Livet i det stora cirkustältet

BERÄTTAT AV JOHN SMALLEY

”Mina damer och herrar och alla ni barn, välkomna till världens största föreställning!” Dessa ord av en cirkusdirektör innebär för de flesta människor upptakten till en spännande föreställning med djur, clowner och akrobater. Men för min familj innebar de början av ett nytt arbetspass i det stora cirkustältet hos Ringling Brothers and Barnum & Bailey Circus.

JAG föddes 1951. Man skulle kunna säga att jag föddes ”med sågspån i skorna”, ett uttryck som syftar på det sågspån som lades på marken i de stora cirkustälten. Från det att min yngre bror och jag kunde gå medverkade vi på ett eller annat sätt i cirkuslivet.

Mina föräldrar, Harry och Beatriz, började vid Clyde Beatty Circus innan jag var född. Min mor var sångerska och sjöng spanska sånger iförd mexikansk folkdräkt. Min far var musiker och hade under första världskriget spelat med dirigenten och kompositören John Philip Sousa. På 1950-talet anställdes så min far för att spela tuba i Ringling Brothers berömda orkester, kanske på grund av att han spelat i Sousas orkester.

Vi arbetade under årens lopp vid olika cirkusar och kom till slut att arbeta vid Al G. Kelly & Miller Brothers Circus, som också hade blivit mycket berömd i USA. Den här cirkusen hade tre stora tält. I det ena tältet fanns djuren, lejon, tigrar, elefanter, hyenor och andra exotiska djur.

Vi kallade det andra tältet för den lilla föreställningen. Där fanns det vanligtvis en svärdslukare, en person som sades vara till hälften man och till hälften kvinna, dvärgar, en jätte och andra människor med avvikande utseende. Att leva tillsammans med människor som var annorlunda var en bra fostran för oss barn. Somliga gav dessa människor elaka namn, men för oss barn var de familjemedlemmar. Vi arbetade, åt och bodde tillsammans med dem under större delen av året.

Det tredje tältet var det stora cirkustältet, som hade tre arenor där man uppträdde samtidigt. Vanligtvis utfördes de farligaste och mest spännande numren på den mittersta arenan.

En dag på cirkus

Redan som små var min bror och jag akrobater. Vi deltog också i en Vilda västern-föreställning, där vi föreställde små indianpojkar. Vi hade fått lära oss indiandanser av en indianfamilj av choctawstammen som medverkade i numret.

 Vår dag började vanligtvis klockan sex på morgonen, då vi började göra förberedelser för att flytta till nästa stad. Alla artister tog del i att montera ner, transportera och sätta upp cirkusen. Förutom att min far var musiker körde han också en stor lastbil med sju elefanter. Ibland följde min mor, min bror och jag med pappa i lastbilen.

Vi åkte vanligtvis till en ny plats varje dag och hade två föreställningar om dagen. Det enda undantaget var söndagen, då vi bara hade en matinéföreställning och sedan kunde vara tillsammans med våra familjer. Pappa ordnade alltid något speciellt för familjen den dagen, vi kunde åka till staden för att dricka en milkshake eller titta på en drive-in-bio.

Det var mycket arbete att montera upp cirkusen. Till och med elefanterna fick hjälpa till. Hur då? De användes till att dra de långa masterna för de tre tälten. Ena änden av en mast stacks in i en ring i tältduken och sedan drog elefanten den andra änden tills masten stod upprätt. När alla masterna var uppe och de elektriska generatorerna för belysningen var på plats, gjorde vi oss redo för eftermiddagsföreställningen.

Att lära sig nya konster

Mellan eftermiddags- och kvällsföreställningarna fick alla vi barn vid cirkusen lära oss att göra saltomortaler, gå på lina, jonglera och gunga i trapets. De som undervisade oss var cirkusveteraner som vanligtvis kom från familjer som hade arbetat på cirkus i generationer. Jag kommer ihåg den italienske artist som när jag var fyra år lärde mig att göra min första saltomortal. Först spände han fast mig med ett säkerhetsbälte, sedan stödde han mig med sina händer medan han sprang vid sidan av mig. Till slut tog han bort händerna och jag klarade det på egen hand.

