Redan som barn lärde jag mig att älska Gud

BERÄTTAT AV ANATOLIJ MELNIK

Många kallar mig tillgivet morfar. Ordet väcker starka känslor hos mig, eftersom det påminner mig om min egen morfar, som jag innerligt älskade och som jag har så mycket att tacka för. Låt mig berätta för dig hur han och mormor i hög grad har påverkat livet både för oss i vår familj och för många andra.

JAG föddes i byn Hlina, i norra delen av det som i dag är känt som Moldavien. På 1920-talet kom resande tjänare, som var kända som pilgrimer, över gränsen från Rumänien till vår vackra, bergiga trakt. Mina morföräldrar reagerade omedelbart positivt när de fick höra de goda nyheterna från Bibeln förkunnas. År 1927 blev de bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. När andra världskriget bröt ut 1939 fanns det redan en församling av Jehovas vittnen i vår lilla by.

När jag föddes 1936 var alla mina släktingar Jehovas vittnen utom far, som fortfarande gick till den ortodoxa kyrkan. Under andra världskriget började han fundera över livets mening, och så småningom överlämnade han sig åt vår Skapare, Jehova Gud, och visade det genom vattendop. Min morfar bidrog i hög grad till vår familjs andliga utveckling. Han hade en stark kärlek till Bibeln och hade lärt sig hundratals verser utantill. Han kunde leda in vilka samtal som helst på Bibeln.

Jag satt ofta i morfars knä och lyssnade när han berättade om händelser i Bibeln. Han väckte min kärlek till Gud. Jag är så tacksam mot honom för det! Vid åtta års ålder gick jag för första gången ut och predikade tillsammans med morfar. Med hjälp av Bibeln visade vi de andra i byn vem Jehova är och hur man kan närma sig honom.

Förtryckta under kommunismen

År 1947 började myndigheterna, i linje med den kommunistiska ideologin och under ortodoxa kyrkans inflytande, förfölja Jehovas vittnen i Moldavien. Spioner, som senare kom att kallas KGB-agenter, och polis från orten brukade komma hem till oss och fråga vem som hade ansvaret för vårt predikoarbete, var litteraturen kom ifrån och var vi träffades för att hålla möten. De sade att de skulle sätta stopp för Jehovas vittnens verksamhet, vilken, enligt dem, ”motarbetade kommunismens utveckling i landet”.

 Vid den här tiden hade också far, som var en välutbildad man, kommit att få en djup kärlek till Bibelns sanning. Både han och morfar visste hur de skulle svara för att inte förråda sina kristna bröder och systrar när de blev förhörda. Båda var modiga och kärleksfulla män som brydde sig om sina medtroendes välfärd. Mor förhöll sig alltid, alldeles som de, lugn och samlad.

År 1948 blev far gripen och bortförd. Vi fick aldrig veta vad han anklagades för. Han dömdes till att sitta sju år i ett fängelse med mycket sträng bevakning och därefter till två års förvisning. Slutligen skickades han till Magadan, ett område i nordöstra Ryssland som låg mer än 600 mil från vårt hem. Vi träffades inte på nio år. Det var svårt att leva utan en far, men morfar gav mig mycket stöd och hjälp.

Förvisade

På natten den 6 juni 1949 kom två soldater och en officer och trängde sig in i vårt hem. De sade att vi hade två timmar på oss att lämna huset och sätta oss i deras fordon. Ingen ytterligare förklaring gavs. De sade bara att vi skulle förvisas ur landet och aldrig mer få återvända. Så tillsammans med mor, morfar, mormor och andra medtroende skickades jag till Sibirien. Jag var bara 13 år. Efter några veckor kom vi till de täta sumpiga skogarna på tajgan. Det var inte alls som min älskade hembygd! Ibland grät vi. Men vi var övertygade om att Jehova aldrig skulle överge oss.

Den lilla byn dit vi hade förts bestod av tio timmerkojor. Andra vittnen blev förvisade till andra byar utöver tajgan. För att skrämma den inhemska befolkningen och få dem att bli avogt inställda till oss sade myndigheterna att vi var kannibaler. Men människorna förstod snart att det inte var sant och att de inte behövde vara rädda för oss.

