”Jehova, du hittade mig!”

Berättat av Nelly Lenz

”Är ni Jehovas vittnen?” frågade jag de två männen som hade kommit hem till oss. ”Ja”, svarade de. ”Jag också!” utropade jag. Jag var bara 13 år och gick aldrig på möten i Rikets sal. Mina föräldrar var inte Jehovas vittnen. Så varför sade jag att jag var ett vittne?

OM DET inte hade varit för Jehovas vittnen hade jag kanske aldrig blivit född. Min mamma blev gravid med mig när hon bodde i Montreal i Quebec i Canada. Hon var bara 17 år. Hennes familj utövade starka påtryckningar på henne för att få henne att göra abort, och hon gick med på det.

Mamma bad att få en dag ledigt från arbetet för att göra aborten. Hennes chef, som var ett Jehovas vittne, fick tydligen veta varför mamma ville vara ledig och berättade helt kort för henne hur dyrbar livets gåva är. (Psalm 139:13–16) På vägen till mottagningen tänkte mamma på vad hennes arbetsgivare hade sagt och bestämde sig för att inte göra abort. När jag hade fötts 1964 placerade mamma mig på ett barnhem.

Min första kontakt med sanningen i Bibeln

När jag var två år hämtade mamma och hennes nye man hem mig från barnhemmet. De började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen när de bodde i Sainte-Marguerite-du-Lac-Masson, och de var med på möten i församlingen. Men snart flyttade vi till Boisbriand, och mina föräldrar slutade studera.

Några år senare återupptog de studiet. Jag brukade lyssna för att få reda på vad som sades om Bibelns hopp om ett paradis på jorden. (Lukas 23:43) Jag började älska Jehova mycket.

Men en dag berättade mamma för mig att de hade slutat studera tillsammans med vittnena och att vi inte skulle gå till Rikets sal längre. Först blev jag förtjust. Jag var bara åtta år, och ibland tyckte jag att mötena kändes ganska långa. Men samma kväll ville jag be till Jehova, och jag var orolig för att han kanske inte skulle lyssna till mig.

Våra grannar var Jehovas vittnen. Följande söndag eftermiddag såg jag när de gick hemifrån för att gå till mötet i Rikets sal. Jag började gråta och frågade Gud: ”Varför får deras barn gå på mötena men inte jag?” Ändå skulle orden i Psalm 33:18 visa sig vara sanna: ”Se! Jehovas öga är vänt till dem som fruktar honom, till dem som väntar på hans kärleksfulla omtanke.”

Tillbaka till Rikets sal

Efter tre veckor gick jag till våra grannar och sade till mamman, Lilianne, att jag ville vara med på mötena. Lilianne förklarade att det inte gick, eftersom min mamma inte ville ha med Jehovas vittnen att göra. Men jag insisterade. Så hon följde med mig hem och frågade mamma om jag fick göra sällskap med dem. Till min förvåning gick hon med på det. Hon sade att jag skulle kunna lära mig fina  principer på mötena. Så jag var med på mötet varje söndag.

Jag fick vara med på möten i ungefär tre år, men när jag var 11 år skilde sig mina föräldrar, och mamma och jag flyttade. Än en gång förlorade jag kontakten med Jehovas vittnen.

Ett oväntat möte

En dag satt jag på trappan till vårt hus när två vittnen, Eddie Besson och Don Fisher, kom fram och frågade om mina föräldrar var hemma. När jag sade att de inte var det vände de sig om för att gå. Men jag sprang efter dem och sade det som nämndes i inledningen.

Det är inte konstigt att de blev överraskade när jag sade att jag var ett Jehovas vittne, men jag förklarade situationen och bad dem ivrigt att komma tillbaka samma kväll. När jag berättade för mamma att vittnena skulle komma blev hon väldigt upprörd och sade att hon inte tänkte släppa in dem. Hon tänkte faktiskt gå hemifrån innan de kom. Med tårar i ögonen tiggde och bad jag att hon skulle stanna hemma. Precis när hon skulle gå ringde dörrklockan, och där stod Eddie Besson. Ni kan nog föreställa er hur glad jag blev när mamma gick med på att studera Bibeln!

Äntligen kunde jag vara med på möten igen! Men efter mindre än ett år slutade mamma ännu en gång att studera. Den här gången förbjöd hon mig att ha kontakt med Jehovas vittnen och kastade bort alla av vittnenas publikationer som hon kunde hitta. Men jag lyckades gömma en bibel, en sångbok, två årgångar av Vakttornet, två av Jehovas vittnens årsböcker och boken Sanningen som leder till evigt liv. * Vid vårt sista bibelstudium frågade jag Eddie Besson vad jag skulle göra, eftersom jag älskade Jehova så mycket. Han uppmanade mig att studera själv och att be ofta. Han försäkrade mig om att Jehova skulle ta hand om mig. Jag var bara 14 år.

