Vem är ”den ende sanne Guden”?

JESUS bad ofta till Gud, som han kallade Fader, och han lärde också andra att göra det. (Matteus 6:9–11; Lukas 11:1, 2) Bara några timmar innan Jesus dog bad han tillsammans med sina apostlar: ”Fader, stunden har kommit; förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig. Detta betyder evigt liv: att de lär känna dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Johannes 17:1, 3)

Lägg märke till att Jesus bad till den som han kallade ”den ende sanne Guden”. Han framhåller Guds överlägsna ställning när han fortsätter: ”Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” (Johannes 17:5) Hur kan Jesus vara ”den ende sanne Guden” då han bad till Gud att få vara hos Gud? Vi skall se närmare på det.

Jesu ställning i himlen

Jesus avrättades bara några timmar efter det att han bett den här bönen. Men han var inte död länge, bara från fredag eftermiddag till söndag förmiddag. (Matteus 27:57–28:6) Aposteln Petrus berättar: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen om.” (Apostlagärningarna 2:31, 32) Kunde Jesus ha uppväckt sig själv? Nej, för Bibeln säger att ”de döda vet ingenting alls”. (Predikaren 9:5) Det var ”den ende sanne Guden”, Jesu himmelske Fader, som uppväckte sin Son. (Apostlagärningarna 2:32; 10:40)

Kort därefter blev Jesu lärjunge Stefanus dödad av religiösa motståndare. Strax innan de stenade Stefanus fick han en syn. Han sade: ”Se! Jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida.” (Apostlagärningarna 7:56) Stefanus såg alltså Jesus, ”Människosonen”, ”på Guds högra sida”, dvs. med uppgiften att understödja Gud i himlen. På liknande sätt hade Jesus varit ”hos” Gud innan han kom till jorden. (Johannes 17:5)

Längre fram, efter Stefanus avrättning, visade sig Jesus i en syn för Saul, mer känd under sitt romerska namn, Paulus. (Apostlagärningarna 9:3–6) När Paulus var i Athen i Grekland talade han om ”den Gud som har gjort världen och allt som är i den”. Han sade att denne Gud, den ”ende sanne Guden”, skall ”döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har gett alla en garanti för detta genom att han har uppväckt honom från de döda”. (Apostlagärningarna 17:24, 31) Paulus beskriver här Jesus som ”en man”, alltså en som har en lägre ställning än Gud, och att det var Gud som uppväckte Jesus till liv i himlen.

 Även aposteln Johannes beskrev Jesus som underordnad Gud. Johannes sade att han hade skrivit sitt evangelium för att andra skulle komma till tro på att ”Jesus är Messias, Guds Son” – inte på att han var Gud. (Johannes 20:31) Johannes fick också i en syn från himlen se ”Lammet”, som han i sitt evangelium förklarar är Jesus. (Johannes 1:29) Lammet stod tillsammans med 144 000 andra, som enligt Johannes hade ”blivit köpta [eller: uppväckta] från jorden”. Johannes förklarar att de 144 000 har Lammets ”namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor”. (Uppenbarelseboken 14:1, 3)

Kan ”Lammet” och ”dess Fader” vara densamme? Naturligtvis inte. Bibeln gör åtskillnad på dem. De har till och med olika namn.

Lammets namn och Faderns namn

Som vi har sett fick Guds Son, Lammet, namnet Jesus. (Lukas 1:30–32) Men vad heter hans Fader? Hans namn förekommer tusentals gånger i Bibeln. I till exempel Psalm 83:18 står det: ”Du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” Beklagligt nog har Guds namn, Jehova, ersatts med titlarna ”HERREN” och ”GUD” i många bibelöversättningar, ofta utskrivet med stora bokstäver för att skilja mellan Jehova och andra gudar eller herrar. * Men Guds namn har blivit återinfört på sin rättmätiga plats i många andra bibelöversättningar.

Den engelskspråkiga American Standard Version (1901) är ett bra exempel på en bibelöversättning som har återinfört Guds namn, Jehova, på dess rättmätiga plats. I förordet till den översättningen står det: ”De som utfört revideringen av American Standard Version har efter noggrant övervägande enhälligt kommit till den övertygelsen att en judisk vidskepelse, som gick ut på att Guds namn var alltför heligt för att uttalas, inte längre borde få dominera i den engelska översättningen eller i någon annan översättning av Gamla testamentet, något som den lyckligtvis inte gör i de många översättningar som nutida missionärer har gjort.” *

Varifrån kommer treenighetsläran?

