Livet i Tjeckiens kvarnar

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I TJECKIEN

FÖR hundra år sedan kunde man i hela Tjeckien höra ett rytmiskt dunkande från kugghjulen som drev kvarnar. Ljudet störde inte friden utan verkade i stället bidra till idyllen på den tjeckiska landsbygden. Kvarnen hade en viktig funktion i samhället.

På den tiden brukade mjölnarfrun baka färskt, välluktande bröd så fort mjölet hade blivit malet. Vi kan föreställa oss hur mjölnarfrun lägger fram det färska brödet på ett massivt bord. Vilken underbar doft! Och nu kommer mjölnaren. Han är täckt med vitt mjöl och gör ett imponerande intryck. Han kallar samman sitt hushåll för att alla skall få lite förfriskningar.

Kvarnarnas historia

Man har malt säd nästan lika länge som man har brukat jorden. I det forntida Israel var det en vanlig syssla i familjen att mala mjöl. Det var för det mesta kvinnor som malde säden med en handkvarn, och ofta arbetade de två och två. I Bibeln omnämns också stora kvarnstenar som drogs av djur. (Markus 9:42)

När du hör ordet kvarn kanske du ser en väderkvarn framför dig. Men på den tjeckiska landsbygden var det vanligare med vattenkvarnar. Varför det? Tydligtvis tyckte tjeckerna att rinnande vatten var den mest ekonomiska och pålitliga kraftkällan att driva en kvarn med.

I Tjeckien och på andra håll i Centraleuropa byggdes det stora system av dammar, kanaler och dammluckor för att reglera vattenflödet till kvarnarna. Kvarndammar samlade upp vattnet, kanaler förde det till kvarnarna, och dammluckor reglerade flödet. Några kanaler var mindre än 20 meter långa, medan andra var över en kilometer långa och drev flera kvarnar som var belägna utmed kanalen.

Mjölnaren och hans medarbetare

I Tjeckien för hundra år sedan bodde mjölnaren och hela hans hushåll i kvarnen. Mjölnarens bostad och rummet där säden maldes hade ett gemensamt tak och samma kraftiga stenväggar. Stadsborna brukade kalla honom för ”mjölnarmäster”. Mjölnaren var lätt att känna igen på de vita byxorna med upprullade ben, hans låga fårskinnskantade mössa och hans tofflor.

 Man förstår att en mjölnare måste vara stark med tanke på alla mjölsäckar som han skulle lyfta och bära under sin levnad. Mjölnaryrket var respekterat, och det gick ofta i arv från far till son. Sonen lärde sig yrket av fadern hemma vid kvarnen, men han kunde också arbeta en tid hos andra mjölnarmästare för att få mer erfarenhet.

Arbetet i kvarnen höll hela familjen sysselsatt. Ofta var familjens hjälp inte tillräcklig, utan mjölnaren fick utöka sitt hushåll, antingen med fast anställda eller med kringvandrande gesäller. Dessa gesäller var erfarna mjölnare som, när det var som mest att göra under året, hjälpte olika mjölnare i utbyte mot kost och logi.

En chefsmjölnare – en högt värderad, skicklig arbetare – hade ofta ansvaret för kvarnen. Till sin hjälp hade han en ung man som var upplärd i mjölnarens yrke och som hade fått förtroendet att sköta kvarnens maskineri. Kvaliteten på det mjöl som producerades ansågs vara en måttstock på hur kunnig och skicklig han var. Det brukade också finnas en lärling – en begåvad pojke som aldrig släppte de äldre och mer erfarna mjölnarna ur sikte. Ingenting fick distrahera lärlingen när han skulle lära sig yrket.

Kvarnstenarna

Bibelboken Job nämner ”understenen i en kvarn”. (Job 41:24) Detta forntida omnämnande ger en antydan om hur kvarnstenarna fungerade. Det måste ha funnits två kvarnstenar –  en övre och en undre sten. Den undre stenen låg fast medan den övre roterade för att mala säden allteftersom den passerade mellan de två stenarna.

