Vetenskapsmän som tror på Gud

VETENSKAPEN avslöjar ständigt nya hemligheter om universum och det myllrande livet på vår planet. Men både vetenskapsmän och lekmän ställs fortfarande inför de grundläggande frågorna: Hur har universum kommit till? Vad fanns innan dess? Varför verkar universum vara särskilt utformat för att kunna uppehålla liv? Hur uppstod livet här på jorden?

Vetenskapen kan i själva verket fortfarande inte besvara sådana frågor. Somliga tvivlar på att den någonsin kommer att kunna göra det. Det här har fått många att tänka om. Vi skall se på tre av de mysterier som får en del vetenskapsmän att fundera över om det finns en Skapare.

Ett exakt avpassat universum – bara en slump?

En viktig fråga gäller den exakta avpassningen av universum. Hur kommer det sig att universum är utrustat med oföränderliga fysiska lagar och naturkonstanter som är exakt och idealiskt utformade för att kunna uppehålla en planet som vår och allt liv som finns på den?

Vad menar vi med att universum är exakt avpassat? Tänk på hur noga avvägda fysikens fyra fundamentala krafter är: elektromagnetismen, gravitationen, den starka kärnkraften (den starka växelverkan) och den svaga kärnkraften (den svaga växelverkan). * De här krafterna påverkar alla objekt i universum. De är så exakt avvägda att även mycket små förändringar skulle göra liv i universum omöjligt.

Många som funderar över sådana frågor tycker att förklaringen måste vara något mer än bara slumpen. John Polkinghorne, som tidigare arbetade som fysiker vid universitetet i Cambridge, drog slutsatsen: ”När man inser att naturlagarna måste vara oerhört väl avpassade för att frambringa det universum som vi ser, bidrar det till att väcka tanken att universum inte bara råkade komma till, utan att det måste finnas en bakomliggande orsak.”

Den australiske fysikern Paul Davies framhåller en liknande tanke: ”Det råder inget tvivel om att många vetenskapsmän ... föraktar föreställningen att det kan finnas en Gud eller ens en opersonlig skaparprincip. ... Personligen delar jag inte deras förakt. ... Jag kan inte tro att vår existens i universum bara är en ödets nyck, ... en tillfällig ljusfläck i det stora kosmiska dramat.”

Problemet med komplexiteten

Ett annat problem som vetenskapsmän i dag ställs inför gäller komplexiteten i världen  omkring oss. Sunt förnuft säger oss att ju mer komplicerat ett händelseförlopp är, desto mindre är sannolikheten för att det skall inträffa av en slump. Betrakta följande exempel.

Ett mycket stort antal kemiska reaktioner måste inträffa i exakt rätt ordning för att DNA, en viktig byggsten för allt liv, skall kunna bildas. För omkring trettio år sedan beräknade dr Frank Salisbury vid Utah State University i USA sannolikheten för att en enkel DNA-molekyl – som är nödvändig för livets uppkomst – skall kunna bildas spontant. Beräkningarna visade att sannolikheten var så liten att den måste betraktas som matematiskt omöjlig. *

Komplexiteten är särskilt tydlig när levande organismer har komplexa organ som skulle vara oanvändbara utan andra komplexa organ. Låt oss se på exemplet med fortplantning.

Enligt utvecklingsteorierna fortsatte levande organismer att fortplanta sig samtidigt som de blev alltmer komplexa. Men i något skede måste honorna av ett antal arter ha börjat utveckla könsceller som krävde befruktning av kompletterande könsceller från hanar. För att avkomman skall få rätt antal kromosomer äger en fantastisk process rum. Den kallas meios, eller reduktionsdelning, och genom denna process bildas könsceller med halva det normala antalet kromosomer hos respektive förälder. Detta förhindrar att avkomman får för många kromosomer.

Många arter skulle naturligtvis behöva använda den här processen. Hur blev det då möjligt för varje arts ”urmoder” att fortplanta sig med en fullt utvecklad ”urfader”? Hur kunde båda två plötsligt halvera antalet kromosomer i sina könsceller på det sätt som behövdes för att frambringa en frisk avkomma med drag av båda föräldrarna? Och om fortplantningsförmågan utvecklades gradvis, hur kunde då hanarna och honorna av varje art överleva medan denna förmåga fortfarande var under utveckling?

Även hos en enstaka art är sannolikheten för att ett sådant ömsesidigt beroende när det gäller fortplantningen skulle kunna uppstå av en slump så liten att den inte går att beräkna. Man har ingen rimlig förklaring till hur detta skulle ha skett hos den ena arten efter den andra. Kan en teoretisk utvecklingsprocess förklara en sådan komplexitet? Hur skulle tillfälligheter, slumpartade händelser utan syfte, kunna frambringa system som är så sinnrikt samordnade? Allt levande uppvisar mängder av drag som vittnar om förutseende och planering – vittnesbörd om en intelligent Skapare.

