Det är skrivet att vi skall träffas igen

Berättat av Rosalía Phillips

”Du kommer att göra succé! Du har allt som behövs!” ropade kapellmästaren när han satt vid sitt piano, sekunderna innan ridån gick upp. De fyra andra medlemmarna i vår ensemble hälsade mig välkommen med en fanfar. Jag var gruppens nya vokalist och kände hur nervositeten bokstavligen vällde över mig. I en röd paljettklänning stod jag på en av Mexico Citys mest betydande scener. Det var min debut, och det här skulle bli början till min karriär i nöjesbranschen. Det var i mars 1976, en månad innan jag blev 18 år.

MIN far hade dött tre år tidigare, och minnena av honom fyllde fortfarande mitt hjärta och sinne. Folk i allmänhet kom också ihåg honom väl. Som en av landets främsta komiker hade han varit älskad och beundrad. Han hade varit med i över 120 filmer under en period som kallas den gyllene eran inom den mexikanska filmhistorien. Hans namn, Germán Valdés, ”Tin-Tán”, fanns på skyltarna till alla biografer i hela Central- och Sydamerika, i Spanien och i de spansktalande delarna av USA. I dag, mer än 30 år efter hans död, visas fortfarande hans filmer på TV.

Ända sedan jag var liten var vårt hem en träffpunkt för kändisar. Mamma och hennes systrar var sångerskor och bildade en trio som hette Las Hermanitas Julián (systrarna Julián). Mammas bror Julio Julián var en berömd operatenor i Europa, och hans spanska hustru, Conchita Domínguez, var sopran. Mina farbröder, Manuel ”Loco” (vilden) Valdés och Ramón Valdés, mer känd som Don Ramón, var uppskattade komiker på TV.

Filmateljéer, inspelningsstudior och teaterscener var välbekanta platser för mig och min bror, Carlos, eftersom pappa ofta brukade ta oss med till arbetet och ut på sina turnéer. På det sättet kunde han hålla ihop familjen. Vilken kontrast det var mellan den där konstgjorda världen och vårt hem, med sin harmoniska och kärleksfulla miljö! Jag minns pappa som en mycket kärleksfull man som var full av kraft och livslust. Han var oerhört generös, till och med överdrivet generös ibland. Han lärde mig att lycka inte kommer av att ha, utan av att ge.

 En hemsk nyhet

Mot slutet av 1971 berättade mamma något fruktansvärt för mig och min bror. Pappa hade fått en obotlig sjukdom. Han fick starka mediciner, och i ett och ett halvt år såg jag honom lida.

Jag minns fortfarande den dag då ambulansen kom för att hämta honom till sjukhuset. Jag visste att han aldrig skulle komma hem igen. Det är svårt att beskriva den smärta jag kände. Jag tänkte att om han led skulle jag också lida, så jag tände en cigarett, tryckte in den i handflatan och grät sedan helt otröstligt. Den 29 juni 1973 dog pappa, och jag undrade: Varför måste någon som var så god och spred så mycket glädje lämna oss? Var finns han nu? Kan han höra om jag pratar med honom? Vad är det för mening med mitt liv utan honom?

En meningslös karriär

Jag försökte återhämta mig känslomässigt en tid, och sedan började jag utbilda mig till inredningsarkitekt. Men jag var ganska upprorisk och slutade skolan. Mamma och jag bestämde oss för att börja umgås mer med andra och gick på eleganta fester med folk i nöjesbranschen. Festerna slutade ofta med att värden sade: ”Snälla Rosalía, sjung en av dina sånger för oss!” Det var många som tyckte om min röst och känslan som jag lade i musiken. De menade att jag hade ärvt mina föräldrars talang.

Kompositören och kapellmästaren Arturo Castro hörde mig sjunga vid en av festerna och erbjöd mig en plats i sitt band. Först kände jag mig inte alls lockad. Visserligen tyckte jag om musik och hade spelat gitarr och skrivit musik sedan jag var 14 år, men jag ville inte bli professionell artist. Men mamma försökte övertala mig, och för att hjälpa till med familjens ekonomi tackade jag till sist ja. Det ledde till min debut som beskrevs tidigare.

Redan från början av min karriär hade jag fullt upp att göra. Vårt band turnerade i hela Mexico och hade två spelningar varje kväll. Vi turnerade i Guatemala, Venezuela, New York och Las Vegas. Jag var med i bandet i två år. Sedan fick jag chansen att bli skådespelerska. Jag fick två biroller i olika filmer och även en huvudroll som belönades med två stora filmpris.

