Skönhet dold i mörkret

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SLOVENIEN

MED ett fast tag om lyktan tog sig Luka Čeč sakta framåt genom det täta underjordiska mörkret. Han var långt under jordytan när han klättrade upp på en hög klippa och belönades med en otrolig syn. En glittrande, gnistrande värld öppnade sig för hans ögon. Vad hade han hittat? En ny gång i Postojnagrottan i Slovenien.

Den här upptäckten på våren 1818 var början på det som nu är en blomstrande turistindustri. Den banade också väg för ytterligare grottforskning (speleologi). Följ med oss på ett besök i Postojna, en stad i västra Slovenien, när vi tar en närmare titt på det magnifika grottsystemet.

En terräng rik på grottor

Med sina över 20 kilometer grottor och gångar är grottsystemet i Postojna ett av de största i Europa. Grottorna ligger i området Karst, en kalkstensplatå som sträcker sig omkring 50 kilometer in i landet från Adriatiska havet mellan Juliska och Dinariska alperna. Bland de tusentals grottorna i det här området finns också Postojnagrottan.

I vår tid har ordet ”karst” en vid innebörd. Uttrycket används av geologer över hela världen för att beskriva markförhållanden som liknar dem i området Karst. Man kan hitta karst i många delar av världen, bland annat i Australien, Centralamerika, Indokina, Kina, Medelhavsområdet, Ryssland och Västindien. Sådan terräng kännetecknas av karg, klippig mark där erosionen har gett upphov till grottor, slukhål, underjordiska floder och sjöar.

Eftersom en stor del av Slovenien utgörs av karst, finns det gott om grottor och andra underjordiska formationer i landet. Postojnagrottan anses vara lika imponerande som andra berömda karstgrottor, som Mammutgrottan i Kentucky i USA och Rörflöjtsgrottan i Guilin i Kina.

 Inne i grottorna

Den första beskrivningen av Postojnagrottan daterar sig till 1600-talet, när den slovenske forskaren Janez Vajkard Valvasor skrev om den i en bok (Die Ehre dess Hertzogthums Crain). Valvasor skrev att grottorna i området hade ”märkligt formade pelare”. Han liknade dem vid ”allsköns ohyra, ormar och andra djur ... eller olika slags vidunder, vanställda ansikten, spöken och liknande”. Han tillade: ”De många gångarna, hålen och djupa klyftorna överallt ökar också den fasa och skräck man känner.” Efter en sådan hotfull beskrivning är det inte konstigt att det var få som vågade tränga djupt in i grottornas kusliga mörker!

Med tiden växte ändå Postojnagrottans popularitet, i synnerhet efter Čečs upptäckt 1818. Redan året därpå öppnades grottorna för allmänheten. Men inte förrän man hade byggt in en järnväg 1872 och installerat elektriskt ljus 1884 fick många möjlighet att se dessa naturens under med egna ögon. Vad fick de se?

Postojnagrottan har blivit känd för sina vackra gångar. Klara färger och egendomligt formade stalaktiter och stalagmiter får väggarna att påminna om juveler. Vissa av dem gnistrar som om de var täckta av diamanter, medan andra är varmt tonade i ockra och rost. Inskrifter på väggarna visar att besökare under tidigare århundraden också njöt av grottornas sällsynta skönhet.

Nya arter upptäcks

Utforskningen av de här grottorna har inte bara avslöjat nya och ovanliga geologiska formationer utan också tidigare okända livsformer. Hittills har mer än tio nya arter upptäckts i Postojnas grottsystem.

År 1831 gjorde Čeč en sådan upptäckt som gladde speleologer över hela världen. Han fann en ovanlig grottskalbagge. Den fick namnet Leptodirus hohenwarti, som betyder ”den smalnackade”. Precis som namnet antyder har den en smal nacke. Den har också ett mycket litet huvud, en stor rund bakkropp och ovanligt långa ben och antenner. Tyvärr råkade det första exemplaret skadas, så arten kunde inte studeras närmare förrän ett annat exemplar hittades 14 år senare.

Ett annat märkligt djur som hittades i området är olmen, ett blint stjärtgroddjur. Redan 1689 kallade Valvasor den för ”drakens avkomma”. Det här lilla groddjuret har varit föremål för många vetenskapliga studier.

Grottor i närheten

Postojnagrottan är bara en av många grottor som finns i området. De närliggande Skocjangrottorna, som funnits med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1986, är särskilt anmärkningsvärda. De som besöker det här grottsystemet blir imponerade av grottornas och flodgångarnas enorma storlek. De sägs vara de största i Europa. Det finns en del av systemet som är 300 meter lång, 100 meter bred och 110 meter hög!

En stor borg vaktar öppningen till Predjamagrottan. Borgen var en gång bostad åt den legendariske riddaren Erazem Jamski. Det påstås att borgen motstod angripare under hundratals år. Förnödenheter kunde levereras genom hemliga underjordiska gångar som mynnade ut i grottan under borgen. Det finns berättelser om att Erazem hånade sina angripare genom att kasta ut färska körsbär eller stekt kött för att visa att han inte led någon brist, instängd som han var bakom borgens murar. Oavsett om den här berättelsen är sann eller inte så finns de hemliga gångarna i verkligheten.

Att utforska den fascinerande grottmiljön i det här karstområdet kan ge många oväntade och spännande upplevelser. Den världsberömde skulptören Henry Moore beskrev Postojnagrottan med orden: ”Det här är den bästa uppvisning av naturens skulpturer jag någonsin har sett.” Om du får möjlighet att göra ett besök kanske du helt enkelt måste hålla med om det.

 [Ruta/Bild på sidan 24]

”Människofisken”

Olmen, Proteus anguinus, kallas ”människofisken” på grund av sin ovanliga hudfärg, som vissa tycker liknar människohud. Det här stjärtgroddjuret finns bara i de underjordiska vattnen i karstområdet i nordöstra Italien, Slovenien och ett stycke söderut. Olmens brist på pigment och dess outvecklade ögon är ingen nackdel för den, eftersom den lever hela sitt liv i totalt mörker. Det har faktiskt rapporterats att vissa av dem har blivit upp till 100 år gamla, och olmen kan klara sig i flera år utan mat.

[Bildkälla]

Arne Hodalic/www.ipak.org

[Bilder på sidan 24]

1. En grottsal i Skocjangrottorna är 110 meter hög

2. Denna borg vaktar öppningen till Predjamagrottan

3. Postojnagrottan har blivit världsberömd

[Bildkälla på sidan 23]

Arne Hodalic/www.ipak.org