De första två månaderna bodde vi i en gammal koja. Men vi behövde bygga en bättre bostad innan den hårda vintern kom. Morfar och mormor hjälpte mor och mig att bygga en enkel bostad som låg till hälften över och till hälften under marknivån. Där bodde vi i mer än tre år. Det var förbjudet för oss att lämna byn utan tillstånd, och något tillstånd gavs aldrig.

Efter en tid fick jag tillåtelse att gå i skolan. Eftersom mina religiösa uppfattningar skilde sig från de andras, fick jag ofta frågor från lärare och elever. Morfars ögon lyste när jag kom hem och berättade hur jag hade kunnat förklara våra trosuppfattningar.

Lite mer frihet

Efter diktatorn Stalins död 1953 blev det lite lättare för oss. Vi fick tillstånd att lämna byn. Det här gjorde att vi kunde träffa medtroende och vara med vid möten i byar dit andra vittnen hade blivit förvisade. För att inte väcka uppmärksamhet träffades vi i små grupper. För att ta oss dit fick vi gå ungefär tre mil, ibland i snö som gick upp till knäna och i 40 minusgrader. Dagen därpå gick vi den långa och mödosamma vägen hem. Under vägen brukade vi äta lite inlagd gurka och några sockerbitar. Men vi kände oss verkligt lyckliga, alldeles som David i forna tider gjorde! (Psalm 122:1)

År 1955 blev jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova. En kort tid före dopet, vid ett församlingsmöte i en grannby, hade jag träffat Lidija, en försynt, mörkhårig ung kvinna. Hon och hennes familj var, liksom vi, Jehovas vittnen som hade blivit förvisade från Moldavien. Hon hade vacker sångröst och hade lärt sig nästan alla de 337 sångerna i den sångbok som vi då använde utantill. Det här gjorde intryck  på mig som också tyckte mycket om vår musik och våra sånger. År 1956 bestämde vi oss för att gifta oss.

Jag skrev till far – vi hade fått reda på att han hade blivit förvisad till Magadan – och vi väntade med att gifta oss tills vi hade fått hans välsignelse. Strax därefter blev far frigiven och förenade sig med oss dit vi hade blivit förvisade. Han berättade hur han och hans medkristna med Guds hjälp hade överlevt de fruktansvärda förhållandena i arbetslägren. Sådana berättelser styrkte oss i vår tro.

En kort tid efter det att far hade kommit, inträffade en fruktansvärd olycka medan mor höll på att bereda olja, som vi skulle använda till målarfärg och fernissa. Den stora grytan med kokande olja tippade på något sätt över, och hon fick innehållet över sig. Hon dog på sjukhuset. Vi var förkrossade av sorg. Med tiden kom far över sin sorg och gifte om sig med Tatiana, ett vittne från en närliggande by.

Vi utökar vår tjänst

År 1958 flyttade Lidija och jag från Kizak, byn där vi bodde, till Lebyaie, en mycket större by omkring tio mil bort. Vi hade läst att kristna i andra länder predikade från hus till hus, därför försökte vi också göra det på vår nya hemort. Tidskrifterna Vakttornet och Vakna! var naturligtvis förbjudna, men vi fick kopior som smugglats in från andra håll. Nu fick vi reda på att vi inte längre kunde få kopior av tidskrifterna på moldaviska, utan bara på ryska. Vi kämpade därför hårt för att lära oss ryska bättre. Jag kommer fortfarande ihåg, inte bara rubrikerna på vissa artiklar, utan även en del av innehållet.

För att försörja oss arbetade Lidija vid ett spannmålsmagasin, och jag lastade av timmer från vagnar. Arbetet var monotont och tröttande, och lönerna var låga. Även om vi vittnen var uppskattade för vårt samvetsgranna arbete, fick vi varken förmåner eller lönepåslag. Myndigheterna sade öppet: ”I ett kommunistiskt samhälle finns det ingen plats för Jehovas vittnen.” Men vi var glada över att det som Jesus sade om sina efterföljare stämde in på oss: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:16)

Vi ställs inför nya utmaningar

År 1959 föddes vår dotter Valentina. Strax därefter bröt en ny våg av förföljelse ut. I Encyclopædia Britannica sägs det: ”En ny antireligiös kampanj sattes i gång av sovjetledaren Nikita Chrusjtjov under åren 1959–1964.” Medlemmar av KGB talade om för oss att sovjetregimens mål var att få bort all religion, och i synnerhet Jehovas vittnen.

