En unik bro förändrade en ö

Från Vakna!:s medarbetare i Canada

OMGIVEN av Saint Lawrencevikens vatten vid Canadas atlantkust ligger den grönskande, halvmånformiga Prince Edward Island, Canadas minsta provins. Jacques Cartier, en fransk upptäcktsresande på 1500-talet, beskrev ön som ”det ljuvligaste land som står att finna”. De mer än 130 000 invånarna på Prince Edward Island älskar sin ö och kallar den kort och gott ”ön”. Den är känd för sina rena stränder, sin potatis som vuxit i bördig röd jord och sina humrar som fångats runt dess kust. Över ett århundrade efter det att ön 1873 blev ansluten till Canada, förbands den med fastlandet genom en unik bro som kallas Confederation Bridge. Hur har den här bron påverkat livet på ön?

Prince Edward Island skils från fastlandet av ett förhållandevis smalt sund, som på det smalaste och grundaste stället inte är mer än 1,3 mil brett. Ändå har det här 30 mil långa Northumberlandsundet bidragit till att öborna känner att de verkligen bor på en unik plats. De värnar om sin historia, sitt traditionella jordbruk och lugnet och stillheten på sin trädgårdsliknande ö.

När det sista brospannet hade kommit på plats i november 1996, var ön inte längre skild från fastlandet. Bron öppnades officiellt den 31 maj 1997. Sedan dess har öbor och besökare kunnat köra över sundet med bil på omkring 12 minuter och därmed kunnat ta sig över sundet året om.

Men vad är det som lockar människor till den här isolerade ön? För många är svaret förknippat med en boktitel – Anne på  Grönkulla! Ja, författaren till den här berömda boken, Lucy Maud Montgomery (1874–1942), var från staden Cavendish, där hennes hus fortfarande finns kvar. Varje sommar strömmar mer än 200 000 turister dit.

Varför är bron unik?

Det finns många imponerande broar runt om i världen som väcker beundran. Så vad är det som gör att den här bron är värd ett speciellt omnämnande? Den är definitivt inte världens längsta bro, men under vintern kan den faktiskt göra anspråk på att vara ”den längsta bron över istäckt vatten”.

Northumberlandsundet är vanligtvis täckt med is under de fem vintermånaderna, och bron är därför konstruerad för att tåla sådana hårda väderförhållanden. Bron börjar på fastlandet vid Jourimain Island i New Brunswick. Därifrån leder den över sundet och slutar vid den sandstenskantade sydvästra kusten på Prince Edward Island, nära den lilla byn Borden. Skulle du vilja köra på den här 11 meter breda tvåfiliga vägen? Eftersom det inte är tillåtet att gå och cykla på bron, ordnades det med särskilda pendelbussar för fotgängare och cyklister. När du är på brons högsta punkt befinner du dig ungefär 60 meter ovanför vattenytan – nästan som att vara högst uppe i ett 20-våningshus. Varför är bron så hög? För att oceangående fartyg skall kunna passera under den där sundet är som djupast.

Hänsyn till miljön

Ett projekt av den här storleksordningen kräver omfattande säkerhetsåtgärder, och det är också många miljörelaterade aspekter som måste tas i beaktande för att det omgivande ekosystemet skall skyddas. Mycket arbete lades ner på att undersöka brons eventuella effekter på isflödet i sundet under våren. All isanhopning kan inverka på den naturliga miljön både i hav och på land och kan dessutom påverka fiskeindustrin. Det som muddrades upp från havsbottnen flyttades till och med till speciellt utvalda platser för att det förhoppningsvis skulle skapas nya hemvister för humrar.

Varje bropelare har vid vattenytan försetts med konformade isskydd av koppar som skall minska den påfrestning som förorsakas av isen. (Se illustrationen på sidan 18.) Hur gör de det? När packisen trycker på konen förs isen uppåt tills den bryts sönder av sin egen tyngd. De sönderbrutna isflaken faller sedan ner igen och glider förbi på ena eller andra sidan om bropelaren. För att förhindra att det bildas en ansamling av packis i sundet är bropelarna förankrade i berggrunden med ungefär 250 meters mellanrum.

 Svårigheten att montera ihop delarna till bron

De olika brodelarna är gigantiska. Brons fyra huvuddelar utgörs av 1) en bottenplatta, som placerats på en preparerad grund på sundets botten och når upp till vattenytan, 2) ett pelarskaft, som fogats samman med bottenplattan, 3) en huvudbalk, som vilar på pelarskaftet, och 4) inhängda spann som sammanbinder huvudbalkarna. (Se illustrationen ovan.) Brobygget sysselsatte mer än 6 000 personer, och över 80 procent av arbetet utfördes på land på ”en jättelik byggarbetsplats på 60 hektar”. De enskilda delarna transporterades därefter ut i sundet, där de monterades ihop.

En färdig balk kan vara över 190 meter lång. ”Hur kan man förflytta något så stort och otympligt?” kanske du undrar. Det görs med hjälp av en transportör. När man ser en transportör i rörelse, kommer man att tänka på en myra som bär på något som är flera gånger större än vad den själv är. I det här fallet vägde varje balk omkring 7 500 ton, vilket är en hel del! Transportören gled långsamt fram längs en stålräls med den makliga hastigheten av tre meter per minut, så den slog inga hastighetsrekord precis. Det är inte att undra på att de två transportörerna som användes vid bygget fick smeknamnen Sköldpaddan och Hummern.

