Ett berg av marmor

Från Vakna!:s medarbetare i Italien

BERGSTOPPARNA som höjer sig över Carrara och Pietrasanta ser ut att fläckvis vara täckta av snö. Men det är bara som det ser ut. De vita fläckarna är i själva verket vidsträckta områden med spill och rester från marmorbrott. De här bergen i Apuanska alperna, som ligger i Toscana i norra Italien, är en geologisk raritet. De består av marmor. Det finns ingen annan plats i världen där det här utsökta materialet finns i lika stor omfattning.

Ända sedan antiken har människan ur de här bergen brutit sten som sedan förvandlats till pelare, väggbeklädnader, golvplattor och fantastiska skulpturer. Tack vare sina betydande marmorfyndigheter, de lokala stenarbetarnas erfarenhet och yrkeskunnande och den utmärkta teknik som används här har området blivit känt som den främsta stenmarknaden i världen. Förutom den sten som bryts här kommer det också sten från jordens alla hörn via hamnen Marina di Carrara. Stenen bearbetas i de specialiserade industrier som finns i området och exporteras därefter världen över.

En tradition med gamla anor

De forntida romarna använde sin inhemska sten till byggmaterial och bildhuggarkonst. Carraras vita statymarmor anses vara särskilt vacker. År 1505 kom Michelangelo hit för att välja ut block av jämnkornig marmor utan ådringar eller defekter, vilka han använde när han skulpterade några av sina mest berömda mästerverk.

Metoderna att bryta marmor förblev i stort sett desamma i hundratals år. Träkilar placerades strategiskt i naturliga sprickor eller urholkningar som man gjort i berget. När vatten hälldes över kilarna svällde de, och så småningom lösgjordes ett stenblock. I mitten av 1700-talet började man använda sprängmedel, men sprängningen splittrade berget så mycket att det i bästa fall bara gick att använda en tredjedel. Stora mängder marmorspill – det som nu ser ut att vara snö – vittnar om svunna tiders metoder.

Det var ett riskfyllt arbete att transportera monoliter, stora stenblock, nerför branta sluttningar med hjälp av slädar och rep. ”Om kabeln som höll släden gick av”, förklarar en källa, ”innebar det en säker död för lagbasen som stod framför blocket och ledde arbetet; och chansen att klara sig var inte stor om någon i hans arbetslag träffades av kabeln som av en fruktansvärd pisksnärt.”

Dagens metoder är naturligtvis helt annorlunda. Jag tillbringade en dag i området runt Carrara och fick en viss inblick i hur det går till att bryta och bearbeta marmor numera. Låt mig få dela med mig av det jag fick lära mig.

Ett besök i ett marmorbrott

Jag hittar Giovanni, som skall visa mig vägen till marmorbrottet, i ett av alla de marmorupplag som finns i Carrara. Hundratals marmorblock ligger staplade i prydliga rader i de här upplagen, redo att säljas eller bearbetas på plats. Man använder automatiserade maskiner till att såga ut skivor ur blocken och andra maskiner till att polera stenen. Båda dessa arbetsmoment var man förr tvungen att göra för hand.

För att komma till marmorbrottet tar vi Giovannis fyrhjulsdrivna jeep, och snart rundar vi försiktigt tvära hårnålskurvor och kommer in i en trång bergsdal där det ligger rester av vit sten överallt. De lastfordon som vi ser mödosamt transportera  ner enorma stenblock kan klara laster på ända upp till 30 ton.

När vi rundat en vägkrök får vi se en bländande vit vägg uthuggen i berget. Den är enormt stor och består av ett antal gigantiska trappsteg, eller avsatser, som vart och ett är mellan sex och nio meter högt. Giovanni kör in på en avsats och stannar.

En snabb överblick visar att vi befinner oss i ett av de många marmorbrott som finns här i dalen. Flera vita ”sår”, en del av dem hundratals meter ovanför våra huvuden, framträder mycket tydligt mot bergytan. Det här har med rätta kallats en ”imponerande men förskräcklig” anblick.

Mina funderingar avbryts av att en stor bulldozer välter ner ett block som tagits från vår avsats. Det perfekt utsågade marmorblocket, ungefär elva gånger två meter och sex meter högt, faller med ett brak ner på en bädd av stenflis som lagts ut för att mildra stöten. Men hur gör man för att dela upp berget i sådana block?

