Katolicism med afrikansk touche

Från Vakna!:s medarbetare i Brasilien

I SALVADOR, som är huvudstad i delstaten Bahia i Brasilien, markeras det nya året av en fest av stora proportioner. Hundratals kvinnor går i procession till den katolska Bonfimkyrkan, där de skurar kyrktrappan med parfymerat vatten. Den här ritualen utförs till ära för Oxalá, en afrikansk skapelsegud.

Så många som en miljon åskådare iakttar ceremonin, och till rytmerna av afrikanska slagverk deltar de sedan i den uppsluppna gatufesten som följer.

Den här 250 år gamla ritualen är ett slående exempel på synkretism, som betyder att man blandar samman trosuppfattningar från olika religioner och som är utmärkande för katolicismen i Brasilien. Mer än 70 miljoner människor i Brasilien sägs ha direkt eller indirekt samröre med candomblé, umbanda, xango och andra afro-brasilianska religioner. Samtidigt menar de flesta av dem att de är katoliker.

Hur ägde den här föreningen rum? Hur ser katolska kyrkan på detta? Skall sammanblandning av religiösa trosuppfattningar lovordas eller förkastas?

En språngbräda till ”den sanna tron”

Beräkningarna varierar, men det är troligt att mer än sex miljoner afrikaner från yorubafolket och olika bantufolk togs till Brasilien som slavar från 1540 till dess att slaveriet slutligen avskaffades 1888. Det var alltså slaveriet som medförde att afrikanska religioner blandades med katolicism i Brasilien.

Samtidigt som katolska kyrkan insisterade på att alla slavar skulle konvertera, gav den ändå sin välsignelse till att man blandade inslag ur afrikansk religion med katolicismen. Enligt historikern Roger Bastide menade jesuitiska missionärer att precis som barn tilltalas av musik och dans, skulle afrikaner  kunna lockas över till den katolska tron med hjälp av musik, dans och deras förkärlek för titlar och ärofulla ställningar. Bastide skrev: ”De skulle inte tvingas att bryta helt och hållet med sina traditionella seder, utan dessa skulle utvärderas, och de seder som var godtagbara skulle användas som en språngbräda för att hjälpa dem att omfatta den sanna tron.”

I flera afrikanska religiösa brödraskap i Brasilien, till exempel de som vördar det katolska ”helgonet” Benedictus och Rosenkransens jungfru, gavs många afrikanska traditioner en ”kristen” fernissa. En gång om året, på ”heliga” Benedictus dag, väljer man i sådana brödraskap ut en kung och en drottning bland sina medlemmar. Den sedvänjan härstammar från den afrikanska traditionen med stamhövdingar.

”Helgon” eller orixás?

Tron på att det finns många medlare mellan Gud och människor är vanlig både inom katolicismen och inom afrikanska religioner. Ett exempel är yorubafolket som trodde på orixás. De menade att orixás var krigare och kungar som hade upphöjts till gudar efter sin död och att dessa kunde kontrollera naturkrafterna och tjäna som medlare mellan människorna och deras högste gud, Olorun. På liknande sätt tror romerska katoliker att ”helgon” är medlare mellan Gud och människor, och de anropar särskilda ”helgon” för att bli beskyddade i samband med olika aktiviteter.

I stället för att överge sina orixás kamouflerade många slavar sin vördnad för dem genom att vörda ”helgon” med liknande karaktärsdrag. Yorubafolkets krigsgud, Ogun, ersattes av de katolska ”helgonen” Antonius eller Georg, som båda var stridsmän och hjältar inom kristenheten.

På liknande sätt fick Yemanjá, havets gud och moder till alla orixás, motsvaras av olika gestaltningar av jungfru Maria. Staden Salvadors populäraste ”helgon”, Bonfim, fick motsvara Oxalá, den högste orixás i yorubafolkets gudavärld. Den här föreningen firas fortfarande genom den årliga ritualen att skura kyrktrappan. *

”Människor här tror uppriktigt och lika övertygat på både Jesus, katolska helgon och orixás”, förklarar en katolsk ledare från staden Salvador. En brasiliansk antropolog tillägger: ”Många går från det ena religiösa mötet till det andra. De går raka vägen från mässan i en katolsk kyrka till ett center för candomblé.”

Den här sammanblandningen av katolicism och afrikanska trosuppfattningar är en känslig fråga. Lucas Moreira, tidigare ordförande vid den brasilianska katolska biskopskonferensen, hävdade: ”Var och en bör följa sin egen tro utan att blanda ihop trosläror.” Men en annan katolsk biskop påpekar: ”Synkretism är i dag en kyrklig angelägenhet.”

Åsikterna går isär. Konservativa ledare inom kyrkan kämpar emot det de anser vara hedniskt och demoniskt, medan andra kräver att afrikanska symboler och danser skall införlivas i den katolska kyrkans ceremonier.

Vad skulle Jesus säga?

Jesus Kristus, som grundade kristendomen, predikade för olika religiösa och etniska grupper. Men han var obeveklig när han sade: ”De sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom.” (Johannes 4:23) Jesus förklarade också att Fadern, Jehova Gud, visar vad som är sanning med hjälp av sitt ord, Bibeln. (Johannes 17:17)

Jesus uppmanade sina efterföljare att lära ”människor av alla nationerna ... att hålla allt som ... [han] har befallt”. (Matteus 28:19, 20) Han sade aldrig att de skulle förändra hans läror i syfte att dra till sig människor med andra traditioner och trosuppfattningar. Under apostlarnas tid försökte några föra in idéer och sedvänjor från andra religioner, men sådana försök fördömdes. ”Gå ut ifrån dem och avskilj er”, skrev aposteln Paulus, ”och ... [Gud] skall ta emot er”. (2 Korinthierna 6:17)

[Fotnot]

[Bilder på sidan 12]

Afro-brasilianska prästinnor skurar kyrktrappan

Folkmassor på Bonfimkyrkans trappa i Brasilien

[Bildkälla]

Överst: De: A Tarde—Wilson da Rocha Besnosik; underst: De: A Tarde—Antônio Queirós