Venedig – ”Staden i havet”

Från Vakna!:s medarbetare i Italien

”Där ligger en strålande stad i havet, med vattenvägar, smala gränder, ebb och flod och den salta tången böljande mot palatsens marmor.” – Samuel Rogers, engelsk poet, 1822.

DEN strålande staden är Venedig, som en gång i tiden var huvudstad i en stor republik. På den tiden kunde Venedig skryta med sin ställning som stormakt och sin flera hundra år långa dominans över både land- och havsområden. Hur och varför byggdes denna ”stad i havet”? Hur kunde den bli så ”strålande”? Hur kom det sig att stormakten gick under, och vad återstår i dag av Venedigs ärorika förflutna?

En ogästvänlig plats

Venedig ligger i en lagun i nordvästra delen av Adriatiska havet och binder samman 118 öar. Floder som rinner ut i havet för med sig stora mängder slam och dy till de grunda vattnen utmed kusten. Samspelet mellan tidvatten och strömmar har gjort att en lång rad sandrevlar har bildats. De omger en lugn lagun som är omkring 5 mil lång och 1,5 mil bred. Lagunens tre smala öppningar ut mot havet gör att det meterhöga tidvattnet och båttrafiken kan komma och gå. En källa säger: ”I hundratals år har lagunen varit en plats för livlig kommers  och slutmålet för köpmän som kom över Adriatiska havet eller på centrala och norra Europas floder och handelsvägar.”

Forskare menar att stadens ursprung går att spåra ända tillbaka till någon gång mellan 400 och 600 v.t., då folkstammar drog ner från norr och brände och plundrade samhällena på fastlandet. Befolkningen flydde och sökte skydd på de mer otillgängliga, men säkrare, öarna i lagunen.

Forntida dokument visar att de första konstruktionerna i lagunen byggdes på en grund av pålar som slogs ner i gyttjan och sedan förbands med grenar eller vass. Längre fram gjorde öborna en grund av tusentals träpålar och lät uppföra sina byggnader i sten. En grupp öar ute i lagunen skulle bli stadens framtida centrum, men de var ofta översvämmade av vatten, hade inte tillräcklig bärighet och kunde inte erbjuda tillräckligt med plats för en stor mängd nybyggare. Man var tvungen att dika ut öarna och göra dem större med hjälp av primitiva metoder för landåtervinning. Därför grävde man kanaler för sina båtar och stabiliserade öarna för att få en bättre grund att bygga på. Kanalerna blev öbornas gator, och broar tog fotgängare från en ö till en annan.

En republiks uppgång och fall

När Västrom hade fallit hamnade öarna i lagunen under inflytande av Bysantinska riket, med Konstantinopel (Istanbul) som huvudstad. Men samhällena ute i lagunen gjorde uppror och krävde självständighet. Därför blev Venedig något så ovanligt som ”ett litet oberoende hertigdöme, isolerat mellan två stora riken”, nämligen frankerriket och Bysantinska riket. Den här unika situationen gjorde att staden, som hade blivit ett betydelsefullt centrum för handel, kunde utvecklas och blomstra.

Under de århundraden som följde spände Venedig musklerna militärt sett och utmanade en rad folk som tävlade om makten i Medelhavsområdet, till exempel saracener, normander och bysantiner. Till sist framstod Venedig som mäktigast. Men det var först när Venedig hade gett sitt stöd till det fjärde korståget – då den mest framträdande av rivalerna, Konstantinopel, besegrades år 1204 – som maktpositionen var uppenbar. Venedig hade upprättat många handelsposter vid Svarta havet och Egeiska havet, i Grekland, Konstantinopel, Syrien och Palestina och på Cypern och Kreta. Venedig drog nu fördel av Bysantinska rikets fall och gjorde flera av dessa handelsposter till kolonier.

”Medelhavets älskarinna”

Venedigs stora varv byggde redan på 1100-talet fullt utrustade galärer på så kort tid att de kunde lämna varven med bara  några timmars mellanrum. I Venedig producerades glas och sådana lyxvaror som spets, brokad, damast och sammet. Från väst tog venetianska och utländska köpmän med sig slavar, vapen, hästar, bärnsten, skinn, timmer, ull, honung och bivax. Från Främre Orienten kom guld, silver, siden, kryddor, bomull, färg, elfenben, parfym och en mängd andra varor. Venedigs befattningshavare såg till att det betalades tull på alla varor som fördes till och från stadens marknader.

Berömda arkitekter och konstnärer som Palladio, Tizian och Tintoretto förskönade staden för att göra den till la serenissima, den ”klarast lysande” eller ”mest upphöjda”. Staden kunde sedan med rätta kallas ”Medelhavets älskarinna, ... den civiliserade världens rikaste och mest blomstrande handelscentrum”. Venedig behöll sin ställning under flera hundra år och började förlora sitt inflytande först under 1500-talet, då de stora handelsvägarna började sträcka sig mot Atlanten och Nya världen, Amerika.

Venedigs kolonier runt Medelhavet blev aldrig förenade i geografiskt hänseende och fick aldrig en gemensam förvaltning eller en effektiv sammanhållning. Det var därför en omöjlig uppgift för Venedig att behålla sina kolonier. En efter en föll de i händerna på angränsande makter tills Napoleon I erövrade staden i lagunen 1797 och överlät den till Österrike. År 1866 blev Venedig en del av Italien.

En sagolik stad

Många tycker att ett besök i Venedig är som att resa två eller tre hundra år bakåt i tiden. Staden har en alldeles speciell atmosfär.