Den enda olycka jag råkade ut för inträffade under den stora paraden runt arenan i det stora cirkustältet. Min bror och jag gick framför några elefanter och bakom en clown med två apor. Jag måste ha skrämt en av aporna när jag gick och svängde med armarna, för han grep tag i min hand och bet mig ordentligt. Lyckligtvis blev såret inte infekterat, men jag har fortfarande ett svagt ärr på min vänstra hand, en allvarlig påminnelse om att man alltid skall vara försiktig när man har med vilda djur att göra, hur söta och tama dessa än kan förefalla.

Jag fick värdefulla lärdomar

Cirkuslivet inkräktade inte på vårt familjeliv. Mina föräldrar tog sig alltid tid till att lära oss fina principer och moralnormer. Jag minns ännu hur min far tog mig i sitt knä och förmanade mig att inte ha fördomar mot människor av ett annat folkslag eller med en annan bakgrund. Detta var en värdefull lärdom, eftersom jag inte bara levde tillsammans med  människor som var fysiskt annorlunda, utan också med människor av olika nationaliteter.

Min mor hade också ett gott inflytande på oss. Ibland kunde cirkustältet vara fullsatt, medan det andra gånger var lite publik. Min mor brukade säga till oss: ”Ni uppträder för att underhålla människor (och så klappade hon i händerna) och inte för pengar. Gör alltid ert bästa, antingen det är flera hundra närvarande eller bara några få.” Detta glömmer jag aldrig. Det var hennes sätt att säga att vi skulle intressera oss för dem som kom, antingen de var många eller få.

Förutom att min bror och jag var med och uppträdde måste vi hjälpa till med att plocka upp skräp och städa i tältet efter föreställningarna. Detta var en god övning för oss.

Eftersom vi turnerade med cirkusen från april till september, kunde vi inte gå i skolan som andra barn. Vi tillbringade vintern i högkvarteret i Hugo i Oklahoma, och där gick vi i skolan i omkring fem månader. Andra cirkusar tillbringade också vintern i Hugo, och vi var därför många barn som var i samma situation. På grund av vår speciella situation gav skolmyndigheten i staden oss ett eget schema.

Den dag som förändrade vårt liv

Morgonen den 16 september 1960 vaknade pappa klockan fem och började göra oss redo för avresan. Just den här morgonen beslöt mamma sig för att vi skulle åka med den transport som cirkusen tillhandahöll och inte följa med pappa i lastbilen med elefanter.

När vi kom fram till platsen där cirkusen skulle sättas upp och min bror och jag hade börjat utforska den nya platsen, fick vi höra någon skrika: ”Det har hänt en fruktansvärd olycka. Smalley och direktören har förolyckats.” Min första tanke var naturligtvis att detta inte kunde vara sant. Det kunde bara inte vara så. Jag fick sedan veta att mamma hade gett sig i väg till olycksplatsen. Pappa hade kört ner för ett berg på en motorväg nära Placerville i Kalifornien, då bromsarna av allt att döma inte längre tog. Det verkar som om elefanternas vikt hade fått lastbilen med släp att vika sig som en fällkniv. Lastbilens stora bensintank hade tryckts ihop och exploderat, och vid explosionen dödades ögonblickligen min pappa och cirkusdirektören som åkte med honom. Jag var förkrossad den dagen. Min far och jag stod varandra mycket nära. Vi var verkliga vänner.

Efter det att vi hade begravt pappa i hans hemstad Rich Hill i Missouri for vi tillbaka till vårt vinterhögkvarter i Hugo i Oklahoma, och vår cirkus fortsatte att turnera säsongen ut. Vi pojkar fick gå i skolan enligt det vanliga schemat, vilket var en ny erfarenhet för oss. Men vi såg ivrigt fram emot att nästa säsong få följa med cirkusen Kelly & Miller igen. Men vårt liv kom att oväntat förändras.

Bibeln kommer in i vårt liv

En dag då jag kom hem från skolan presenterade mamma mig för en dam som var där för att studera Bibeln med oss. Hon hette Jimmie Brown och var ett Jehovas vittne. Studera Bibeln var det sista jag ville göra. Jag ville tillbaka till cirkusen och få lära mig trapetskonster, något som jag drömt om i flera år. Min bror och jag satte till och med upp en provisorisk trapets mellan två träd för att kunna öva. Men vi började alla studera Bibeln och vara med vid de möten som den lilla isolerade gruppen på endast åtta vittnen i Hugo hade. Efter en tid beslöt mamma att sluta med cirkuslivet och fortsätta att studera Bibeln. Med tårar i ögonen fick jag acceptera hennes beslut. Det var särskilt svårt när medlemmar av vår cirkusfamilj kom på besök och undrade varför vi inte ville följa med dem.