Från början var kvarnstenarna gjorda av hård sten. Senare tillverkade man kvarnstenar av krossade stenblock som cementerades ihop med magnesiumklorid. Kugghjulen tillverkades av ett mycket hårt träslag av en erfaren specialist. Det var en krävande uppgift att tillverka kugghjul, inte bara för att de var komplicerade till sin utformning utan också för att dreven skulle passa in i varandra. Kugghjulsanordningen gjorde att kvarnstenarna snurrade fortare än vattenhjulet. Det var dessa kugghjuls klapprande som gav kvarnarna dess karakteristiska ljud.

Mjölnare i tjeckiska folksagor

Medan några mjölnare var ärliga och hederliga, var andra giriga och dominanta eller lurade sina kunder. I en del folksånger drev man med mjölnaren och hans familj, medan man i andra prisade dem, och deras medhjälpare förklarades vara åtråvärda som äkta män. Andra sånger handlade om översvämningar – det vanligaste hotet mot en mjölnare och hans kvarn, förutom eldsvåda.

Berättelserna skilde sig något från varandra beroende på var och när de skrevs. Men i stort sett är innehållet detsamma över nästan hela Tjeckien. Det var de kringvandrande mjölnargesällerna som spred och, självklart också, broderade ut de här sagorna. Än i dag finns det ett tjeckiskt talesätt som lyder: ”Sagor berättas och vatten rinner”, vilket tyder på att man misstänker att berättelser eller rapporter har blivit överdrivna.

Dagens kvarnar

Mjölnaryrket kom så småningom alltmer att gå ur tiden. Kvarnarna moderniserades, och den vattendrivna tekniken ersattes av elektriska motorer. Några mjölnare försökte till varje pris behålla sitt traditionella levnadssätt, och några vattenkvarnar i Tjeckien fortsatte att vara i bruk till efter andra världskriget. Men år 1948 betydde slutet för till och med den mest uthållige mjölnare. Det året blev kvarnarna statlig egendom, och de flesta kvarnar slutade att vara i gång och började förfalla.

De nya industrikvarnarna är inte lika romantiska som de gamla kvarnarna. I dag utförs malningen av moderna maskiner som ofta styrs av datorer. Stålvalsar har ersatt de flesta kvarnstenar. Ändå fortsätter den primitiva karaktären av de återstående gamla kvarnarna att locka dem som älskar stilla och poetiska miljöer och även turister som vill lära sig mer om kulturen och historien.

I dag har ett fåtal kvarnar på grund av sin charm blivit omgjorda till rekreationscentra. Många som kommer till Prag besöker kvarnhjulet i C̆ertovka, eller ”Djävulsströmmen”, en förgrening av floden Vltava. Verksamheten där upphörde när kvarnen brann 1938. Men det nästan 7 meter stora vattenhjulet, som byggdes för mer än 600 år sedan, renoverades 1995 och blev ett kulturminnesmärke. Och ännu i dag fortsätter hjulet att snurra.

När vi står i en renoverad kvarn i dag, kan vi föreställa oss hur mjölnaren utförde sitt arbete för hundra år sedan. Vi kan höra hur vattnet plaskar när kvarnhjulet snurrar. När vi går därifrån försvinner kvarnen i fjärran. Men kuggarnas klapprande dröjer sig kvar i våra öron – ett behagligt ljud som vi länge kommer att minnas.

[Bild på sidan 22]

Kvarnsten

[Bilder på sidorna 22, 23]

1. En gammal handdriven rensmaskin

2. Ett av kvarnverken

3. Huvudaxeln som överför kraft från vattenhjulet till kvarnverken

4. Det nästan 7 meter stora vattenhjulet i C̆ertovka som en gång drev kvarnen

[Bild på sidan 24]

Kvarnhjulet i C̆ertovka