När Valentina var ungefär ett år blev jag inkallad till armén. När jag vägrade, dömdes jag till fem års fängelse för att jag förhöll mig neutral. En gång när Lidija kom på besök sade en KGB-officer till henne: ”Vi har fått meddelande från Kreml att det inom två år inte kommer att finnas ett enda Jehovas vittne kvar i Sovjetunionen.” Sedan varnade han henne och sade: ”Du måste avsäga dig din tro, annars kommer du att sättas i fängelse.” Han trodde att sådana hot skulle få kvinnorna att tystna och påstod: ”De är en samling svaga stackare.”

Det dröjde inte länge förrän de flesta manliga Jehovas vittnen satt i fängelse eller arbetsläger. Men modiga kristna kvinnor fortsatte att förkunna. Och trots stora risker smugglade de in litteratur till dem som satt i fängelse och arbetsläger. Lidija ställdes också inför sådana provsättningar, och hon utsattes  också ofta för oönskade närmanden från män som försökte utnyttja situationen då jag var borta. Hon fick dessutom höra att jag aldrig skulle bli frisläppt. Men det blev jag!

Jag blir fri, och vi flyttar till Kazakstan

Mitt fall togs upp på nytt 1963, och jag blev senare frisläppt – efter tre år i fängelse. Men vi kunde inte få uppehållstillstånd någonstans, så det var omöjligt för mig att få arbete. En statlig lag föreskrev: ”Inget bosättningstillstånd, inget arbete.” Vi bad innerligt till Jehova om hjälp. Sedan bestämde vi oss för att flytta till Petropavlovsk i norra Kazakstan. Men de lokala myndigheterna hade redan fått information om oss och vägrade att låta oss bo och arbeta där. I den här staden fanns det ungefär 50 vittnen som utsattes för liknande förföljelse.

Tillsammans med ett annat gift par, som också var vittnen, flyttade vi söderut till den lilla staden Shchuchinsk. Det bodde inga andra vittnen där, och myndigheterna kände inte till något om vårt predikoarbete. Under en veckas tid sökte vi, Ivan och jag, efter arbete medan våra hustrur stannade kvar på järnvägsstationen, där vi sov om nätterna. Till sist fick vi arbete på ett glasbruk. Vi hyrde ett litet rum till våra båda familjer, och vi var nöjda trots att det inte fanns plats för mycket mer än två sängar.

Ivan och jag gick in för vårt arbete, och våra arbetsgivare var mycket glada. När jag på nytt blev inkallad till militärtjänst hade ägaren till glasbruket förstått att mitt genom Bibeln övade samvete inte skulle tillåta mig att ta del i militär utbildning. Till vår förvåning kontaktade han arméchefen och sade att Ivan och jag var skickliga arbetare och att glasbruket inte skulle kunna drivas vidare utan oss. Så vi fick tillåtelse att stanna.

Vi fostrar barn och bistår andra

Vår andra dotter, Lilja, föddes 1966. Ett år senare flyttade vi till staden Belyye Vody i södra Kazakstan, nära gränsen till Uzbekistan, där det fanns en liten grupp av Jehovas vittnen. Det dröjde inte länge förrän det bildades en församling där, och jag blev förordnad som presiderande tillsyningsman. År 1969 fick vi en son, Oleg, och två år senare föddes vårt yngsta barn, Natasha. Lidija och jag höll alltid i minnet att barn är en arvedel från Jehova. (Psalm 127:3) Vi resonerade igenom vad vi behövde göra för att lära dem att älska Jehova.

Ända in på 1970-talet satt de flesta manliga vittnen i arbetsläger. Många församlingar behövde tillsyn och vägledning av mogna bröder. Så medan Lidija tog på sig ett större ansvar med att fostra barnen, och ibland fick axla rollen som både mor och far, tjänade jag som resande tillsyningsman. Jag besökte församlingar både i Kazakstan och i de angränsande sovjetrepublikerna Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Samtidigt förvärvsarbetade jag för att hjälpa till med familjens försörjning, och Lidija och barnen samarbetade villigt.