Många forskare har dragit en sådan slutsats. Matematikern William A. Dembski skriver till exempel att ”intelligent formgivning” så som den kommer till uttryck i ”det vi kan iaktta i naturen ... kan förklaras på ett tillfredsställande sätt bara om vi tillskriver den ett intelligent upphov”. Biokemisten och molekylärbiologen Michael Behe sammanfattar bevisen så här: ”Man kan vara en god katolik och tro på darwinismen. Men biokemin har gjort det allt svårare för en förnuftigt resonerande vetenskapsman att tro på den.”

 Fragmentariska fossila bevis

Det tredje mysteriet som somliga vetenskapsmän funderat över har att göra med de fossila bevisen. Om evolutionen har pågått under mycket lång tid borde man kunna vänta sig att hitta mängder av övergångsformer som länkar samman huvudgrupperna av levande organismer. Men de oräkneliga fossil som har grävts fram sedan Darwins tid har svikit de förväntningarna. De felande länkarna är just felande – de finns inte!

Ett antal vetenskapsmän har därför dragit slutsatsen att bevisen för en evolution är för svaga och motsägelsefulla för att man skall kunna slå fast att livet har utvecklats. Rymdingenjören Luther D. Sutherland skriver följande i sin bok Darwin’s Enigma: ”De vetenskapliga bevisen uppenbarar att varje gång en i grunden annorlunda livsform, från encelliga protozoer till människor, först framträdde på jorden var den fullständig. Dess konstruktion var fulländad och organen var kompletta. Detta faktum leder  till den ofrånkomliga slutsatsen att något slag av intelligens existerade innan livet uppstod på jorden.”

Fossilens vittnesbörd stämmer väl överens med den ordning i vilken levande varelser framträdde enligt beskrivningen i Första Moseboken i Bibeln. Donald E. Chittick, fysikalisk kemist som tog sin doktorsexamen vid Oregon State University i USA, säger: ”En oförbehållsam granskning av de fossila lämningarna skulle leda till slutsatsen att djuren fortplantade sig enligt sina arter, precis som Första Moseboken säger. De förändrades inte från en art till en annan. Bevisen nu, precis som på Darwins tid, stämmer överens med Första Mosebokens berättelse om en direkt skapelse. Djur och växter fortsätter att fortplanta sig enligt sina arter. Faktum är att konflikten mellan paleontologin (studiet av fossila organismer) och darwinismen är så stark att somliga vetenskapsmän börjar tro att man aldrig kommer att hitta några övergångsformer.”

Att erkänna bevisen

Det som nu nämnts är bara toppen av ett isberg av obesvarade frågor som förbryllar dem som avfärdar bevisen för att det finns en Skapare. Somliga vetenskapsmän är medvetna om att de, när de förnekar Gud, har valt en väg som inte utstakats av konkreta bevis och logiskt tänkande utan av optimistiska antaganden och hypoteser.

Efter ett liv av framgångsrikt vetenskapligt arbete sade astronomen Allan Sandage: ”Det var mitt vetenskapliga studium som fick mig att dra slutsatsen att världen är mycket mer komplicerad än vetenskapen kan förklara. Det är bara genom att godta en orsak utanför den synliga världen som jag kan förstå tillvarons mysterium.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Frågor som förbryllar vetenskapsmännen

▪ Varför är fysikens fyra fundamentala krafter så väl avvägda, något som är nödvändigt för universums och livets existens?

▪ Hur kan den stora och ofta oreducerbara komplexiteten hos levande organismer förklaras?

▪ Varför är de fossila vittnesbörden så ofullständiga, och var finns bevisen för övergångsformer, eller länkar, mellan huvudgrupperna av levande organismer?

[Ruta på sidan 8]

Av en ren slump?

När National Geographic nyligen hade en tilltalande omslagsbild som visade det kärleksfulla bandet mellan mor och barn, skrev en läsare till tidskriften: ”Omslagsbilden med mor och barn är ett mästerverk. Hur någon kan titta på det förtjusande barnet, som bara nio månader tidigare var ett ägg inte större än ett knappnålshuvud, och tro att denna fantastiska utveckling bara är resultatet av en blind slump är något som övergår mitt förstånd.”

Många skulle instämma i detta. Doktor Gerald Schroeder, författare och professor i kärnfysik, jämför sannolikheten för att universum och livet skulle ha kommit till av en ren slump med oddsen att vinna högsta vinsten på lotteri tre gånger i rad: ”Innan du hinner hämta ut din tredje vinst kommer du att ha åkt fast för fusk. Sannolikheten för att vinna högsta vinsten tre gånger i rad, eller ens tre gånger under en livstid, är så liten att den är försumbar.”

[Bilder på sidan 7]

Om de här fyra krafterna inte var exakt rätt avvägda skulle inget liv vara möjligt

Den svaga kärnkraften får solen att brinna i jämn takt

Gravitationen håller kvar föremål på jorden

Den starka kärnkraften håller samman atomkärnan

Elektromagnetismen är kraften bakom blixten

[Bilder på sidan 7]

Hur skulle slumpmässiga krafter kunna frambringa något så komplext som en enda cell med dess DNA – och än mindre en människa?

[Bilder på sidan 8]

Fossilen har inte visat att livet utvecklades