Jag tjänade Gud trots motstånd

BERÄTTAT AV IVAN MIKITKOV

”Om du stannar kvar i den här staden kommer du att hamna i fängelse igen”, varnades jag av en officer inom KGB (den sovjetiska säkerhetstjänsten). Jag hade nyligen blivit frigiven efter 12 år i fängelse. Min far och mor var mycket sjuka och behövde min hjälp. Vad skulle jag göra?

JAG föddes 1928 i byn T̩aul i Moldavien. När jag var ett år reste min far, Alexander, till staden Ias̩i i Rumänien, och där träffade han bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. När han kom tillbaka till T̩aul talade han med sina släktingar och grannar om det han hade fått lära sig. Det dröjde inte länge förrän det bildades en liten grupp bibelforskare i T̩aul.

Jag var yngst av fyra barn – alla pojkar – och var omgiven av andligt sinnade människor som var goda exempel för mig ända från tidiga barndomen. Med tiden insåg jag att det skulle medföra motstånd att tjäna Jehova. Jag kommer tydligt ihåg hur polisen gång på gång sökte igenom vårt hus för att försöka hitta den bibliska litteratur som vi hade gömt. Det skrämde mig inte. Jag hade fått lära mig från Bibeln att både Guds egen Son och hans lärjungar hade blivit förföljda. På våra möten blev vi ofta påminda om att Jesu efterföljare skulle räkna med förföljelse. (Johannes 15:20)

Styrkt för att möta förföljelse

År 1934, när jag var bara sex år, lästes ett brev upp för vår församling i T̩aul, där det stod om det lidande som våra medkristna i Nazityskland utsattes för. Vi uppmanades att be för dem. Även om jag var liten då, glömde jag aldrig det brevet.

Fyra år senare blev jag utsatt för mitt första trosprov. När vi hade religionsundervisning uppmanade den ortodoxe prästen mig gång på gång att ha ett kors runt halsen. När jag vägrade bad han de andra barnen i klassen att visa sina kors som ett tecken på att de var goda kyrkomedlemmar. Samtidigt som prästen pekade på mig frågade han klassen: ”Vill ni ha en sådan som han i er klass? Alla som inte vill det räcker upp en hand.”

Eftersom eleverna var rädda för prästen, räckte alla upp handen. Prästen sade då till mig: ”Som du ser är det ingen som vill ha något med dig att göra. Gå omedelbart ut härifrån.” Några dagar senare kom rektorn till vårt hem. När han hade talat med mina föräldrar frågade han om jag ville fortsätta att gå i skolan. Jag sade att jag ville det. Rektorn sade då: ”Så länge jag är rektor kommer du att få gå i skolan, och prästen kommer inte att kunna hindra dig.” Han höll det löftet, och under den tid som han var rektor lämnade prästen mig i fred.

 Förföljelsen ökar

År 1940 blev det område där vi bodde, som kallades Bessarabien, en del av Sovjetunionen. Den 13 och 14 juni 1941 blev alla som var politiskt aktiva eller som hade en framträdande position i samhället deporterade till Sibirien. Jehovas vittnen berördes inte av den här deportationsvågen. Men efter det var vi försiktigare när vi höll våra möten och predikade.

Längre fram i juni 1941 anföll Nazityskland överraskande och med full kraft Sovjetunionen, som fram till dess hade varit en allierad. Kort därefter återtogs Bessarabien från Sovjetunionen av rumänska styrkor, och vi hamnade under rumänskt styre igen.

Jehovas vittnen som bodde i närliggande byar och som vägrade att tjänstgöra i det militära blev arresterade, och de flesta blev dömda till 20-åriga straff i arbetsläger. Far blev kallad till polisstationen, där han på grund av att han var ett vittne blev brutalt misshandlad. Dessutom blev jag med våld förd från skolan till gudstjänster i kyrkan.

Krigets vindar vände, och i mars 1944 erövrade de sovjetiska styrkorna snabbt norra Bessarabien. I augusti hade de intagit hela landet. Jag var bara 16 år när det här hände.

