På bete bland törnen

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SYDAFRIKA

FÖLJ med mig på ett besök till ett område i Sydafrika som kallas Noorsveld. Namnet på det här ganska nederbördsfattiga området kommer av den rika förekomsten av taggiga, suckulenta växter som man kallar noorsväxter, eller euphorbior. I det här området föder man bland annat upp angoragetter, som vi ser på bilderna. De är högt värderade för sin vita ull som kallas mohair. Ullen är stark och glansig och används i allt från mattor till eleganta kläder. Men hur kan sådana djur överleva i det här området som är så utsatt för torka?

Nyckeln till deras överlevnad är klungorna av euforbiastammar, där getterna går och betar. Det här slaget av euforbior, E. coerulescens, utgör över 40 procent av getternas föda under vintern. Men getterna måste vara försiktiga så att de inte skadar sig när de betar bland de farligt vassa taggarna. De får mycket lättare att skaffa föda när de har lärt sig att skrapa bort taggarna med hornen.

Efter kraftiga regn äter getterna den växtlighet som spirar upp runt klungorna av euforbior. Men inte ens det är riskfritt. Jurgen Currie, som föder upp angoragetter, skriver i sin bok om Noorsveld: ”Om en angoraget vågar sig på att beta av de mjuka växter som finns insprängda mellan och under euforbiorna, kan den fastna i taggarna med sina ulliga, vita pälslockar.” Det kan sluta med döden. ”När solen är som hetast under sommaren överlever en get som har fastnat inte mer än två timmar”, förklarar han.

Ibland drabbas Noorsveld av svår torka. Då är de här kaktusliknande växterna räddningen. Uppfödarna monterar aggregat på sina traktorer och kör genom områden med euforbior och hugger dem i små bitar. Sådana bitar är både lättare och säkrare för getterna att äta. Vilda djur rycks med i jakten på föda. Currie förklarar: ”När det är torka ... utnyttjar kudun [stora antiloper] tacksamt den här livlinan. Man kan ofta se dem nära vägen, där  de går och betar på de vita fälten med nerhuggna euforbior. Deras behov av föda tränger undan rädslan för människan.”

En annan, mindre euforbiaart, E. ferox, är täckt av så många vassa taggar att de flesta djur inte kan komma åt de ätbara stammarna. Eftersom den är så motståndskraftig mot torka, är den också livräddande. När regnen uteblir går uppfödarna och deras anställda från klunga till klunga och bränner bort taggarna med blåslampor. Det är ett hårt och slitsamt arbete. I boken Veld Plants of Southern Africa förklaras det: ”När taggarna väl är borta äter boskapen ivrigt av stammarna. ... Springbockar [ett annat slag av antilop] lär sig snart att äta ’bränd euforbia’. De blir ofta mycket tama och betar ... nära den som håller på och bränner.”

När vi tittar på getterna som betar bland klungorna av euforbior kan vi inte undgå att förundras över mångfalden i Jehovas skapelse. Trots att klungorna av euforbior ser ogästvänliga och respektingivande ut uppehåller de livet på många djur i det här området som är så utsatt för torka.

[Bild på sidan 24]

Det här slaget av euforbior utgör över 40 procent av getternas föda under vintern

[Bilder på sidan 25]

Blommande euforbior, och en närbild på de farliga taggarna