på den här lämningen från det romerska riket? Du kommer att få en tydlig påminnelse om att till och med de mäktigaste rikena faller och försvinner – förr eller senare.

[Fotnot]

^ § 3 Uttalas lịmes, av latinets limes, gränslinje.

[Ruta/Bilder på sidan 15]

LIVET FÖR EN ROMERSK SOLDAT

Den romerska armén bestod av legionärer, som var romerska medborgare, och hjälptrupper (auxilia) som rekryterades bland besegrade folk och stammar. Den minsta enheten i den romerska armén var contubernium, en grupp på omkring tio soldater som inkvarterades tillsammans. Tio contubernia leddes av en officer, en centurion, och 60 centurior bildade en legion med mellan 4 500 och 7 000 soldater.

”En armé marscherar på sin mage”, sade Napoleon Bonaparte. I Rom hade man insett detta långt före Napoleons tid och såg till att trupperna hade tillräckligt med proviant. ”Det förekom aldrig myteri i den romerska armén på grund av dålig mat”, sägs det i Archäologie in Deutschland. I själva verket ”var soldaternas mat inom vissa delar av romarriket av bättre kvalitet än civilbefolkningens”.

De dagliga ransonerna bestod av färska råvaror – kött, frukt och grönsaker – och vitt bröd och olja. Men soldaterna var inte bortskämda. Samma tidskrift tillägger: ”Den romerska armén var ingen cafeteria.” Varje contubernium fick ordna med matlagningen inom gruppen.

Efter 25 år i rikets tjänst fick den romerske soldaten ett ärofullt avsked och en summa pengar eller en jordlott. En soldat i en hjälptrupp fick romerskt medborgarskap, och det fick också hans barn. Boken Der Limes zwischen Rhein und Main (Limes mellan Rhen och Main) säger: ”Att tjäna i den romerska armén var oftast den snabbaste vägen för en man att bli romersk medborgare.”

[Karta/Bilder på sidorna 16, 17]

(För formaterad text, se publikationen)

RESTAURERAD LIMES I TYSKLAND

–– Gränsen som utgörs av limes

1 Wiesbaden

Ett vakttorn i sten och en palissad

2 Butzbach

Vakttorn uppfört i korsvirke

3 Rainau

Vakttorn i trä och en palissad

4 Saalburg

En av de mest sevärda befästningarna

5 Weissenburg

Norra porten till ett fort täckt med stenplattor

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.