Kort därefter kallades alla friska män i vår by in i den sovjetiska armén. Eftersom Jehovas vittnen ville vara neutrala blev de dömda till tioåriga fängelsestraff. I maj 1945 kapitulerade tyskarna, och andra världskriget tog slut för Europas del. Men många vittnen i Moldavien fick ändå sitta kvar i fängelse fram till 1949.

Umbäranden efter kriget

När kriget tog slut 1945 blev det svår torka i Moldavien. Trots det krävde den sovjetiska regeringen att bönderna skulle ge en stor andel av sin skörd i skatt. Det ledde till svår hungersnöd. Fram till 1947 hade jag sett många lik på gatorna i T̩aul. Min bror Yefim dog, och själv var jag under flera veckor så utmattad av hunger att jag knappt kunde röra mig. Så småningom upphörde hungersnöden, och vi som hade överlevt fortsatte med att predika. Medan jag predikade i vår by, predikade min sju år äldre bror Vasile i närliggande byar.

När vi blev mer verksamma med att predika, blev myndigheterna mer uppmärksamma på oss. Vårt predikande och att vi varken tog del i politik eller gjorde militärtjänst ledde till att de sovjetiska myndigheterna började söka igenom våra hem efter biblisk litteratur och arrestera oss. År 1949 blev en del Jehovas vittnen i församlingar i närheten deporterade till Sibirien. Vi som var kvar försökte återigen vara försiktigare i förkunnartjänsten.

Under tiden allt det här hände fick jag stora problem med min hälsa, och jag blev allt sämre. Läkarna kom så småningom fram till att jag hade bentuberkulos, och 1950 gipsades mitt högra ben.

Deporterade till Sibirien

Den 1 april 1951, medan benet fortfarande var gipsat, blev jag och min familj arresterade, och vi blev deporterade till Sibirien tillsammans med andra Jehovas vittnen. * Eftersom vi hade så lite tid på oss, fick vi inte med oss så mycket mat. Den tog snabbt slut.

När vi hade varit på tåget i ungefär två veckor kom vi till Asino i Tomskområdet. Där lastades vi av som boskap. Trots att det var iskallt där, var det underbart att få andas frisk luft. I maj, när isen på floden smälte, fördes vi tio mil med båt till Torba på den sibiriska tajgan, där det fanns ett skogshuggarläger. Där började vi med det tvångsarbete som vi dömts till och som, enligt vad man sade, aldrig skulle ta slut.

Straffarbete i ett skogshuggarläger var inte detsamma som att sitta i fängelse, men vi hölls ändå hela tiden under uppsikt. På nätterna  sov jag och min familj i en järnvägsvagn. Under den sommaren byggde vi enkla hus som låg delvis över och delvis under marknivån för att få skydd under den kommande vintern.

Eftersom mitt ben fortfarande var gipsat, behövde jag inte arbeta i skogen utan fick i stället tillverka spik. Det arbetet gjorde det möjligt för mig att i hemlighet duplicera Vakttornet och annan biblisk litteratur. Litteraturen smugglades på något sätt regelbundet in i området från Västeuropa, som låg hundratals mil bort.

Gripen och satt i fängelse

År 1953 togs gipset bort. Trots att jag hade försökt vara försiktig, hade KGB fått kännedom om min andliga verksamhet och att jag framställde litteratur. Därför dömdes jag och andra Jehovas vittnen till 12 år i ett fångläger. Under rättegången avgav vi ett fint vittnesbörd om vår Gud, Jehova, och hans underbara avsikter för oss människor.

Vi blev sedan skickade över 100 mil längre österut till olika fångläger i närheten av Irkutsk. De här lägren hade upprättats för att bestraffa sådana som man menade var fiender till den sovjetiska staten. Från den 8 april 1954 fram till början av 1960 var jag i 12 sådana arbetsläger. Sedan flyttades jag ungefär 300 mil västerut till en stor lägeranläggning i Mordvinien, som ligger ungefär 40 mil sydöst om Moskva. Där hade jag förmånen att få vara tillsammans med trogna vittnen från många delar av Sovjetunionen.