Trots att jag ibland var borta i flera veckor, försökte jag visa barnen faderlig kärlek och hjälpa dem att utvecklas andligen. Lidija och jag bad innerligt till Jehova om att han skulle hjälpa våra barn, och vi resonerade med dem om hur man övervinner människofruktan och utvecklar ett nära förhållande till Gud. Utan min kära hustrus osjälviska stöd skulle jag inte ha kunnat fullgöra mina uppgifter som resande tillsyningsman. Lidija och våra andra systrar var inte alls några ”svaga stackare”, som officeren hade påstått att de var. De var starka – sanna andliga kämpar! (Filipperna 4:13)

År 1988, när alla barnen var vuxna, blev jag förordnad som resande tillsyningsman på heltid. De flesta länder i Centralasien ingick i min krets. Efter det att Jehovas vittnens predikoarbete år 1991 hade blivit lagligen erkänt i det forna Sovjetunionen, började andra dugliga, andligt mogna män betjäna de forna Sovjetrepublikerna i Asien. Nu finns det 14 resande tillsyningsmän som betjänar  de här länderna, där över 50 000 var med vid åminnelsen av Kristi död förra året!

En oväntad inbjudan

I början av 1998 fick jag ett oväntat telefonsamtal från Jehovas vittnens avdelningskontor i Ryssland. Jag fick frågan: ”Anatolij, har du och Lidija funderat på att börja i heltidstjänsten vid Betel?” Naturligtvis hade vi tänkt på ett sådant privilegium för våra barn, och faktum är att vår son, Oleg, då hade tjänat vid det ryska avdelningskontoret i ungefär fem år.

När jag berättade för Lidija om den inbjudan vi hade fått, frågade hon: ”Men hur blir det då med vårt hus, vår trädgård och våra tillhörigheter?” Sedan vi hade bett och resonerat om saken beslöt vi oss för att ställa oss till förfogande. Så småningom blev vi inbjudna att tjäna vid Jehovas vittnens landskontor i staden Issyk i Kazakstan, i närheten av staden Alma-Ata. Här översätts vår bibliska litteratur till de språk som talas i området.

Vår familj i dag

Vi är så tacksamma för att vi med Guds hjälp har kunnat undervisa våra barn om Bibelns sanning! Vår äldsta dotter, Valentina, är gift och flyttade med sin man till Ingelheim i Tyskland 1993. De har tre barn, som alla är döpta Jehovas vittnen.

Lilja, vår näst äldsta dotter, har också familj. Hon och hennes man, som är äldste i församlingen i Belyye Vody, fostrar sina två barn till att älska Gud. Oleg är gift med Natasha, en kristen syster från Moskva, och de arbetar vid det ryska avdelningskontoret som ligger i närheten av Sankt Petersburg. Vår yngsta dotter, Natasha, gifte sig 1995, och hon och hennes man tillhör en rysk församling i Tyskland.

Då och då träffas vi och har en stor familjefest. Våra barn berättar för sina barn hur vi, deras mor och far, lyssnade till Jehova och fostrade dem så att de lärde sig att älska och tjäna den sanne Guden, Jehova. Jag märker att de här samtalen hjälper våra barnbarn att utvecklas andligen. Vår yngste dotterson påminner om mig när jag var i hans ålder. Ibland kryper han upp i mitt knä och ber mig berätta något från Bibeln. Jag får tårar i ögonen när jag med tillgivenhet tänker på hur jag ofta satt i morfars knä och hur han hjälpte mig att älska och tjäna vår store Skapare.

[Bild på sidan 11]

Tillsammans med mina föräldrar utanför vårt hus i Moldavien kort innan far fängslades

[Bild på sidan 12]

Tillsammans med Lidija 1959, då vi fortfarande var förvisade

[Bild på sidan 13]

Lidija med vår dotter Valentina då jag satt i fängelse

[Bild på sidan 15]

Lidija och jag i dag

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med våra barn och barnbarn, som alla tjänar Jehova!