Eftersom de här ”myrorna” inte var amfibiska utan bara fungerade på land, transporterades brodelarna vidare ut i sundet med hjälp av en över 100 meter hög lyftkran som stod på två pontoner. En reporter beskrev den som ”ett tämligen fult monster med för lång hals och överdimensionerade fötter” men tillade att den ”var smidig som en svan”. Den byggdes ursprungligen 1990 för arbetet med bron mellan de danska öarna Fyn och Själland och kom senast från Dunkerque i Frankrike, där den hade blivit reparerad. Den här tunga pontonkranen ”kan lyfta en tyngd motsvarande 30 flygplan av typen Boeing 737 och kan manövreras ute på öppna havet med en kirurgs precision”. Med hjälp av ett satellitnavigeringssystem (GPS) fick  den huvudbalkarna och de andra delarna i rätt läge med en felmarginal på mindre än två centimeter. (Se bilden på sidan 18.)

Hur har ön påverkats?

Den nya bron står som en symbol för framgång. Men enligt somliga lämnar den ändå en del frågor angående framtiden obesvarade. Trots att det nu har gått sju år sedan bron öppnades, är det för tidigt att med säkerhet uttala sig om dess inverkan på framför allt miljön. År 2002 rapporterade en forskare att bron inte verkade ha påverkat hummerbeståndet i sundet. Han sade också: ”De senaste fem åren har varit de bästa hittills för klippkrabborna.” Hur har turismen påverkats?

Under en period nyligen ökade turistströmmen med ”hela 61 procent”, sägs det i en rapport. De flesta turisterna kommer naturligtvis under sommarsäsongen. Dessutom nästan fördubblades exporten mellan 1996 och 2001. Sysselsättningen har också ökat. På minussidan kan nämnas att de som tidigare arbetade med färjetrafiken nu har en mycket lägre inkomst. Andra klagomål som framförs gäller den höga broavgiften. Men, som vissa skulle säga, utvecklingen har sitt pris.

Men har de förbättrade förbindelserna med fastlandet förändrat öns charm? Somliga som kommer ”från fastlandet” för att njuta av stillheten och lugnet på ön kanske undrar om det fortfarande finns någon plats i det oförstörda landskapet och bland sanddynerna i Abegweit – ”vaggan i vågorna”, som de inhemska micmacindianerna kallade ön – där de kan komma bort från det hektiska livet hemma.

Det råder inget tvivel om att Confederation Bridge är ett imponerande byggnadsverk. Finns det då någon risk att bilförarna somnar vid ratten under den korta resan över bron? Knappast. Den utdragna s-formen hjälper dem att hålla sig vakna, så att de kan njuta av körupplevelsen. Kanske kan bron vara en drivfjäder för dig att besöka den här ”trädgården i havsviken” och njuta av lugnet och stillheten där – oavsett om du tycker om Anne på Grönkulla eller inte.

[Ruta/Bild på sidan 19]

Utmaningarna med vintertrafiken

De första europeiska nybyggarna på Prince Edward Island upptäckte snart att de drivande ismassorna skar av dem från fastlandet under fem månader varje år. Det var en näst intill övermäktig uppgift att ta sig över isflaken, som ständigt var i rörelse och ofta ansamlades på grund av starka stormvindar. Det var i varje fall inget för den räddhågsne. Första gången nybyggarna försökte ta sig över sundet vintertid var 1775. Då hade de tagit efter de inhemska micmacindianerna och åkte i små kanoter med trämedar. Från och med då var det under vintern en ganska regelbunden postgång och passagerartrafik över sundet, även om ”det sällan var någon större tillströmning av passagerare som ville ta risken att åka över med isbåtarna”, berättas det i boken Lifeline—The Story of the Atlantic Ferries and Coastal Boats. I Maritime Advocate and Busy East uppger F. H. MacArthur: ”Kvinnor fick betala dubbel avgift, eftersom de inte förväntades göra något fysiskt arbete. Manliga passagerare fick binda fast sig i läderremmar, vilka var fästade vid båten och fungerade både som draglinor och skyddslinor som hindrade ... [männen] från att drunkna om de råkade falla i vattnet. Båtarna var omkring fem meter långa och en meter breda, och fören var uppböjd som meden på en släde. På utsidan var båten förstärkt med kraftig plåt.” Den sista turen med de här isbåtarna tros ha gått den 28 april 1917. Därefter införskaffade regeringen en isbrytare som kunde bryta sig fram genom isen med lika stor regelbundenhet som isbåtarna och som var säkrare att åka med.

[Bild]

Fram till 1917 gick det att åka med sådana här isbåtar över sundet

[Bildkälla]

Public Archives and Records Office of Prince Edward Island, Accession No. 2301–273

[Diagram på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

3 huvudbalk 4 inhängda spann

 

2 pelarskaft

 

Skydd mot isen

 

1 bottenplatta

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Prince Edward Island

[Bild på sidan 17]

Prince Edward Island lockar till sig hundratusentals turister varje år

[Bild på sidan 18]

Pontonkranen Svanen lägger en huvudbalk på ett pelarskaft

[Bildkälla]

Foto genom tillmötesgående från Public Works & Government Services Canada och Boily Photo of Summerside

[Bilder på sidorna 18, 19]

Halvvägs över sundet är bron ungefär 60 meter hög så att fartyg skall kunna passera

[Bildkälla på sidan 17]

Tourism Prince Edward Island/John Sylvester