Bättre än berömmelse

BERÄTTAT AV CHARLES SINUTKO

År 1957 erbjöds jag ett sångkontrakt på 13 veckor med tusen dollar i veckan i Las Vegas i Nevada i USA, och om det gick bra kunde jag få kontraktet förlängt med 50 veckor till. Det skulle innebära ytterligare 50 000 dollar, mycket pengar på den tiden. Låt mig förklara hur det kom sig att jag fick ett så förmånligt erbjudande och vad det var som gjorde det så svårt att avgöra om jag skulle acceptera det eller ej.

FAR föddes i Ukraina 1910, men 1913 tog hans mor honom med till USA, där hon skulle återförenas med sin man. Far gifte sig 1935, och jag föddes ett år senare i Ambridge i Pennsylvania. Vid den tiden blev två av fars äldre bröder Jehovas vittnen.

När mina tre bröder och jag var små och vi bodde i närheten av staden New Castle i Pennsylvania, studerade mor under en kort tid Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Ingen av mina föräldrar blev då Jehovas vittnen, men far menade att hans bröder hade rätt att tro som de ville. Även om pappa hade uppfostrat oss att bli patriotiska, så försvarade han alltid andras rätt att tillbe som de ville.

En sångkarriär

Då mina föräldrar tyckte att jag hade begåvats med en vacker sångröst gjorde de allt de kunde för att föra fram mig. När jag var sex eller sju år lät pappa mig sjunga och spela gitarr i baren på en nattklubb. Jag sjöng en sång som hette ”Mor”. Det var en sång om en kärleksfull mor, och den slutade i ett rörande crescendo. Männen i baren, som ofta hade fått mer än nog att dricka, brukade gråta och lägga pengar i pappas hatt.

Jag hade mitt första framträdande i radio 1945 på radiostationen WKST i New Castle, och jag sjöng då countrymusik. Senare breddade jag min repertoar genom att sjunga populära låtar från Hit Parade, som var ett varje vecka återkommande radioprogram med veckans tio populäraste låtar. Mitt första framträdande i TV var 1950 i Paul Whitemans show. Hans arrangemang av George Gershwins ”Rhapsody in Blue” är fortfarande känt. Kort därefter sålde pappa vårt hus i Pennsylvania, och i hopp om att främja min karriär flyttade vi till trakten av Los Angeles i Kalifornien.

Tack vare pappas envishet fick jag snart mitt eget veckoprogram i radio i Pasadena, och varje vecka hade jag min egen halvtimmes TV-show i Hollywood. Jag gjorde också grammofoninspelningar med Ted Dales hundramannaorkester, och jag sjöng också för radiobolaget CBS. År 1955 uppträdde jag i Lake Tahoe i norra Kalifornien. Medan jag var där kom mina värderingar att förändras dramatiskt.

Jag får nya värderingar

Vid den här tiden fick jag boken ”Låt Gud vara sannfärdig” * av farbror John, pappas äldre  bror, som också hade flyttat från Pennsylvania till Kalifornien. * Den tog jag med mig till Lake Tahoe. Efter vårt sista framträdande för kvällen långt efter midnatt började jag läsa boken för att gå ner i varv innan jag skulle lägga mig. Jag blev hänförd över att få svar från Bibeln på sådant som jag länge hade undrat över.

Snart satt jag i nattklubben efter arbetet och samtalade med andra artister, ofta till fram på småtimmarna. Vi resonerade om sådant som livet efter döden, varför Gud tillåter ondskan och om människan till slut kommer att förgöra sig själv och jorden. Ett par månader senare, den 9 juli 1955, blev jag vid Jehovas vittnens områdessammankomst på Wrigley Field i Los Angeles döpt som ett tecken på att jag överlämnat mig åt att tjäna Jehova Gud.

Mindre än sex månader senare, på juldagsmorgonen 1955, bad ett medvittne, Henry Russell, mig att följa med och besöka Jack McCoy, som också arbetade i underhållningsbranschen. Henry var själv dirigent vid NBC. När vi kom bad Jack sina tre barn och sin fru att sätta sig ner och lyssna på oss, och det trots att de precis hade öppnat sina julklappar. Han och hans familj blev snart vittnen.

