Pianot – en värld av musik

SPELA UPP

Pianot – en värld av musik

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

”DET främsta av alla musikinstrument” – så betraktar en del pianot. Det är mångsidigt och uttrycksfullt, och det är lika användbart i den klassiska musikens värld som i jazzens och populärmusikens. Det kan ensamt och majestätiskt fylla en konsertsal med musik, men även diskret ackompanjera en blyg sångare. Det kan fungera som en enmansorkester, men det passar också lätt ihop med nästan vilket annat instrument som helst. Det har beskrivits som ”den musikaliska motsvarigheten till en konstnärs palett” och har inspirerat människor till att komponera något av den vackraste musik som någonsin skrivits. Vem uppfann pianot, och varför är det fortfarande ett så populärt instrument? *

Pianots föregångare

Harpan och lyran var bland de första stränginstrument man knäppte på. (1 Moseboken 4:21) Längre fram kom hackbrädet (ett slags cittra), som man spelade på med små klubbor. Under medeltiden utvecklade man i Europa klaverinstrument, och av dem var klavikordet och cembalon de populäraste. De hade tangenter som knäppte eller slog på strängarna. Klavikordet såg ut som en rektangulär låda med lock, och strängarna slogs an underifrån med små metalltungor. Det gick att spela mycket uttrycksfullt på det, men det var tonsvagt och dränktes lätt av andra instrument och av sångare. Den större cembalon såg mer ut som en modern flygel, och den hade långa strängar som knäpptes med hjälp av taggar eller plektrum. Den gav en stark, klangfull ton, men det gick inte att variera tonstyrkan.

På 1700-talet började man komponera ny dramatisk, uttrycksfull musik, och då ville musikerna ha ett klaverinstrument som hade klavikordets nyanseringsmöjligheter och cembalons tonstyrka.

Pianot kommer till

Den italienske instrumentmakaren Bartolomeo Cristofori kombinerade cembalons grundkonstruktion med klavikordets hammarmekanism och använde små läderklädda trähammare som slog an strängarna. Han kallade uppfinningen gravicembalo col piano e forte (cembalo med svagt och starkt), förkortat pianoforte eller piano. Det här var ett klaverinstrument som hade en kraftigare och fylligare ton, ett instrument som man kunde spela svagare eller starkare på.

Tyvärr levde inte Cristofori så länge att han fick se vilken succé hans nya instrument blev. Eftersom det var så få som visade intresse för det, återgick han till att tillverka cembalor. Nästan 30 år efter det att Cristofori byggt sitt första piano tittade den tyske orgelbyggaren Gottfried Silbermann återigen på konstruktionen och började tillverka egna pianon. Tyska och österrikiska hantverkare fortsatte att experimentera och koncentrerade sig på att bygga en mindre, lättare modell som de kallade taffel.

I England fanns en annan grupp pianobyggare. De hade emigrerat från Tyskland i slutet av 1750-talet. En av dem hette Johannes Zumpe, och han utvecklade en version av taffeln som sålde bra. Fransmannen Sébastien Érard och andra pianobyggare i Europa och Amerika gjorde ytterligare förbättringar av konstruktionen. Den skotske finsnickaren John Broadwood var klipsk nog att inse att pianot skulle vara ett idealiskt instrument för de unga damerna i den nyrika medelklassen. Det dröjde inte länge förrän hans företag var fullt upptaget med att tillverka stora mängder av både tafflar och flyglar.

Nästa utmaning var att konstruera ett kompakt piano med en flygels överlägsna ljud. Därför började man bygga allt större och upprättstående pianon i stället för liggande. På en av Broadwoods modeller sträckte sig de vertikala strängarna 2,7 meter ovanför tangenterna, men eftersom den var övertung, visade den sig vara alltför farlig att spela på. En annan upprättstående modell som kallades girafflygeln var verkligen en flygel ställd på högkant. Engelsmannen John Isaac Hawkins blev år 1800 den förste som lyckades konstruera ett upprättstående piano med de nedre ändarna av strängarna placerade nära golvet. Detta ledde så småningom till att pianot trängde ut taffeln.

Kompositörer upptäcker pianot

Kompositörer började nu upptäcka pianot. När den unge Wolfgang Amadeus Mozart besökte Johann Steins bayerska verkstad 1777 för att pröva det nya instrumentet, blev han mycket imponerad. Han började snart skriva musik för det och hade på bara fyra år komponerat inte mindre än 15 pianokonserter. Men det var Ludwig van Beethoven som några år senare kom att göra mycket för att visa vilka möjligheter det här nya instrumentet hade. Han gjorde pianot levande och fick det nästan att sjunga. Nu hade man det instrument som musikvärlden hade väntat på, och en ny våg av romantisk, känsloladdad musik vällde fram. Frédéric François Chopin, ”pianopoeten”, fann att pianot var det perfekta uttrycksmedlet för tankar och känslor. Franz Liszt skrev eggande och nyskapande musik som fick pianot att låta som en orkester. Och med sitt virtuosa spel kunde han hänföra sina åhörare.

Men pianots träram och tunna strängar klarade inte den ljudstarka och känsloladdade musik som spelades vid konserter. Tillverkare började därför järnförstärka strängramen av trä och fulländade sedan det hela genom att ersätta den med en hel gjutjärnskonstruktion. Nu kunde de använda tjockare strängar och kraftigare hammare för att få större tonstyrka. För att få bort den hårda tonen klädde man hammarna med filt. Längre strängar sträcktes diagonalt över kortare för att på så sätt förbättra tonen och spara utrymme. Det moderna pianot hade kommit och med det en mängd stora pianister som fick konsertsalarna att fyllas med entusiastiska åhörare som var ivriga att få höra deras allt större repertoar av pianomusik. Pianotillverkare i Europa och Amerika massproducerade under tiden instrument så fort de bara kunde för att klara av den stora efterfrågan.