Cirkuslivet var det enda liv jag dittills hade känt till. Ett tag kände jag det som om vi tog avstånd från det pappa hade gjort. Men det var ironiskt nog hans död som fick mig att vilja börja studera Bibeln, då den ju ger ett hopp om en uppståndelse. Detta hopp är fortfarande mycket levande i mig. Jag vill vara en av de första som välkomnar min far, när han uppstår i det utlovade paradiset på jorden. (Uppenbarelseboken 20:12–14)

 Ett gift par som hette Reeder hjälpte oss att förstå att Jehovas organisation är som en stor familj. Och detta har verkligen visat sig vara sant! Den lilla gruppen av Jehovas vittnen växte och blev en församling där flera familjer tillbad tillsammans. Jag måste också nämna Robert och Carol Engelhardt, ett par som adopterade mig som sin andlige son. Under mina tonår gav de mig kärleksfullt men bestämt råd och vägledning.

Denna kärlek från mogna kristna fyllde ett stort tomrum i vårt liv. Och det har på många sätt fortsatt att vara så i mitt liv som kristen. Jag har bott i både Oklahoma och Texas, och i alla församlingar har jag träffat många kärleksfulla kristna bröder och systrar. Några av de äldre bröderna gav mig faderlig vägledning och uppmuntran. Ja, de blev mina andliga fäder.

Återigen på resande fot

Det är bara några år sedan mamma dog. Fram till sin död var hon en trogen kristen och studerade ivrigt Bibeln. Jag vet att hon kommer att glädja sig när Gud uppväcker sina lojala ur graven. Till dess finner jag tröst i att Jehovas organisation har gett mig en familj på mer än ett sätt.

Jag kände mig särskilt välsignad när jag bland Guds folk fann min hustru, Edna. När vi hade gift oss ordnade vi våra förhållanden så att vi på heltid kunde ta del i arbetet med att undervisa om Bibeln. För att försörja oss arbetade jag som TV-reporter. Jag hade ingen erfarenhet eller utbildning på det här området, men den utbildning jag hade fått som en undervisare i Bibeln i Jehovas vittnens församling gjorde mig kvalificerad för det. Jag blev med tiden nyhetschef på en radiostation. Men jag hade aldrig som mål att bli framträdande i mediavärlden. Edna och jag ställde oss i stället till förfogande för att tjäna som undervisare av Bibelns sanning varhelst det fanns ett behov.

År 1987 blev jag inbjuden att tjäna som kretstillsyningsman och besöka församlingar av Jehovas vittnen. Som resande äldste besöker jag nu en församling per vecka och uppmuntrar mina andliga bröder och systrar och övar dem i vårt arbete med att undervisa i Bibeln. Jag har nu andligt talat en ännu större familj. Min fru och jag har inte fått några egna barn, men vi har fått många andliga söner och döttrar i Jehovas organisation.

Det är på sätt och vis ironiskt att jag nu efter så många år återigen reser från stad till stad. I stället för att resa med en cirkus reser jag nu i en krets av församlingar av Jehovas vittnen. Ibland funderar jag över om jag skulle ha kunnat bli trapetskonstnär. Skulle jag ha kunnat förverkliga min barndoms dröm och kunnat lära mig en trippel saltomortal? Men dessa tankar försvinner snart när jag tänker på Guds löfte om ett paradis här på jorden. (Uppenbarelseboken 21:4)

Det är sant att jag föddes med ”sågspån i skorna”, men jag påminns om det som Bibeln säger: ”Hur vackra är inte fötterna på dem som förkunnar goda nyheter om goda ting!” (Romarna 10:15, fotnoten) Privilegiet att få hjälpa människor att lära känna Gud är större än något jag skulle ha kunnat uppnå som cirkusartist. Jehovas välsignelse har gett mig ett rikt liv!

[Bilder på sidan 19]

Några i vår cirkusfamilj och min far med sin tuba

[Bild på sidan 21]

Jag och min hustru Edna i dag