Ungefär vid den här tiden började jag studera med mamma, och hon fattade verkligen kärlek till Bibelns sanning. Hon blev så småningom ett Jehovas vittne och pionjär, eller heltidsförkunnare. Mina tre bröder blev med tiden också döpta och var pionjärer under någon tid. I september 1956 vid 20 års ålder blev jag pionjär.

Beslut angående arbete

Vid den här tiden började George Murphy, min agents personlige vän, intressera sig för att hjälpa fram mig. George hade medverkat i många filmer under 1930- och 1940-talen. Som resultat av Murphys kontakter fick jag i december 1956 medverka i Jackie Gleasons show för TV-bolaget CBS i New York. Detta betydde mycket för min karriär, eftersom den showen sågs av omkring 20 000 000 människor. När jag var i New York besökte jag för första gången Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn.

Efter det att jag medverkat i Gleasons show skrev jag på ett kontrakt på sju år med filmbolaget MGM. Jag erbjöds att medverka i en vildavästernfilm som gick som TV-serie. Men efter ett tag började mitt samvete oroa mig, eftersom jag skulle vara tvungen att spela hasardspelare och gangster, roller som romantiserade omoraliskhet och annat okristet uppförande. Därför slutade jag. Andra inom underhållningsbranschen trodde att jag hade blivit tokig.

Detta för oss fram till det förmånliga erbjudande att uppträda i Las Vegas som nämndes i början. Jag skulle börja arbeta den vecka som vår resande tillsyningsman var på besök. Om jag inte ställde upp då skulle jag förlora hela kontraktet. Jag hade mycket blandade känslor, eftersom pappa hade sett så fram emot att jag skulle komma att tjäna mycket pengar! Jag tyckte att han förtjänade gottgörelse för allt han hade gjort för att främja min karriär.

Jag talade därför med vår presiderande tillsyningsman, Carl Park, som själv var musiker och hade varit violinist vid New Yorks radiostation, WBBR, på 1920-talet. Jag förklarade att om jag tog det här kontraktet, så skulle jag kunna vara pionjär under resten av mitt liv utan några ekonomiska bekymmer. ”Jag kan inte tala om för dig vad du skall göra”, sade han, ”men jag kan hjälpa dig att dra slutsatser.” Han frågade: ”Skulle du åka om det var  aposteln Paulus som besökte vår församling den här veckan?” Han tillade: ”Vad tror du att Jesus skulle vilja att du gjorde?”

Jag tyckte att det var så uppenbart. När jag berättade för pappa att jag hade beslutat att inte ta arbetet i Las Vegas, sade han att jag hade förstört hans liv. Den natten satt han uppe och väntade på mig med sin revolver. Han hade tänkt döda mig, men han hade somnat, av allt att döma för att han hade druckit för mycket. Sedan försökte han gasa ihjäl sig själv i garaget. Jag ringde räddningstjänsten, och de kunde återuppliva honom.

Eftersom vännerna i församlingen kände till pappas häftiga humör, var många av dem rädda för honom, men det var inte vår kretstillsyningsman, Roy Dowell. När Roy besökte pappa, råkade pappa nämna att man inte hade trott att jag skulle överleva när jag föddes. Pappa hade då lovat Gud att om jag överlevde skulle han överlämna mig åt Guds tjänst. Roy frågade honom då om han någon gång hade tänkt på att Gud kanske förväntade att han skulle uppfylla sitt löfte. Detta slog pappa med häpnad. Därefter frågade Roy: ”Om heltidstjänsten var något för Guds Son, varför skulle den då inte vara det för din son?” I och med det verkade pappa finna sig i mitt val.

I januari 1957 kom så Shirley Large och hennes pionjärkamrat från Canada på besök till några vänner. Shirley och jag blev bekanta när jag gick tillsammans med henne och hennes kamrat i tjänsten från hus till hus. Kort tid därefter följde Shirley med mig till Hollywood Bowl, där jag sjöng tillsammans med Pearl Bailey.

Jag genomför det jag har beslutat

I september 1957 blev jag förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i staten Iowa. När jag berättade för pappa att jag hade beslutat att ta emot det förordnandet, så snyftade han bara. Han kunde inte fatta min nya syn på vad som var verkligt värdefullt. Jag körde till Hollywood och sade upp alla mina kontrakt. Jag hade bland annat ett kontrakt med den berömde orkester- och körledaren Fred Waring. Han sade till mig att jag inte skulle kunna arbeta som sångare mer, om jag inte fullgjorde mitt åtagande. Jag förklarade därför att jag gav upp min sångkarriär för att utöka min tjänst för Jehova Gud.

