Får vi ett smil för vår krokodil?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I INDIEN

SKULLE du någonsin le mot en krokodil? I en musikalversion av barnboken Peter Pan nämner figuren kapten Krok orsaken till att man aldrig skall ”ge ett smil åt en krokodil”. Han säger att krokodilen ”vill ha dig in uti sitt skinn”!

Det stämmer visserligen att det finns några arter av krokodiler som attackerar människor, men ”detta händer så sällan ... att man i allmänhet inte betraktar krokodiler som människoätare”. (Encyclopædia Britannica) Somliga tycker att krokodiler är fula och skrämmande djur, medan andra tycker att de är fascinerande. Vi skall ta en titt på de tre slag av krokodiler som finns i Indien: deltakrokodilen, sumpkrokodilen och gavialen.

Deltakrokodilen

Deltakrokodilen är världens största reptil – den kan bli mer än 7 meter lång och väga upp till 1 000 kilo. Den finns enbart i saltvatten och lever vid flodmynningar, i hav och i mangroveträsk längs kusterna, från Indien och österut till Fiji. Deltakrokodilen är köttätare och äter råttor, grodor, fiskar, ormar, krabbor, sköldpaddor och hjortar. Men den äter bara lite åt gången. Stora hanar äter inte mer än 500–700 gram per dag. Eftersom de har en avslappnad livsstil – de ligger mest och solar eller flyter omkring i vattnet – och ett effektivt matsmältningssystem, förbrukar de inte så mycket energi. Deltakrokodiler kan ibland attackera oförsiktiga människor. När de är i vattnet har de bara näsöppningarna och ögonen ovanför vattenytan och simmar genom att röra stjärten fram och tillbaka, och på land går de med sina korta ben. De kan hoppa upp för att fånga mat och är kända för att ibland rusa efter byten. Liksom alla andra krokodiler har de bra luktsinne och god syn och hörsel. Hanen bevakar sitt revir mycket aggressivt under parningstiden, och honan är lika aggressiv när hon vaktar sina ägg.

Hängivna mammor

Honan bygger ett bo nära vattnet som består av förmultnande växtdelar och lera. Hon lägger upp till 100 ovala, hårdskaliga ägg, täcker över dem och skyddar dem från rovdjur. Sedan stänker hon vatten på boet, så att växtdelarna skall förmultna snabbare, vilket producerar värme kring äggen.

 Nu händer något fascinerande. Temperaturen avgör vilket kön ungarna får. Intressant, eller hur? När temperaturen är mellan 28 och 31 grader, kläcks honor efter omkring 100 dagar, medan hanar kläcks inom 64 dagar när temperaturen är 32,5 grader. Är temperaturen mellan 32,5 och 33 grader kan båda könen utvecklas. I ett bo som byggts med ena sidan mot vattnet och den andra sidan mot solen kan det bli hanar på den varma sidan och honor på den svala sidan.

När honan hör de pipande ljuden, tar hon bort täcket över boet, och om ungarna ännu inte har kommit ut ur skalen, öppnar hon själv äggen med en speciell tand. Hon tar försiktigt upp dem i sin stora mun och bär dem i en strupsäck under tungan till vattenbrynet. Ungarna klarar sig själva när de fötts och börjar genast söka efter insekter, grodor och småfisk som de kan äta. Vissa beskyddande mammor håller sig dock nära dem i flera månader och skapar små barnkammare i träsken, där hanen kan hjälpa till med att vara barnvakt och skydda ungarna.

Sumpkrokodilen och gavialen

Sumpkrokodilen och gavialen finns bara på den indiska subkontinenten. Sumpkrokodilen är omkring 4 meter lång – mycket mindre än deltakrokodilen – och lever i sötvattensträsk, sjöar och floder i Indien. Den fångar små djur med sina kraftiga käkar, dränker dem och kastar runt dem för att slita loss lagom stora köttbitar.

Hur hittar sumpkrokodiler en lämplig partner som de kan para sig med? Jo, hanen lockar till sig en hona genom att slå med käken i vattnet och grymta. Senare hjälper han honan att vakta boet och att få ut ungarna ur skalen, och han stannar hos dem någon tid.

Den ovanliga gavialen, som inte är en äkta krokodil, är unik på flera sätt. Den känns lätt igen på de mycket långa, smala käkarna, som är som gjorda för att fånga fisk, som utgör den huvudsakliga födan. Gavialen är ungefär lika lång som deltakrokodilen, men den brukar inte attackera människor. Den släta, strömlinjeformade kroppen gör att den kan simma snabbt i de djupa, strida floderna i norra Indien. Under parningstiden får hanen en knöl längst ut på nosen. Den förstärker hans normala väsande ljud till ett högt surrande som drar till sig honor.