Jag håller egna ”möten”

Från och med då höll jag möte på låtsas varje söndag i mitt rum. Jag sjöng sången ”Håll fast vid ditt mål!” i början och i slutet, eftersom det var den enda av Rikets sånger som jag kom ihåg. Jag kan fortfarande inte sjunga den sången utan att gråta. Jag studerade också en artikel i någon av de årgångar av Vakttornet som jag hade och avslutade ”mötet” med en bön. Så trots att jag inte var tillsammans med vittnena längre kände jag att Jehova var mig nära.

När jag var 17 år flyttade mamma och jag till Montreal. Det var svåra år, eftersom vårt hem var allt annat än en kärleksfull plats.

Hittad!

En dag tog mamma emot boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden av Jehovas vittnen. När jag kom hem fick jag se den på bordet och började titta i den. När jag såg Guds namn, Jehova, i boken började jag gråta och bad tyst: ”Jehova, du hittade mig!”

Jag behövde komma i kontakt med mina kristna bröder och systrar. Men hur skulle det gå till? Mamma sade att en av våra grannar nog var ett Jehovas vittne, så när jag var på väg till arbetet gick jag dit och ringde på. En halvsovande man öppnade dörren. Han blev verkligen förvånad när jag sade att jag var ett Jehovas vittne och att jag ville bli döpt! Han ordnade så att en syster som hette Josée Miron skulle studera Bibeln med mig. Men även den här gången började mamma motsätta sig att jag studerade Bibeln. Hon sade att jag måste vänta tills jag var 18 innan jag kunde bli ett vittne.

Familjeliv – men till vilket pris?

Min arbetsgivare lade märke till att min situation hemma blev allt sämre. Han inbjöd mig ofta att vara tillsammans med honom och hans hustru på veckosluten. Eftersom jag älskar hästar, var vi ofta ute och red tillsammans. Jag tyckte att de var som föräldrar för mig.

En dag berättade min arbetsgivare att han och hans hustru var mycket  fästa vid mig och att de ville att jag skulle komma och bo hos dem. Han erbjöd mig det som jag alltid hade velat ha – en kärleksfull familj. Men det fanns ett villkor – att jag slutade vara tillsammans med Jehovas vittnen. Jag fick en vecka på mig att tänka över erbjudandet, men jag behövde inte ens en dag. Jag kunde svara dem direkt. Jehova hade aldrig övergett mig, och jag kunde inte överge honom.

Min tjänst för Gud

På grund av svårigheterna hemma flyttade jag hem till min styvfar. Han uppmuntrade mig att fortsätta studera Bibeln, och den 17 december 1983, vid 19 års ålder, blev jag döpt. Jag var så glad över att träffa Eddie Besson på min dopdag. Nu behövde han inte längre tvivla på att jag var ett Jehovas vittne!

Men min styvfars inställning ändrades efter mitt dop. Varje gång han såg att jag bad talade han mycket högt och kastade till och med saker på mig! Han insisterade också på att jag skulle skaffa mig en högre utbildning, men det skulle inkräkta på mitt mål att bli pionjär, heltidsförkunnare. Till sist sade han åt mig att flytta. Han gav mig en check på 100 dollar och sade att när jag löste in den skulle jag veta att Jehova inte brydde sig om mig.

Jag började som pionjär den 1 september 1986, och än i denna dag har jag kvar checken – oinlöst! Ibland var det svårt att vara pionjär på landet utan bil, men jag fick mycket hjälp och stöd av vänner i församlingen.

Så småningom träffade jag Ruben Lenz, en omtänksam kristen man, och 1989 gifte vi oss. Ruben tjänar nu som församlingsäldste i Milton i Ontario i Canada, där vi har bott sedan 2002. Vårt äktenskap är en av de största välsignelserna som Jehova har gett mig. Jag fortsatte i heltidstjänsten tills vi fick vårt första barn, Erika, 1993. Drygt tre år senare fick vi en son, Mika. Efter alla år av ensamhet välsignade Jehova mig rikligen med en familj som älskar honom lika mycket som jag gör.

Även om jag tidvis var skild från Jehovas folk under min uppväxt, slutade jag aldrig att hoppas på Gud och att hålla fast vid hoppet om att få leva för evigt i paradiset. (Johannes 3:36) Jag är verkligen tacksam för att Jehova ”hittade” mig!

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

Jag rider på min arbetsgivares häst

[Bild på sidan 15]

Ruben och jag tillsammans med våra barn, Erika och Mika