Mr Waring lyssnade respektfullt på min långa utläggning, och sedan överraskade han mig genom att vänligt säga: ”Jag beklagar att du ger upp en så fin karriär, men jag har sysslat med musik i hela mitt liv, och jag har lärt mig att det finns annat i livet än musik. Må Gud välsigna det du gör.” Jag minns fortfarande hur jag hade glädjetårar i ögonen när jag körde hem, eftersom jag nu insåg att jag var fri att använda mitt liv i Jehovas tjänst.

”Var är din tro?”

Jag och min pionjärkamrat, Joe Triff, började tjäna i Strawberry Point i Iowa, ett litet samhälle med omkring 1 200 invånare. Shirley kom på besök, och vi talade då om att gifta oss, men varken hon eller jag hade några pengar. De pengar som jag hade tjänat hade min far tagit hand om. Därför sade jag: ”Jag vill gifta mig med dig, men vad skall vi leva på? Allt jag har som pionjär med särskilt uppdrag är mitt månatliga bidrag på 40 dollar.” På sitt vanliga lugna, rättframma och sakliga sätt svarade hon: ”Men Charles, var är din tro? Jesus sade att om vi först sökte Guds kungarike och hans rättfärdighet, så skulle han ge oss allt vad vi behövde.” (Matteus 6:33) Det avgjorde saken. Vi gifte oss den 16 november 1957.

Jag studerade Bibeln med en farmare utanför Strawberry Point som i skogen på sin mark hade en liten timmerstuga på knappt 15 kvadratmeter. Den hade varken elektricitet eller rinnande vatten, och så hade den utedass. Men om vi ville kunde vi få bo där gratis. Det var primitivt, men vi tyckte att eftersom vi var ute i tjänsten hela dagarna behövde vi bara någonstans att sova.

Jag hämtade vatten från en källa i närheten. Vi värmde upp stugan med en vedeldad kamin och läste vid ljuset av en fotogenlampa, och Shirley lagade mat på ett fotogenkök. Vi badade i en gammal tvättbalja. På natten kunde vi  höra vargarna yla, och vi var så glada över att vi hade varandra och att vi fick tjäna Jehova tillsammans på ett distrikt där behovet av kristna förkunnare var stort. Bill Malenfant och hans hustru Sandra, vilka nu tjänar vid huvudkontoret i Brooklyn, var pionjärer med särskilt uppdrag cirka tio mil längre bort i Decorah i Iowa. De kom någon dag då och då och var med oss i tjänsten. Så småningom blev det en liten församling på omkring 25 förkunnare i Strawberry Point.

I resetjänsten

I maj 1960 blev vi inbjudna att arbeta i kretstjänsten, eller resetjänsten. Vår första krets var i North Carolina, och den omfattade städerna Raleigh, Greensboro och Durham och även många små samhällen. Våra levnadsförhållanden förbättrades, eftersom många familjer som vi fick bo hos hade elektricitet och till och med toalett inomhus. Men vad som kändes lite olustigt var de uppmaningar vi fick av dem som hade utedass att se upp för kopparhuvuden och skallerormar på stigen!

I början av 1963 blev vi förflyttade till en krets i Florida. Där fick jag hjärtsäcksinflammation och var nära döden. Jag hade antagligen dött om inte Bob och Ginny Mackey i Tampa hade tagit mig till sin läkare, och de betalade till och med kostnaderna för detta. *

Min tidigare utbildning kommer till nytta

Sommaren 1963 blev jag inbjuden till New York för att arbeta i samband med en stor sammankomst som Jehovas vittnen skulle ha där. Jag följde med Milton Henschel, en representant för Jehovas vittnen, till en pratshow i radio som leddes av Larry King. Han är fortfarande en känd programledare för en pratshow i TV. Han var mycket respektfull, och i omkring en timme efter programmet ställde han en hel del frågor om vårt arbete.

Den sommaren var Harold King, en missionär som just blivit frisläppt från ett fängelse i Kommunistkina, gäst vid Jehovas vittnens huvudkontor. En kväll talade han till en åhörarskara på omkring 700 och berättade några av sina erfarenheter och förklarade hur hans tro hade stärkts under hans över fyra år i ensamcell. Medan han satt i fängelse hade han skrivit sånger på teman som hade samband med Bibeln och den kristna tjänsten.