De sovjetiska myndigheterna hade insett att när Jehovas vittnen var tillsammans med fångar som inte var vittnen, blev en del av dem också vittnen. I anläggningen, som bestod av många arbetsläger på ett område som sträckte sig över tre mil, försökte man därför hindra oss från att vara tillsammans med andra fångar. Det fanns mer än 400 vittnen i vårt läger. Några kilometer längre bort satt ett hundratal kristna systrar i ett annat fångläger, som var knutet till anläggningen.

I lägret var jag mycket engagerad i att anordna möten och i att kopiera litteratur som hade smugglats in. Lägerledningen fick tydligen reda på det. Kort därefter, i augusti 1961, dömdes jag till ett år i det ökända Vladimirfängelset från tsartiden, som låg ungefär 20 mil nordost om Moskva. Den amerikanske piloten Francis Gary Powers, som sköts ner den 1 maj 1960 när han flög ett spionplan över Ryssland, var också fånge där fram till februari 1962.

Medan jag var i Vladimirfängelset fick jag bara precis så mycket mat att jag kunde överleva. Svälten kunde jag stå ut med, eftersom jag hade upplevt det i min ungdom, men den extrema kylan under vintern 1961/1962 var svår att uthärda. Värmesystemet slutade fungera, så det blev minusgrader i min cell. En läkare som såg min utsatta situation ordnade så att jag blev förflyttad till en cell som inte var lika ogästvänlig under de veckor det var som kallast.

 Jag fick kraft att klara svårigheterna

Negativa tankar kan bryta ner en när man sitter inspärrad en lång tid, och det var vad fängelseledningen hoppades skulle ske. Men jag bad ständigt till Jehova, och jag fick styrka av hans ande och av bibelverser som jag kunde plocka fram ur minnet.

Särskilt när jag var i Vladimirfängelset kände jag igen mig i det som aposteln Paulus skrev: ”Vi är på allt sätt trängda, men inte så hårt pressade att vi inte kan röra oss; vi är rådvilla, men inte helt utan någon utväg.” (2 Korinthierna 4:8–10) Efter ett år fördes jag tillbaka till lägeranläggningen i Mordvinien. Jag avtjänade resten av mitt 12-åriga straff i de olika lägren där, och jag blev frisläppt den 8 april 1966. När jag frigavs sade man att jag var ”omöjlig att rehabilitera”. Jag såg det som ett officiellt bevis på att jag hade varit trogen mot Jehova.

Jag har ofta fått frågan hur vi i sovjetiska arbetsläger och fängelser lyckades få tag på biblisk litteratur och hur vi kunde kopiera den, trots alla de ansträngningar som gjordes för att hindra oss. Det är en hemlighet som få känner till. En kvinna från Lettland, som av politiska skäl var fånge i kvinnolägret i Potma i fyra år, skrev sedan hon blivit frisläppt 1966: ”Hur det nu än gick till hade vittnena gott om litteratur. Det verkade som om änglar flög över lägret på natten och släppte ner den.” Det var verkligen bara med Guds hjälp som vi kunde utföra verksamheten!

En tid av relativ frihet

När jag hade släppts fri blev jag tillfrågad av dem som hade tillsyn över predikoarbetet om jag ville flytta till västra Ukraina, i närheten av Moldavien, för att hjälpa våra moldaviska vänner. Men som före detta fånge hölls jag under uppsikt av KGB, och det begränsade i hög grad vad jag kunde göra. När jag hade varit där i två år, och faran att hamna i fängelse igen var överhängande, flyttade jag till sovjetrepubliken Kazakstan, där myndigheterna sällan kontrollerade identitetshandlingar. År 1969 blev mina föräldrar mycket sjuka, så jag flyttade till Ukraina för att ta hand om dem. Det var där, i Artemivsk, norr om den stora staden Donetsk, som en KGB-officer hotade med att sätta mig i fängelse igen, som jag berättade om i inledningen.

Det visade sig sedan att officeren bara försökte skrämmas. Det fanns inte tillräckliga bevis för att ingripa mot mig. Eftersom KGB skulle hålla ögonen på mig vart jag än begav mig, bodde jag kvar och fortsatte att predika och att ta hand om mina föräldrar. Både far och mor dog trogna mot Jehova. Far dog i november 1969, medan mor levde fram till februari 1976.