Hur är det då med det som treenighetsläran förespråkar, att Jehova och Jesus är samme Gud? I numret för april–juni 1999 definierade tidskriften The Living Pulpit treenigheten så här: ”Det finns en Gud och Fader, en Herre Jesus Kristus och en Helig ande, tre ’personer’ ... som är ett och samma väsen ...; tre personer lika mycket Gud, med samma naturliga egenskaper, men likväl åtskilda och med personliga karaktärsdrag.” *

Varifrån kommer den invecklade treenighetsläran? Tidskriften Christian Century citerar i numret för 20–27 maj 1998 en pastor som erkände att treenigheten är ”en kyrkans lära snarare än en Jesu lära”. Treenighetsläran kommer alltså inte från Jesus, men stämmer den överens med vad han lärde?

Fadern är överordnad Sonen

Jesus lärde sina lärjungar att be: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” Vår himmelske Fader, vars namn är Jehova, beskrivs i Bibeln som överordnad sin Son. Bibeln säger att Jehova är ”från evighet till evighet” men att Jesus är ”den förstfödde i hela skapelsen”. Jesus själv sade att Jehova är större än han: ”Fadern är större än jag.” (Matteus 6:9, 1917; Psalm 90:1, 2, Bibel 2000; Kolosserna 1:15, Bibel 2000; Johannes 14:28, Svenska Folkbibeln) Ändå framhåller treenighetsläran att Fadern och Sonen är ”lika mycket Gud”.

I Jesu böner kommer det också fram att Fadern är överlägsen Sonen och att Fadern är en egen individ. Jesus bad till exempel innan han blev avrättad: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren [dvs. en vanhedrande död] ifrån  mig. Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” (Lukas 22:42) Om Gud och Jesus är ”ett och samma väsen”, som treenighetsläran säger, hur kan då Jesu vilja vara annorlunda än hans Faders? (Hebréerna 5:7, 8; 9:24)

Om Jehova och Jesus är samma person kan man dessutom fråga sig: Hur kunde en av dem känna till sådant som den andre inte kände till? Angående den tidpunkt då världen skulle dömas sade Jesus: ”Om den dagen eller timmen vet ingen något, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Markus 13:32)

Treenigheten och kyrkan

Varken Jesus eller de första kristna lärde ut någon treenighet. Som vi såg förut är det ”en kyrkans lära”. I tidskriften The Living Pulpit stod det följande om treenigheten i numret för april–juni 1999: ”Ibland verkar det som om alla tror att treenighetsläran är en allmänt erkänd kristen teologisk lära.” Men tidskriften tillade sedan att den inte är ”en biblisk uppfattning”.

I New Catholic Encyclopedia (1967) finns ett långt avsnitt om treenigheten, och där erkänner man: ”Treenighetsdogmen är när allt kommer omkring ett påfund från slutet av 300-talet. ... Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet.”

Martin Werner, professor vid universitetet i Bern i Schweiz, konstaterade: ”På alla de ställen i Nya testamentet där förhållandet mellan Jesus och Gud, Fadern, behandlas är det tydligt att Jesus framställs som underordnad, och det oavsett om det gäller Jesu framträdande som människa eller hans roll som Messias.” Det är tydligt att det som Jesus och de första kristna trodde skiljer sig mycket från treenigheten, som lärs ut i kyrkorna i dag. Varifrån kommer då denna lära?

Treenighetslärans tidiga början

I Bibeln kan vi läsa om hur människor tillbad många gudar och gudinnor, däribland Ashtoret, Milkom, Kemosh och Molek. (1 Kungaboken 11:1, 2, 5, 7) Till och med forntida israeliter trodde en gång att Baal var den sanne Guden. Därför sade Jehovas profet Elia: ”Om Jehova är den sanne Guden, så följ honom, men om Baal är det, så följ honom.” (1 Kungaboken 18:21)

Före Jesu tid var det också vanligt att man tillbad hedniska gudar i grupper om tre, så kallade triader. ”Uppfattningarna om en treenig gudom kom från Egypten”, konstaterade historikern Will Durant. James Hastings skrev i Encyclopædia of Religion and Ethics: ”I till exempel indisk religion påträffar vi den trinitariska gruppen Brahma, Shiva och Vishnu och i egyptisk religion den trinitariska gruppen Osiris, Isis och Horus.”

Det finns alltså många gudar. Trodde de första kristna också det? Och ansåg de att Jesus var Gud Allsmäktig?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

EGYPTEN

Triad av Horus, Osiris och Isis, andra årtusendet f.v.t.

[Bild på sidan 7]

PALMYRA I SYRIEN

Triad av månguden, himlens herre och solguden, omkring första århundradet v.t.

[Bild på sidan 7]

INDIEN

Treenig hinduisk gudom, omkring 600-talet v.t.

[Bild på sidan 7]

NORGE

Treenighet (Fader, Son och helig ande), omkring 1200-talet v.t.

[Bildkälla på sidan 7]

De två översta bilderna: Musée du Louvre, Paris