En dag fick jag ett samtal från det största TV-bolaget i Mexico. De erbjöd mig ett exklusivt kontrakt som skulle ge mig en plats i deras ”stjärnstall” och huvudrollen i en såpopera som skulle få namn efter mig. Det skulle göra mig till en av de främsta i nöjesbranschen. Jag skulle få en mycket hög lön, trots att jag inte skulle ha några fasta tider. Men jag tackade nej. Det kändes som om jag inte förtjänade allt det där, och jag var rädd att förlora min frihet. Däremot tog jag en roll i såpoperan som gav mig tid över för mina teaterstudier på universitetet. Ändå var jag inte lycklig. Det kändes besvärande att en del skådespelare var tvungna att kämpa i åratal för att få en huvudroll, medan jag kunde få en främst för att jag var Tin-Táns dotter.

Sedan gavs min musik ut på skiva. På den första skivan fanns bland annat texten och musiken som jag hade skrivit till såpoperan. Längre fram gjorde jag inspelningar i en berömd studio i London. Jag gav ut fler skivor och var med i filmer och såpoperor. Artiklarna på tidningarnas nöjessidor började handla om mig, så man kan säga att jag hade nått höjden av framgång. Ändå kändes det som om något fattades. Jag såg hur ytliga många artister var, hur de försökte armbåga sig fram och hur omoraliska och oärliga de var. Jag tappade förtroendet för andra människor.

På hösten 1980 träffade jag min morbror Julio på en släktträff. Han tänkte lämna operan, och han talade om ett paradis som Gud hade utlovat. Morbror Julio sade att orättvisa och sorg skulle tas bort från jorden och att kärlek skulle råda. Han berättade också att den sanne Gudens namn var Jehova. Men det som tilltalade mig mest av allt var att de döda skulle få uppstå i ett paradis. Det skulle vara fantastiskt om jag kunde få träffa pappa igen. Jag saknade honom ständigt och längtade efter hans stöd och varma omtanke. Så underbart  det skulle vara att få honom tillbaka! Men innerst inne tyckte jag att det lät omöjligt. Morbror Julio gav mig en bibel och inbjöd mamma och mig att följa med på en sammankomst som Jehovas vittnen skulle hålla ett par veckor senare. Vi sade att vi kanske skulle komma.

Beslutet att ändra mitt liv

En kväll låg jag i sängen och rökte och läste i den bibel som jag fått av min morbror. Det jag läste i Ordspråksboken fick mig att inse att ljus, insikt och liv kommer från Gud, medan mörker, förvirring och död kommer från en motsatt källa. Samma kväll fimpade jag min sista cigarett och väntade på att mamma skulle komma hem. Jag grät och bad henne hjälpa mig att fatta ett par viktiga beslut. Sedan gick jag till teatern där jag hade repeterat rollen som Cordelia i Shakespeares ”Kung Lear”. Jag sade upp mig och gjorde slut med min pojkvän, som hade en av huvudrollerna.

Men jag hade ingenting att falla tillbaka på, eftersom jag ännu inte hade fått lära mig hur man tjänar Gud. Jag blev djupt deprimerad och bad till Gud att han skulle hjälpa mig att få känna mig hemma någonstans, bara för den jag var, utan att min ärvda talang eller mitt välkända namn skulle ha någon betydelse. Jag började isolera mig och undvek allt och alla.

Vägen till verklig framgång

Mitt i all förvirring kom jag ihåg min morbrors inbjudan att vara med vid sammankomsten. Jag ringde upp honom, och han kom och hämtade mig. Det jag var med om vid sammankomsten gjorde intryck på mig. Där fanns vanliga människor som inte använde ett dåligt språk eller rökte och som inte försökte imponera på andra. Det jag fick höra från Bibeln påminde mig om det jag hade läst i en liten bok, Är Bibeln verkligen Guds ord?, * som jag hade hittat hemma strax efter det att pappa hade dött.