Överallt fanns ett piano

I början av 1900-talet var det ett måste att ha den nya statussymbolen, och det hade ingen betydelse om någon i hemmet kunde spela på pianot eller inte. Det var stor efterfrågan på pianister som kunde underhålla kunder, gäster och resenärer, spela bakgrundsmusik till de nya stumfilmerna och undervisa alla dem som ville lära sig spela piano. Familjer träffades och samlades runt pianot. Amatörer uppförde sina egna musikstycken. Det kom hela tiden ut nya pianokompositioner. Olika musikstilar utvecklades också – den medryckande, synkoperade ragtimemusiken, den lite långsammare bluesen och den svängiga, rytmiska boogie-woogien.

Efter första världskriget kom nedgången. Efter att 1910 ha haft en rekordartad produktion av 600 000 pianon i hela världen minskade försäljningen successivt. Grammofonen, radion och så småningom televisionen tog över underhållningen i hemmet. Men intresset för pianot hade inte helt dött ut. Nya tekniska framsteg väckte det till liv igen efter andra världskriget. År 1980 hade produktionen ökat igen till mer än 800 000. I dag gör man lättare pianon av plast och legeringar, och de vita tangenterna täcks nu av syntetiskt material i stället för av elfenben. Japan har blivit en av världens största pianotillverkare, och Kina har välkomnat pianot som ”instrumentens drottning”.

Skulle du vilja spela piano?

På vissa instrument krävs det mycket övning bara för att få fram ett ljud, men på pianot behöver du bara trycka ner några tangenter i rätt ordning för att få fram en melodi. En del är begåvade med förmågan att spela efter gehör, men de flesta upptäcker att de måste lära sig spela med hjälp av en pianoskola, dvs. en lärobok i pianospelning. Efter en tid har de lärt sig spela en enkel melodi med höger hand och ett enkelt ackompanjemang med vänster. Tänk dig in i att du en dag kan spela dina favoritstycken efter noter. Vilken känsla! Kommer du då att välja att spela en taktfast marsch, en stilla vals eller kanske en populär låt? Du kanske väljer att spela något latinamerikanskt eller kanske jazz. Och tänk så roligt att få spela duett med en god vän! Tänk också på hur trevligt du kan ha tillsammans med några vänner som du kan ackompanjera medan de sjunger eller spelar andra instrument. Känner du dig inspirerad att börja spela piano och tränga in i den här världen av musik?

[Fotnot]

^ § 3 Se Vakna! för 8 november 2002, sidorna 19–21.

[Ruta/Bild på sidan 21]

Pianolan, det självspelande pianot

För dem som inte var så duktiga på att spela piano var det självspelande pianot lösningen. Det var en kombination av speldosa och piano, och tangenterna rörde sig upp och ner av sig själva. De aktiverades genom en perforerad pappersremsa som rullades fram. På de första modellerna på 1890-talet fanns en mekanism framför pianot som gjorde att tangenterna trycktes ner med hjälp av träfingrar medan den som skötte pianot pumpade med fotpedalerna. Senare modeller hade hela den mekanismen inbyggd i pianot. Det fanns ett mer avancerat självspelande piano som spelade upp inspelad musik av stora pianister, och dessa inspelade rullar gjordes i många upplagor och såldes ungefär som våra dagars skivor eller kassettband. År 1925 tillverkades det fler självspelande pianon i USA än vanliga pianon. Men när radion och grammofonen kom började det självspelande pianot försvinna, och på 1930-talet hade det så gott som helt försvunnit.

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Ruta/Diagram på sidorna 22, 23]

Hur en flygel fungerar

Drygt 200 hårt spända parallella strängar av stål ger 88 toner. De korta, tunna, snabbvibrerande strängarna ger höga toner, medan de långa, tjocka strängarna, som ofta är överspunna av koppar, ger bastoner. Alla utom de lägsta bastonerna frambringas av två eller tre strängar som är stämda i samma ton.

När man trycker ner en tangent (1), får hävstänger en mjukt klädd hammare att slungas mot en eller flera strängar som hör till den tangenten och sedan ögonblickligen studsa tillbaka. Om man håller fingret kvar på tangenten, fortsätter strängen att vibrera, och tonen dör sakta bort. När man tar bort fingret från tangenten (2), trycks en dämmare mot strängen för att tysta den. Om man trycker ner den högra pedalen, tas alla dämmarna bort, och de efterföljande tonerna klingar vidare in i varandra.

Strängarna vilar på trästycken, som kallas stall eller steg (3), fästade i resonansbottnen (4), en tunn träplatta som genom resonans förstärker och formar instrumentets klang. Träfodralet fungerar som en resonanslåda och förstärker tonen.

Strängarna är fästade vid en ram av gjutjärn med hjälp av stämnaglar av stål (5). Ramen i en flygel måste vara så stark att den kan hålla emot strängarnas sammanlagda dragkraft på upp till 30 ton.

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

dämmare

sträng

hammare

nedtryckt tangent

tangent i viloläge

[Bild]

Cristoforis äldsta bevarade piano, 1720

[Bildkälla]

VAKNA!