Den där minnesvärda kvällen sjöng jag tillsammans med Audrey Knorr, Karl Klein och Fred Franz, ett vittne sedan många år som hade en skolad tenorstämma, ”Från hus till hus”, en sång som senare kom att ingå i den sångbok som används av Jehovas vittnen. Nathan Knorr, som då hade ansvaret för vittnenas verksamhet, bad mig att följande vecka sjunga den vid sammankomsten, ”Eviga goda nyheter”, på Yankee Stadium, vilket jag gjorde.

Erfarenheter i resetjänsten

När vi tjänade i Chicago i Illinois fick vi uppleva två glädjande händelser. Det första var att Shirley vid en kretssammankomst fick syn på Vera Stewart, som i mitten av 1940-talet hade vittnat för henne och hennes mor i Canada. Shirley, som då var 11 år, blev hänförd över att få höra om Guds löften i Bibeln. Hon hade frågat Vera: ”Tror du att jag kan få leva i den där nya världen?” Vera hade svarat: ”Jag kan inte se varför du inte skulle få det, Shirley.” Ingen av dem hade glömt dessa ord. Från och med detta första möte med Vera visste Shirley att hon ville tjäna Jehova.

 För det andra frågade ett vittne mig om jag kom ihåg hur någon under vintern 1958 hade ställt en 25-kilos säck med potatis på vår förstukvist. Ja, det gjorde jag verkligen. Den stod där en kväll då vi hade kämpat oss hem genom snöstormen! Vi visste ju inte vem som hade gett oss den, men vi tackade naturligtvis Jehova för den. Vi var insnöade i fem dagar, men vi kunde nu äta potatispannkakor, bakad potatis, stekt potatis, potatismos och potatissoppa! Det var den enda mat vi hade. Det här vittnet kände oss inte och visste inte var vi bodde, men han hade hört att ett par unga pionjärer i närheten hade det svårt. Han sade att det var något som fick honom att börja fråga var detta unga par bodde. Farmarna, som visste allt om sina grannar, visade honom snart vägen till vår stuga, och han bar dit potatisen genom snön.

Tacksam för de val jag gjort

År 1993, efter 33 år i resetjänsten, hade min hälsa försämrats så mycket att jag måste sluta i den tjänsten. Shirley och jag blev ålderspionjärer, vilket vi fortfarande är. Även om jag kan tycka att det är tråkigt att jag inte längre har krafter för resetjänsten, så är jag ändå glad över att jag använt mina krafter som jag har gjort.

Mina tre bröder valde annorlunda. Med tiden beslutade sig alla tre för att sträva efter materiell rikedom, och ingen av dem tjänar för närvarande Jehova. År 1958 blev pappa döpt. Mamma och han hjälpte många att lära känna Jehova och överlämna sig åt honom och bli döpta. De dog båda 1999. Mitt beslut att tacka nej till världslig berömmelse och rikedom betydde därför antagligen liv för pappa och för många av dem som han och mamma förkunnade Bibelns sanning för. Jag undrar ofta: ”Skulle jag ha fortsatt att tjäna Jehova, om jag inte hade valt som jag gjorde?”

Omkring fem år efter det att jag slutat i kretstjänsten förbättrades min hälsa, och jag kunde utöka min tjänst. Jag tjänar nu som presiderande tillsyningsman i en församling i Desert Hot Springs i Kalifornien. Jag har också privilegiet att vikariera som kretstillsyningsman, tjäna i specialkommittéer och ibland som lärare i pionjärskolan.

Shirley fortsätter att vara min bästa vän. Jag uppskattar verkligen hennes sällskap. Vi har regelbundet stimulerande andliga samtal, och vi är båda hänförda över de bibliska sanningar vi resonerar om. Jag minns fortfarande med uppskattning hennes stilla fråga för över 47 år sedan: ”Men Charles, var är din tro?” Om unga par bara kunde ställa sådana frågor till varandra, så undrar jag om inte många av dem också skulle få den glädje och välsignelse vi har haft i heltidstjänsten.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 20]

Farbror John 1935, det år då han blev döpt

[Bild på sidan 22]

Vår timmerstuga

[Bild på sidan 23]

Mina föräldrar 1975. De förblev trogna till sin död

[Bild på sidan 23]

Jag och Shirley i dag