Vid den här tiden fick jag ett nytt erbjudande om en huvudroll i en såpopera. Jag tyckte om rollen, för den jag skulle spela verkade stå för sådana principer som Gud tycker om och som togs upp på sammankomsten. Därför antog jag erbjudandet. Men samtidigt fortsatte de här orden från Bibeln att eka i mitt sinne: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För ... vilken gemenskap har ljus med mörker?” (2 Korinthierna 6:14)

En önskan att leva på ett sätt som Gud tycker om växte inom mig. Jag ville följa med min morbror och moster på ett möte i Rikets sal. Deras församling låg en timmes resa från mitt hem, men jag åkte ändå dit de följande tre söndagarna. Sedan tog min morbror med mig till en församling i området där jag bodde. Vi kom dit när mötet höll på att avslutas, och där träffade jag Isabel, en ung kvinna i min ålder. Hon var anspråkslös och vänlig. Hon reagerade inte det minsta när min morbror presenterade mig för henne som Rosalía Valdés, och det kändes väldigt bra. Hon frågade om jag ville studera Bibeln tillsammans med henne i mitt eget hem.

Vi började studera boken Sanningen som leder till evigt liv. * Isabel rättade sig mer än gärna efter mina tider. Ibland fick hon vänta till sent på kvällen, tills inspelningarna var klara. Jag var så glad att det fanns någon som var intresserad av mig bara för att jag ville lära mig mer om Bibeln. Isabel var äkta, ärlig och hade ett fint sätt, egenskaper som jag trodde att man bara kunde få genom att studera sådant som filosofi, konst och musik. Vi kom överens om att studera långa pass, ibland flera gånger i veckan.

 I början hade jag svårt att inte hålla fast vid mina egna felaktiga uppfattningar, men så småningom ersatte jag dem med Bibelns sanningar. Jag minns hur rörd jag blev av Guds löfte: ”Bara en liten tid till, och den ondskefulle är inte mer; du skall se dig om efter hans plats, och han är inte där. Men de ödmjuka skall ta jorden i besittning och få njuta av stor frid.” (Psalm 37:10, 11) Hoppet att få träffa min pappa igen under paradisiska förhållanden började bli verkligt för mig. Jag tänkte ofta på Jesu ord: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer då alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort det som är gott till en livets uppståndelse.” (Johannes 5:28, 29)

När inspelningarna till såpoperan var klara fick jag omedelbart andra erbjudanden. Om jag hade tackat ja, hade jag förmodligen blivit mer känd, men det hade också inneburit att jag hade fått acceptera omoraliskhet, avgudadyrkan och annat som strider mot Bibelns principer. Jag hade lärt mig att Satan verkligen existerar och att han inte vill att vi tjänar Jehova. Därför tackade jag nej till erbjudandena och började vara med vid alla möten. Min mamma och min bror kunde naturligtvis inte förstå hur jag kunde avstå från så många möjligheter och så mycket pengar. Men samtidigt såg de hur jag förändrades. I stället för att vara olycklig och nedslagen började jag bli glad och få lite livsgnista. Jag hade till slut funnit en mening med livet!

Jag ville gärna berätta för andra om det jag hade lärt mig, och jag blev snart en förkunnare av de underbara nyheterna om Guds rike. Ibland hade jag svårt att fånga den besöktes uppmärksamhet när jag var ute och predikade, eftersom många kände igen mig från TV. Vid mer än ett tillfälle råkade jag och systern jag samarbetade med besöka någons hem just när såpoperan som jag var med i visades på TV. De som öppnade trodde knappt sina ögon när de fick se mig stå utanför dörren!

Den 11 september 1982 lät jag döpa mig för att visa att jag hade överlämnat mig åt Jehova. Nu visste jag vad jag ville med mitt liv, och ett annat slags karriär låg framför mig. Jag blev motiverad av Isabels engagemang i tjänsten. Hon var reguljär pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Det dröjde inte länge förrän jag följde med henne när hon studerade Bibeln med andra. Hon blev min bästa vän.

Jag hade i princip slutat som skådespelerska och artist, så mamma och jag fick nöja oss med en lägre levnadsstandard. Samtidigt skrev jag musik till en fjärde skiva, och en del av låtarna handlade om mina nya värderingar och trosuppfattningar. Jag skrev en sång om mitt fasta hopp att få träffa pappa igen och gav den titeln ”Det är skrivet – Vi skall träffas igen”. Mamma blev mycket rörd när jag sjöng den för henne första gången. Hon kände att min övertygelse var äkta. Jag blev alldeles överlycklig när hon sade att hon ville studera Bibeln. Två år senare blev hon en döpt tjänare åt Jehova, och hon är fortfarande aktiv i tjänsten.

Allteftersom tiden gick blev det lättare för mig att tacka nej till olika erbjudanden. Och när jag råkade ut för en prövning eller frestelse, kunde den underbara tanken på att pappa skulle få vara tillsammans med oss i ett vackert paradis stärka min tillförsikt och mitt beslut att fortsätta tjäna Jehova.

