Jag var andlig ledare för kickapoofolket

BERÄTTAT AV BOB LEE WHITE S:R

Jag föddes 1935 i en wickiup, en liten indianhydda täckt med mattor av bark och kaveldun, i McLoud i Oklahoma i USA. På kickapoo * heter jag Pay-Mee-Ton-Wah som betyder ”vatten som flyter förbi”. Redan som ung blev jag invigd i den indianska andetron. Hur gick det till?

UNDER många år var min morfar, i likhet med hans far före honom, andlig ledare för en kickapoostam av vattenklanen i Oklahoma. När han dog utan att ha fått någon son bestämde de 12 klanhövdingarna, eller äldste, att den äldste sonen till hans äldsta dotter skulle ta hans plats. Och det var jag.

Hur jag blev andlig ledare

I vanliga fall trädde en ny andlig ledare inte i funktion förrän vid 30 års ålder och först efter en period av fasta då han fick se syner eller på annat sätt blev upplyst för att kunna fullgöra sin funktion som andlig ledare. Från min tidiga barndom blev jag undervisad i kickapooindianernas traditionella religion. Jag ärvde de religiösa kläderna och mee-shon, det heliga knytet, en samling religiösa föremål insvepta i djurskinn. Den är omkring 50 centimeter lång och påminner till formen om en oval amerikansk fotboll. Jag satt ofta i den heligaste avdelningen i stamhövdingarnas religiösa tält och lyssnade på deras uppenbarelser. På så sätt blev jag redan som ung stammens nye andlige ledare.

Alla detaljer etsade sig fast i mitt unga sinne. Eftersom dessa hemliga kunskaper inte skrevs ner, anförtroddes många generationers religiösa traditioner nu helt och hållet åt mig. Om klanhövdingarna hade fått som de hade velat, skulle jag ha stannat kvar hos stammen och förrättat alla andliga ceremonier fram till denna dag.

Men jag gav mig i väg till Kansas för att gå i skola där. Detta oroade de äldre männen, eftersom de var rädda att förlora mig till ”den vite mannens värld”. När jag slutade skolan flyttade jag till Los Angeles i Kalifornien, där jag återförenades med min ungdomskärlek,  Diane. Hennes indiannamn är Tu-No-Thak-Quah, ”vändande björnen”, och hon är av björnklanen. Våra mammor och morföräldrar var vänner sedan gammalt. Vi gifte oss i september 1956. Diane hade också en religiös bakgrund. Hennes farfar införde peyotereligionen hos kickapooerna. (Se rutan på sidan 22.)

Peyotereligionen

I dag har peyotereligionen många anhängare i olika indianstammar. Quanah Parker (omkring 1845–1911) var andlig ledare och hövding för kwahadicomancherna och ”tongivande när peyotereligionen utvecklades och spreds bland indianerna”. (The Encyclopedia of Native American Religions) Genom att entusiastiskt förespråka peyotekaktusens hallucinogena kraft och dess påstådda läkande egenskaper vann peyotismen anhängare i många nordamerikanska indianstammar. Följaktligen har den traditionella religionen och peyotismen levt kvar sida vid sida hos kickapooerna och andra indianfolk.

Lockad av Hollywood

När vi bodde i närheten av Los Angeles blev jag mycket aktiv i sällskapsklubbar och föreningar för indianer och blev ordförande i flera av dem, bland andra Drum and Feather Club, Indian Bowling Association och National Indian Athletic Association. Jag satt också i styrelsen för Los Angeles indiancenter.

Jag började umgås med innefolket i Hollywood. I min bekantskapskrets fanns Iron Eyes Cody, välkänd för sina inslag om ekologi i TV, och Jay Silverheels, som spelade indianen Tonto i TV-serien The Lone Ranger. De mest kända filmer jag var med i var Westward Ho, the Wagons!, med Fess Parker i huvudrollen, och Pang! Pang!, med Dean Martin och Jerry Lewis i huvudrollerna.

Både Diane och jag arbetade på Disneyland under en tid. Jag agerade i tio minuter långa sketcher som uppfördes varje timme under dagen. Diane brukar skratta och säga: ”Allt jag behövde göra var att klä mig som en indian och gå runt i folkmassan hela dagen och ’spela’ indian.”

En ny andlig inriktning

År 1962 fick Diane besök av ett Jehovas vittne som gav henne en liten broschyr. Vittnet fortsatte att komma tillbaka, men Diane sade alltid att hon var upptagen. När hon fick frågan om hon egentligen ville ha några fler besök, tänkte hon för sig själv: ”Nej, nej!” Men eftersom hon ville vara snäll, sade hon: ”Ja, det vill jag verkligen!” Så besöken fortsatte. Diane berättade alltid vad hon fick lära sig. När hon ibland glömde bort det, brukade jag fråga: ”Har den där kvinnan som är ett Jehovas vittne varit förbi? Vad sade hon?”

En gång berättade kvinnan för Diane att ett speciellt tal skulle hållas vid ett möte som Jehovas vittnen anordnade på  Los Angeles Forum. Hon erbjöd sig att passa våra fyra barn medan vi gick dit för att lyssna. Diane var säker på att jag inte skulle vilja gå, så hon sade inget till mig. Men sedan vittnet ihärdigt hade uppmanat henne att göra det, berättade hon om mötet. Jag sade förvånat: ”Menar du att hon stannar här och passar våra barn och ger dem mat? Den där vita kvinnan?”

