Landet med de stora pengarna

Från Vakna!:s medarbetare på Guam

UTE i det väldiga Stilla havet hittar du Yap. Den vackra tropiska naturen och det behagliga klimatet gör att den här ögruppen är en härlig tillflyktsort för resenärer som söker avskildhet. Men besökare blir ofta förvånade över det faktum att människorna lämnar sina besparingar ute på gatorna. Och det handlar om stora pengar!

Överallt på öarna kommer du att se stenskivor framför husen och utmed vägarna. De här skivorna, som på det lokala språket kallas rai, fungerar som Yaps inhemska valuta. Även om en del människor förvarar sina stenpengar hemma, anlitar de flesta byns ”banker”. De här inrättningarna bevakas inte av några säkerhetsvakter, och det finns inga kassörer som hjälper kunderna. Du kanske inte ens ser till någon byggnad. I stället för att ha pengarna i säkert förvar i kassavalv förvarar ”bankerna” sina tillgångar utomhus. Där, lutade mot kokosnötsträd och murar, står det flera stenskivor, och var och en av dem har ett hål i mitten. De här stenbitarna är upp till fyra meter i diameter och kan väga över fem ton.

Där du bor kan man kanske ha växelmynt i fickan, men här är mynten så stora att de inte ens ryms i en bil. Inga av de här stenpengarna är tillverkade efter 1931, men de är ändå godkända som betalningsmedel på öarna. Hur kom det sig att den här egendomliga valutan började användas?

Svåra att skaffa sig

Enligt legenden landsteg för länge sedan en grupp yapeser på ön Palau och kom över några vackra stenar. De tog med sig stenarna tillbaka till Yap, och där beslöt sig folket för  att använda dem som betalningsmedel. De började med att göra stenarna runda som fullmånar men med ett hål i mitten.

Yapeserna var mycket kräsna i fråga om det råmaterial de använde. De föredrog sådana mineraler som för oss är kända som aragonit och kalkspat. Aragonit, som finns i avlagringar i marken, är ett ämne som också finns i pärlor, och kalkspat utgör huvudbeståndsdelen i marmor. Båda är vackra när de skickligt bearbetats, men ingen av dem finns på Yap. Så yapeserna fortsatte att resa till Palau för att få tag i stenar. Palau ligger nästan 40 mil sydväst om Yap, en fem dagar lång resa över farofyllda vatten i utriggade kanoter.

På Palau började sedan yapeserna, med hövdingens tillåtelse, bryta sten ur massiva klippor. Med hjälp av enkla handverktyg högg de ut stora stenskivor från underjordiska grottor och bearbetade dem så att de blev cirkelrunda. För att tillverka en enda stenpeng fick de hålla på att hamra och mejsla i flera månader och ibland till och med i flera år!

Yapeserna högg ut hål i stenblocken som var anpassade efter kraftiga pålar, med vars hjälp stenarna kunde bäras ner till stranden. Där lastades de nytillverkade pengarna på kanoter eller bambuflottar. För att transportera en stor stenskiva ställde de den först på högkant i vattnet och byggde sedan en stor flotte runt den. Med vind i seglen och starka armar vid årorna kunde de sedan bogsera hem flotten med det nya värdefulla ”myntet” till Yap.

Allt detta arbete gjordes för hand, och processen var riskfylld. Ja, många blev faktiskt skadade eller dödade i samband med att de högg ut och flyttade stora, tunga stenblock uppe på land. Och själva resan tillbaka till Yap var också farlig. Stenpengar som ligger synliga på havsbottnen runt Yap och Palau vittnar om att inte alla resor var lyckade, och inte alla, vare sig människor eller pengar, kom fram tryggt och säkert till Yap. Men de förlista pengarna tillhör ändå någon på Yap, och de är lika värdefulla som de stenskivor som ligger på torra land.

Hur mycket är de värda?

När en affärsuppgörelse är avklarad och en eller flera rai har bytt ägare, låter den nye ägaren som regel stenarna vara kvar där de är. Många har inte blivit förflyttade på flera årtionden och finns långt från sina nuvarande ägare. Stöld utgör inget problem.

 Om en tjuv skulle få ögonen på en stenpeng, måste han först och främst vara stark nog för att stjäla den och sedan tillräckligt fräck för att göra det. Det senare skulle nog vara svårare, för grannarna vet vem ägaren är till var och en av stenskivorna, och de har djup respekt för äganderätten.

Hur vet du hur mycket en stenpeng är värd? Du börjar med att titta på stenens storlek, dess naturliga skönhet och kvaliteten på bearbetningen av den. Sedan begrundar du dess historia. Hur gammal är den? Var den svår att bryta och bearbeta? Var det fara för någons liv eller var det någon som omkom när männen tog den med på resan tillbaka till Yap? Och slutligen, vilken social status har de som genomför transaktionen? Stenpengar som är i en hövdings ägo är mer värda än de som en vanlig människa äger.

År 1960, när en utländsk bank köpte en stenpeng som var ungefär en och en halv meter i diameter, blev stenens historia känd för omvärlden. Tydligtvis hade den varit i omlopp sedan 1880-talet. En gång hade den använts som betalning till arbetare som hade byggt ett hus. Vid ett annat tillfälle hade folk från en by gett den till folket i en grannby för att de hade utfört en speciell dans. Och senare hade en husägare bytt den mot ett plåttak. Alla dessa transaktioner genomfördes utan att stenen flyttades från sin ursprungliga plats och utan några skrivna dokument. Dess ägare och historia var allmänt kända på Yap.

Störst är inte alltid bäst

När rai började användas för hundratals år sedan, var de så sällsynta och värdefulla att det bara var hövdingar som kunde ha dem i sin ägo. Sedan, i slutet av 1800-talet, blev det tack vare järnverktyg och lastfartyg möjligt att bearbeta och transportera många fler stenpengar, också stora sådana. Trots att de nyare stenarna är större än de gamla, är de inte lika värdefulla, eftersom de inte har tillverkats på det traditionella och mer noggranna sättet.

År 1929 visade en officiell siffra att det fanns 13 281 stenar på öarna – vilket var fler än antalet invånare! Andra världskriget ändrade på den siffran. Militära trupper konfiskerade mycket av stenvalutan och hade sönder en del av den för att bygga start- och landningsbanor och befästningar. Endast hälften av stenskivorna förblev intakta. Sedan har souvenirjägare och privata samlare lagt beslag på många stenskivor. I dag betraktar de styrande stenpengarna som en kulturskatt, och de har blivit lagenligt skyddade.

På Yap växer inte pengar på träd, och inte heller är vägarna belagda med guld. Men människorna lämnar alltjämt sina tillgångar på gatan till allmän beskådning!

[Karta på sidan 20]

(För formaterad text, se publikationen)

Japan

STILLA HAVET

Filippinerna

Saipan

Guam

Yap

Palau

[Bildkälla]

Jordglob: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 21]

En ”bank” med stenpengar

[Bild på sidan 22]

En del av pengarna på Yap kan väga mer än fem ton