Deras plats i ekosystemet

Hur viktiga är krokodiler för miljön? De är asätare och rensar floderna,  sjöarna och stränderna från döda fiskar och djur. Det bidrar till att vattnet hålls rent. Som rovdjur inriktar de sig på svaga, skadade och sjuka djur. De äter fisk, till exempel ålmal, som livnär sig på karp och tilapior, fiskar som människan fångar och säljer.

Kampen för överlevnad – inga krokodiltårar

Har du hört uttrycket att någon gråter krokodiltårar? Det innebär att tårarna och sorgsenheten inte är äkta eller uppriktig. I verkligheten gråter krokodilen för att rensa kroppen på överskottssalt. Men i början av 1970-talet fanns det orsak till äkta tårar. Det fanns bara några få tusen krokodiler kvar i Indien, omkring 10 procent av det tidigare beståndet. Varför blev det så? När människan gjorde intrång i krokodilernas naturliga miljö, dödade man dem, eftersom de sågs som ett hot mot unga och svaga tamdjur. Många tyckte också att köttet och äggen smakade bra. Krokodilens myskkörtlar användes för att göra parfym. Förutom detta bidrog dammbyggen och vattenföroreningar till att krokodilbeståndet minskade. Men det som gjorde dem utrotningshotade kan ha varit efterfrågan på skinnet. Skor, väskor, skärp och andra saker tillverkade av krokodilskinn är vackra, hållbara och mycket eftertraktade. De här hoten kvarstår, men de åtgärder man har vidtagit för att bevara arten har varit mycket framgångsrika! (Se rutan här nedan.)

Kom ihåg att smila!

Vad tycker du om krokodiler, nu när du har lärt känna dem lite bättre? Vi hoppas att eventuella negativa uppfattningar har förbytts i intresse. Världen över är det många djurälskare som ser fram emot den tid då vi inte ens behöver frukta för den stora deltakrokodilen. När reptilernas Skapare förnyat jorden, kommer vi att kunna se på varje krokodil med ett stort smil. (Jesaja 11:8, 9)

[Ruta/Bild på sidan 13]

”Krokodilbanken” i Madras

År 1972 inledde man ett projekt för att bevara krokodiler i Madras Snake Park sedan en undersökning visat att det fanns mycket få krokodiler i vissa delar av Asien. ”Krokodilbanken” i Madras är den äldsta och största av de mer än 30 reptilparkerna i Indien. Den öppnades 1976 av herpetologen Romulus Whitaker. Den omfattar 3,5 hektar på Koromandelkusten och har 150 trädarter som drar till sig vackra fåglar och insekter.

Krokodiler och gavialer föds upp i fångenskap och släpps sedan ut i träsk och floder, eller också förmedlas de vidare till andra uppfödnings- och forskningscentra. Banken har en barnkammare där krokodilungar, uppemot 2 500 åt gången, föds upp i dammar. De äter hackad fisk som man dagligen skaffar av fiskare på orten. Nät över dammarna hindrar att fåglar stjäl fisken eller svaga reptilungar. När ungarna växer förflyttas de till större dammar, där de får äta hel fisk tills de är ungefär tre år gamla och mellan 1,25 och 1,5 meter långa. Sedan matas de med slaktavfall från ett stort slakteri. I början fanns det bara 3 sorters inhemska krokodiler i banken, men nu finns det ytterligare 7 arter, och det finns planer på att ha alla kända arter. Kommersiell uppfödning av reptilerna för deras skinn och kött är omdebatterad. Whitaker sade till Vakna! att köttet är gott och magert. Framgångsrika skyddsåtgärder har gjort att de här djuren inte längre är utrotningshotade – nu finns det nästan för många. Madras Crocodile Bank, en populär turistattraktion, har också som mål att få bort missuppfattningar om krokodiler och förbättra deras rykte.

[Bildkälla]

Romulus Whitaker, Madras Crocodile Bank

[Bild på sidan 11]

Deltakrokodil

[Bild på sidan 12]

Deltakrokodilhona bär sina ungar i munnen

[Bildkälla]

© Adam Britton, http://crocodilian.com

[Bild på sidan 12]

Sumpkrokodil

[Bildkälla]

© E. Hanumantha Rao/Photo Researchers, Inc.

[Bild på sidan 12]

Gavial