År 1969 gick vi därför på vårt första möte. Jag förstod inte allt som sades från podiet. Men jag blev verkligen imponerad av hur välorganiserat det var, som till exempel matanordningen. Frivilliga ställde upp och serverade mat till 20 000 människor på kort tid. Jag lade också märke till att det inte fanns några rasfördomar – svarta och vita kallade varandra broder och syster.

I augusti 1969 började jag studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. * Jag måste erkänna att jag i början hade en baktanke med studiet. Jag var med i flera indianorganisationer och tänkte mig en framtid inom politiken. Och eftersom jag hade lagt märke till att politikerna verkade känna till Bibeln och att de citerade från den, tänkte jag att jag borde lära mig mer om den boken. Nu inser jag att många av dem egentligen inte kände till särskilt mycket om Guds ord.

En stor förändring i livet

När jag väl hade börjat studera Bibeln gjorde jag snabba framsteg. Jag begärde mitt utträde ur alla klubbar och föreningar som jag hade tillhört, och jag visste att jag var tvungen att bryta med min gamla religion. Jag minns fortfarande när jag satte mig ner för att skriva mitt avskedsbrev. Jag skrev datum längst upp på sidan och skrev sedan ”Kära”. Sedan satt jag en lång stund och funderade på vems namn jag skulle skriva. Till sist insåg jag att jag borde skriva till den andlige ledaren – mig själv! Jag löste  snabbt det här dilemmat genom att skriva ”Kära mamma!” Sedan berättade jag att jag inte längre skulle utöva den religionen eller tjäna som andlig ledare i den.

Både min hustru och jag blev döpta som Jehovas vittnen den 3 januari 1970. År 1973 blev jag äldste i församlingen. Så där stod jag, en före detta andlig ledare för kickapoofolket, och fick ta ledningen i en församling i sann tillbedjan av Jehova, den universelle Suveränen. I juli 1974 flyttade vi tillbaka till McLoud i Oklahoma för att försöka hjälpa indianerna att lära känna det verkliga hoppet för mänskligheten, det hopp som beskrivs i Guds ord, Bibeln.

I likhet med andra stammar använde kickapooerna tobak i sin tillbedjan. Intressant nog rökte de inte tobaken, utan strödde den i stället över elden som rökelse i tron att deras böner skulle följa med röken upp till himlen. De äldsta ledarna bland kickapooerna ansåg att det var ondskefullt att röka tobak, att det var ett hån att använda pipa och att det var ett bruk som kom från Europa.

Ibland får jag frågan om jag har några bilder av mig själv i den religiösa dräkt jag brukade bära. I själva verket var bilder förbjudna, eftersom man var rädd för vad magiutövare skulle kunna göra med dem. Under de här åren grävdes mitt hår alltid ner när jag blev klippt, och ingen annan tilläts röra vid det. På så sätt kunde det inte användas för häxeri, något som indianer tar på stort allvar.

När jag hade dragit mig tillbaka från den religion som kickapooerna utövar, tog klanledarna över efter mig. De 12 som ursprungligen valde mig är nu döda, och nya klanledare har tagit vid och gradvis gjort förändringar i religionen. För tillfället är bara en klanledare i livet, och han är till åren kommen. Jag har ingen tanke på att föra vidare till andra det jag fick lära mig som barn.

I dag är jag fullt upptagen med att försöka lära människor av alla nationer och stammar vad Guds ord säger. Som heltidsförkunnare har jag haft förmånen att undervisa från Bibeln i många indianreservat över hela USA. Jag har bland annat besökt osageindianerna i Oklahoma och mojave-, hopi- och navajoindianerna i Arizona. Jag tycker om att berätta för andra indianer att de ”sälla jaktmarkerna”, ett uttryck som vi länge använt när vi talat om livet efter döden, egentligen för tanken till ”marken”. Det betyder att de i själva verket talar om att få leva här på jorden, inte i himlen. Jag ser fram emot uppståndelsen och möjligheten att få undervisa indianer från gångna generationer om Guds nya värld. (Johannes 5:28, 29; 2 Petrus 3:13)

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 22]

Vad är peyotereligionen?

Peyotereligionen är nu känd som Native American Church. Peyote är en liten tagglös kaktusart (se bilden till höger) som främst växer i Rio Grandes dalgång, på gränsen mellan Mexico och Texas. Peyotereligionen har över 200 000 utövare i Nordamerikas indianstammar. ”Peyotismen, som har sitt ursprung i det förhistoriska Mexico, har inslag av kristendom men är ändå en indiansk företeelse.” (A Native American Encyclopedia—History, Culture, and Peoples) De två främsta ceremonierna i peyotereligionen är Half-Moon (halvmånen) och Big Moon (fullmånen). Båda innehåller ”element från såväl traditionella indianska religioner som kristendomen”. Kultceremonin pågår hela natten, och den börjar i regel på en lördag med att en grupp män sitter i en cirkel i en tipi, ett indiantält. De äter stora mängder av de bittra knopparna av peyote, får hallucinationer och mässar heliga sånger, ackompanjerade av en trumma och det rytmiska ljudet från en kalebass.

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från TAMU Cactus Photo Gallery

[Bild på sidan 21]

Klädd som kickapookrigare

[Bild på sidan 23]

Ett nytaget foto på min hustru, Diane, och mig