När jag flyttade tillbaka till Ukraina var jag 40 år. Medan jag tog hand om mina föräldrar tillhörde jag samma församling som en ung kvinna som hette Marija. Hon var bara åtta år då hon och hennes föräldrar i april 1951, precis som min familj, blev förvisade till Sibirien. Marija sade att hon tyckte att jag sjöng bra, och det var så vår vänskap tog sin början. Även om vi var fullt upptagna i förkunnartjänsten båda två, hann vi med att lära känna varandra. År 1970 gick hon med på att gifta sig med mig.

Snart föddes vår dotter Lidija. År 1983, när Lidija var tio år, blev jag förrådd åt KGB av ett före detta Jehovas vittne. Vid det laget hade jag i nästan tio år tjänat som resande tillsyningsman över hela östra Ukraina. Motståndare till vår verksamhet lyckades få några att vittna falskt under rättegången, och jag dömdes till fem års fängelse.

I fängelset blev jag isolerad från andra Jehovas vittnen. Även om jag hölls isolerad i flera år, kunde ingen hindra mig från att ha kontakt med Jehova, och han uppehöll mig hela tiden. Jag fick också tillfälle att vittna för andra fångar. Jag blev frisläppt efter fyra år och kunde äntligen återförenas med min hustru och min dotter, som båda hade varit trogna mot Jehova.

 Tillbaka i Moldavien

Vi stannade i Ukraina ett år till, och sedan flyttade vi till Moldavien, där det var behov av erfarna bröder. Den sovjetiska regimen tillät då att man rörde sig mera fritt. År 1988 kom vi till Bălţi, där Marija hade bott innan hon blev förvisad 37 år tidigare. När vi kom dit fanns det ungefär 375 Jehovas vittnen i den staden, som är den näst största i Moldavien. Nu finns där gott och väl över 1 500 vittnen! Även om vi bodde i Moldavien, tjänade jag fortfarande som resande tillsyningsman i Ukraina.

Vår organisation fick lagligt erkännande i Sovjetunionen i mars 1991, och vid det laget hade kommunismens misslyckande gjort tusentals människor desillusionerade. Många var förvirrade och hade inget verkligt hopp för framtiden. När Moldavien blev självständigt visade det sig vara ett mycket fruktbart distrikt. Till och med några av dem som förföljde oss har tagit emot sanningen. Efter vår förvisning 1951 fanns bara ett fåtal Jehovas vittnen kvar i Moldavien, men i dag finns det mer än 18 000 vittnen i det här lilla landet med ungefär 4 200 000 invånare. De underbara erfarenheter som vi har varit med om har fått vårt lidande i det flydda att förblekna.

I mitten av 1990-talet var jag på grund av hälsoproblem tvungen att sluta tjäna som resande tillsyningsman. Mina hälsoproblem gör mig ibland nedstämd, men jag har insett att Jehova vet vad vi behöver för att känna oss bättre till mods. I rätt tid ger han oss den uppmuntran vi behöver. Om jag fick möjligheten att leva om mitt liv, skulle jag då leva på ett annat sätt? Nej, det skulle jag inte. Jag önskar i stället att jag hade varit modigare och flitigare i min tjänst.

Jag känner att Jehova har välsignat mig och att han välsignar alla sina tjänare oavsett vilken situation de är i. Vi har ett levande hopp och en levande tro och är försäkrade om att alla snart kommer att ha en fullkomlig hälsa i Jehovas nya värld.

[Fotnot]

[Bild på sidorna 20, 21]

Vårt hem i Torba i Sibirien, 1953, när vi var förvisade. Far och mor (vänster), och min bror Vasile med sin son (höger)

[Bild på sidan 21]

I ett fångläger 1955

[Bild på sidan 23]

Kristna systrar i Sibirien, när Marija (nere till vänster) var ungefär 20 år

[Bild på sidan 23]

Med vår dotter, Lidija

[Bild på sidan 23]

Vårt bröllop 1970

[Bild på sidan 23]

Marija och jag i dag