En dag blev jag tillfrågad om jag ville vara med i den latinamerikanska versionen av ”Sesam”, ett barnprogram. Jag tänkte först att det inte skulle gå, och jag sade till producenten att mina bibliska principer gjorde att jag inte ville vara med i sådant som handlade om helgdagar och födelsedagar. Producenten sade att han skulle respektera min övertygelse om jag ville ha jobbet och att vi kunde teckna ett kontrakt som skulle specificera min roll. Därför accepterade jag anbudet och var med i 200 avsnitt. Det var mitt sista jobb som skådespelerska.

Jag var bunden att avsluta ett sista kontrakt med skivbolaget, så jag spelade in tio av mina sånger, bland annat den jag skrev om  pappa och uppståndelsen. Jag fick möjlighet att sjunga den sången i ett TV-program och även på privata tillställningar, och då passade jag alltid på att berätta om mina trosuppfattningar. Men skivbolaget ville att jag skulle förändra min stil och bli mer sexig. Då sade jag upp vårt samarbete.

Välsignelser i Jehovas tjänst

I december 1983 åkte Isabel och jag till Brooklyn i New York för att besöka Jehovas vittnens huvudkontor. Där träffade jag den man som sedan blev min make, Russell Phillips. Vi brevväxlade i nästan två år. Jag minns dagen då jag började som reguljär pionjär mycket väl – Russell skickade rosor, ända från New York!

Isabel och jag var pionjärkamrater i ett år. Sedan blev hon inbjuden att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Mexico. Det hon berättade om sitt nya förordnande gjorde att jag ville utöka min tjänst och, om det var Jehovas vilja, också tjäna vid Betel.

Russell är en annan välsignelse i mitt liv. Hans kärlek till Jehova och Jehovas organisation har lärt mig att värdesätta heltidstjänsten. Han hade tjänat vid Betel i Brooklyn i tre år och älskade Betel. När vi hade gift oss var vi pionjärer tillsammans i Colorado i USA. Längre fram fick vi möjlighet att bli internationella byggnadsarbetare vid avdelningskontor i andra länder. Vilken överraskning vi fick när vi blev förordnade till Mexico! I april 1990 fick vi välsignelsen och privilegiet att bli medlemmar av Betelfamiljen i Mexico. Jag blev verkligen uppmuntrad av Russells fina exempel. Jag beundrade den självuppoffrande anda som motiverade honom att lämna sitt hemland och sin familj för att tjäna Rikets intressen här i Mexico.

Russell och jag trivdes verkligen med privilegiet att tjäna vid avdelningskontoret. Men saker och ting förändrades plötsligt när jag blev gravid. Det kom som en stor överraskning för oss. Men vi hade alltid beundrat föräldrar som fostrar sina barn till att vandra på sanningens väg, och vi tog tacksamt emot det här nya privilegiet. Evan föddes i oktober 1993, och Gianna kom två och ett halvt år senare. Att uppfostra barn kräver ständig ansträngning, men det känns som en belöning varje gång våra barn ger uttryck för sin tro när de är ute i tjänsten.

I dag tjänar Russell i den regionala byggnadskommittén, och jag kunde nyligen börja i heltidstjänsten igen som pionjär. Under de här 20 åren har jag kunnat hjälpa 12 familjemedlemmar och 8 andra att lära känna sanningen i Bibeln och börja tjäna Jehova.

När mina barn frågar mig: ”Mamma, var det svårt att sluta sjunga och vara med i TV?” citerar jag aposteln Paulus ord: ”Jag [räknar] faktiskt ... allt som förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom har jag lidit förlusten av allt, och jag räknar det som en hop avskräde, för att jag skall vinna Kristus.” (Filipperna 3:8) Jag är verkligen tacksam för att Jehova räddade mig från ett innehållslöst och meningslöst liv och i stället lät mig bli en del av hans underbara folk. Jag tröttnar aldrig på att tacka honom för alla välsignelser som han ger genom sin Son, Jesus Kristus. Jag sjunger ofta med värme den sång som jag skrev om min far, och jag är helt förvissad om att vi skall få träffas igen.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 10]

Tillsammans med mina föräldrar och min bror vid ett års ålder

[Bild på sidorna 12, 13]

När jag var sångerska i Arturo and His Castros 76

[Bildkälla]

Angel Otero

[Bild på sidan 14]

Med min familj i dag

[Bildkälla på sidan 10]

Activa, 1979