Svaret får vi av Giovannis far, Franco, som har arbetat i marmorbrottet i hela sitt liv. Han visar mig ett stort motordrivet hjul som driver en lång stålvajer, som i sin tur sågar ett vertikalt snitt i den bakre väggen av den avsats vi befinner oss på. Ett åtta centimeter stort hål borras horisontellt i avsatsens vägg, förklarar han, och därefter borras ett annat hål, denna gång vertikalt och ovanifrån. De två borrhålen måste mötas. En diamantbesatt vajer träs därefter igenom hålen och görs till en ögla, likt ett jättelikt halsband. Stålvajern spänns och körs i hög hastighet med hjälp av en elektrisk motor och sågar ett snitt där man vill ha det. När blockets alla sidor är frilagda – horisontellt och vertikalt – välts det åt sidan. Med hjälp av samma vajer sågas det sedan i bitar som är lättare att transportera. Liknande metoder används i underjordiska stenbrott som finns i området, där marmor bryts från hålrum djupt inne i de här bergen.

Industrier och företag här i området bearbetar det här råmaterialet till en mängd olika produkter, till exempel vägg- och golvplattor, byggmaterial och fasadbeklädnad. Byggindustrin är och har alltid varit den främsta marknaden för Carraras stenprodukter.

En del verkstäder tillverkar golvplattor och invändig eller utvändig utsmyckning, allt enligt beställarens önskemål. Andra har specialiserat sig på ornamenterade spiselkransar, badrumsinredningar, bordsskivor och liknande. Produkter ute på marknaden som tillverkats av den vackert mönstrade och  färgade natursten som finns här är avsedda att pryda såväl allmänna torg som offentliga och privatägda byggnader världen över, däribland gudstjänstlokaler, museer, köpcentra, flygplatser och skyskrapor.

Även om det är intressant att se hur marmor används inom byggnadsindustrin, är jag också intresserad av hur den används för dekorationer och konsthantverk. För att få reda på mer om det tillbringar jag eftermiddagen i Pietrasanta.

Där marmorn bearbetas

”Besök hantverkarna i deras verkstäder”, sägs det inbjudande i en turistbroschyr från Pietrasanta, och de ”kommer med glädje att visa dig sin yrkesskicklighet”. Pietrasanta är en trevlig liten stad, och det är lätt för mig att gå runt i flera av verkstäderna i och omkring den medeltida stadskärnan och beundra det som framställs där.

Här träffar jag bildhuggare från många länder som är fullt upptagna med att framställa djärva originalarbeten, samtidigt som ortens hantverkare med händer och ansikten täckta av vitt damm inriktar sig på att reproducera statyer efter gipsmodeller. Fyllda med klassiska och moderna skatter ser ateljéerna och visningsrummen ut som överfyllda museer.

Det är en lång process att tillverka en staty. Ett två ton tungt stenblock, till exempel, kan först behöva sågas till med maskin för att man i grova drag skall få fram den tänkta formen, och sedan kan det ta mellan tre och fem månader att försiktigt hugga bort flisa efter flisa från det innan arbetet är klart. Under den här processen kan upp till ett ton av det ursprungliga marmorblocket ha avlägsnats. Förr i världen var hammare, huggmejslar och filar de vanligaste redskapen. Nu, med vinkelslipar och tryckluftsdrivna huggmejslar – ”småsyskon” till de tryckluftsborrar som används vid vägbyggen – går processen mycket fortare, men alla detaljer måste fulländas helt för hand. Resultatet kan bli fantastiskt vackert.

Det finns inte många platser kvar där det forntida sättet att skulptera i marmor har överlevt. Men tack vare tillgången på marmor, det kunnande som skickliga yrkesmän har förvärvat under århundraden och de konstnärer som kommer hit för att utnyttja den kunskap som finns här kan trakten runt Carrara och Pietrasanta med rätta kallas ”en stor marmorakademi”.

[Bild på sidan 24]

Underjordiskt marmorbrott

[Bilder på sidorna 24, 25]

Diamantbesatta vajrar används till att såga ut marmorblock

[Bild på sidorna 24, 25]

Marmorbrott i Carrara i Italien

[Bild på sidan 25]

Marmorstaty från första århundradet, föreställande kejsar Augustus

[Bildkälla]

Scala/Art Resource, NY

[Bildkälla på sidan 23]

Studio SEM, Pietrasanta