Något man slås av är tystnaden. Man går till fots i de smala gränderna och är för det mesta skild från trafiken på kanalerna, utom då vägen löper utmed någon kanal eller då man går över en av stadens många välvda stenbroar. De enda motordrivna fordon som passerar är båtar, eftersom ”gatorna” består av vatten. Staden bjuder frikostigt på vackra vyer och pittoreska scenerier. Markusplatsen med sin basilika, sin kampanil och sitt läge precis vid vattnet, där solen speglar sig i den gröna lagunen, har inspirerat många konstnärer.

De välbesökta utomhuskaféerna på Markusplatsen drar till sig lika många turister som bofasta. Här kan man få sig något gott att dricka eller ta en gelato, italiensk glass, medan man lyssnar till någon liten orkester som spelar klassisk musik i det fria. När man sitter där och tittar på folklivet, omgiven av enastående arkitektur och utan en enda bil inom synhåll, kan det faktiskt kännas som om man har rest bakåt i tiden.

De som vill njuta av stadens konstskatter har mycket att välja på. I de många palatsen, museerna och kyrkorna finns konstverk av en mängd kända konstnärer. Men en del besökare är nöjda med att helt enkelt strosa i gränderna och njuta av den säregna miljön. Butikerna kan fresta turisterna med ett stort utbud av sådant som Venedig är berömt för, som spets och broderier från ön Burano och glas och utsökt kristall från ön Murano. En kort åktur med en vaporetto, en  lokalbåt, är en upplevelse i sig och tar dig till någon av de båda öarna så att du själv kan se hur de här produkterna tillverkas.

De magnifika palatsen med sina arkader i spetsbågsstil avslöjar inflytandet från Orienten under forna tider. Den berömda Rialtobron som sträcker sig över Canal Grande, stadens huvudtrafikled, och de smäckra svarta gondolerna som tyst glider fram på vattnet drar till sig turisternas uppmärksamhet.

Fortfarande en kamp för att överleva

Två hundra år efter det att den ”mest upphöjda” republiken fallit kämpar Venedig fortfarande för sin överlevnad, men kampen har bytt karaktär. Höjda fastighetspriser och bristen på arbetstillfällen och moderna bekvämligheter har gjort att antalet invånare i den historiska staden har sjunkit från 175 000 år 1951 till endast 64 000 år 2003. Ett av de svåra sociala och ekonomiska problem som måste lösas är om den åldrande staden skall förnyas, och i så fall hur.

På 1920-talet anlade man ett industriområde på fastlandet i hopp om att sätta fart på den lokala ekonomin, och man lät muddra upp en djupränna i lagunen för att tankfartyg skulle kunna gå in till raffinaderierna. Med industrin kom arbetstillfällen, men industrin har också fått skulden för miljöförstöring och de skador som högvattnet, aqua alta, åstadkommer då vattnet allt oftare svämmar in över en stor del av stadens historiska centrum.

Något som är avgörande för stadens överlevnad är en tillfredsställande samverkan mellan lagunens omgivningar och vattnets in- och utflöde. Men det är ingen nyhet. Redan 1324 utförde venetianarna omfattande ingenjörsarbeten för att avleda floder som hotade att lägga Venedig under slam och dy. På 1700-talet byggde man vallar mot Adriatiska havet för att hindra vattenmassor att välla in i lagunen och orsaka skador.

I dag är situationen mer kritisk än någonsin. På grund av att industrin förbrukat mycket av grundvattnet har marknivån sjunkit. Men detta är ett problem som man hoppas nu skall vara löst. Däremot fortsätter havsnivåerna att stiga över hela världen. Lagunen har dessutom minskat genom att man har torrlagt områden och därigenom rubbat balansen mellan hav och land. Högvatten har alltid inneburit ett hot, men det har aldrig varit ett så allvarligt hot som nu. I början av 1900-talet blev Markusplatsen översvämmad fem till sju gånger om året. Hundra år senare översvämmades platsen 80 gånger under ett enda år.

Venedigs unika historiska och konstnärliga arv och de problem staden måste kämpa med har blivit en internationell angelägenhet. Särskilda lagar har stiftats för att försöka skydda staden från högvatten och för att miljön skall kunna bevaras utan att det får negativa konsekvenser för hamnverksamheten eller invånarnas vardag. Men hur det skall gå till i praktiken är fortfarande en olöst fråga.

Man försöker bland annat höja kanalbankar, förse områden med stenbeläggning för att inte vatten skall tränga upp underifrån och för att avloppsvattnet inte skall börja stiga vid högvatten. Den mest kontroversiella åtgärden är den planerade konstruktionen av ett system med undervattensportar på gångjärn, som skall reglera lagunens öppningar ut till Adriatiska havet. Vid högvatten kommer portarna att bilda en lång barriär som förhindrar översvämning.

Det kommer att krävas stora insatser. Denna ”strålande stad i havet”, som Samuel Rogers kallade Venedig, vittnar om sitt fascinerande förflutna. Men som flera skribenter påpekar riskerar Venedig att av utomstående reduceras till ”ett museum, på bekostnad av den bofasta befolkningen”. Venedig har länge fått kämpa mot naturens krafter, men ”enbart fysiska räddningsinsatser skulle vara meningslösa om de inte görs för en stad som har återupplivats socialt och ekonomiskt och är bebodd, levande och vital”.

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Venedig

[Bild på sidan 16]

Rialtobron över Canal Grande

[Bild på sidorna 16, 17]

San Giorgio Maggiore

[Bild på sidan 17]

Santa Maria della Salute

[Bild på sidan 18]

Restauranger vid Canal Grande

[Bild på sidan 19]

Markusplatsen översvämmad

[Bildkälla]

Lepetit Christophe/GAMMA

[Bildkällor på sidan 16]

Karta: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.; bakgrundsfoto: © Medioimages