Vildblommor eller ogräs?

Från Vakna!:s medarbetare i Canada

Vildblommor är fascinerande. Stanna upp en stund och betrakta dessa sinnrikt utformade blommor lite närmare. Titta på de prunkande färgerna. Andas in den underbara doften. Visst är det lockande att sträcka fram handen och känna på de mjuka, ömtåliga kronbladen. En sådan prakt väcker våra sinnen till liv och påverkar till och med våra känslor. Ja, vildblommor förskönar vår omgivning. De bidrar till glädjen i livet. Ger inte detta oss skäl att känna tacksamhet mot deras Skapare och Formgivare?

Vi beundrar blommor för deras färg, form och doft, men deras huvudsakliga funktion är att bilda frön för att kunna föröka sig. Och därför är de utformade för att dra till sig insekter, fåglar och även fladdermöss för pollination. Sångfåglar och fjärilar söker speciellt efter vildblommor. ”De är en näringskälla för dessa flygande varelser, medan odlade blommor inte är det”, säger hortonomen och författaren Jim Wilson. Det är intressant att, enligt The World Book Encyclopedia, ”alla blommor ursprungligen var vilda”.

Det finns många tusen blommande växter på jorden. Hur identifierar man då en vildblomma? Vad är en vildblomma? Enkelt uttryckt kan man säga att en vildblomma är en blommande växt som växer utan människans inblandning. Enbart i Nordamerika finns det mer än 10 000 sorter som är klassificerade som vildblommor. ”I allmänhet syftar termen på mjukstjälkade växter med vackra blommor, men i böcker om vildblommor innefattas också växter med vedartade stjälkar. Denna inkonsekvens gör det nästan omöjligt att ge en heltäckande definition av alla de växtarter som vi kallar vildblommor”, säger biologen Michael Runtz, författare till boken Beauty and the Beasts—The Hidden World of Wildflowers.

Frön kan färdas långa sträckor. Somliga kan föras mycket långt med hjälp av vind eller vatten. Men de flesta har naturliga  begränsningar, eftersom de är skapade för speciella områden. Vindarna kan föra i väg frön, små som dammkorn, flera kilometer. Men frön som liknar fallskärmar, exempelvis maskrosens, kan endast färdas en kort sträcka.

Den som bor i Nordamerika kan bli förvånad över att få veta att många av de vildblommor som nu växer där har förts in från andra länder. När människor började färdas över haven med fartyg, spreds en mängd växter och frön från sina ursprungsländer till nya områden. Många sådana växter kom från Europa eller Asien. En del ”inbjöds” att komma, och andra följde med som ”fripassagerare”. Faktum är att många växter som nu pryder det nordamerikanska landskapet ursprungligen ”följde med som ogräs bland spannmål och i packmaterial som halm och hö och i fartygets barlast. ... Andra fördes in som örter för att användas som kryddor och till färgning, parfymer och läkemedel”, sägs det i boken Wildflowers Across America. Varför kallas då dessa och ett oräkneligt antal andra blommande växter ibland ogräs?

När en vildblomma blir ett ogräs

Allmänt talat kan varje växt som växer och breder ut sig där du inte vill att den skall göra det kallas ogräs, vare sig den dyker upp i din gräsmatta, trädgård eller bland dina grödor. ”Många växter som benämns ogräs skulle inte kunna överleva ... om dessa anlagda miljöer inte existerade”, säger uppslagsboken Weeds of Canada. Den tillägger:  ”Vi bär till stor del själva skulden för att ha skapat en miljö som passar de växter som vi är mest angelägna om att rensa bort.” En del införda vildblommor har brett ut sig och tagit över på bekostnad av mindre snabbväxande, naturligt förekommande växter, och så förändrat miljön radikalt. På så sätt kan en växt som förts in som vildblomma förvandlas till ett aggressivt ogräs.

Om du någon gång har provat på odling, om så bara i en liten trädgårdslott, så vet du vad det innebär att få en invasion av oönskade växter. Mark utan växter utsätts lätt för erosion genom vind och vatten. Det finns alltid bokstavligt talat miljontals vilande frön från olika växter spridda i markens toppskikt. På ställen där marken är bar är de frön som ligger vilande i dess jord programmerade att snabbt täcka marken för att hålla jorden kvar. Den här processen kan ge upphov till en fortgående kamp mellan trädgårdsodlaren och ogräset, men genom att förstå den får vi hjälp att uppskatta den funktion som både ogräset och vildblommorna fyller.

Njut av denna fascinerande del av skapelsen

Man kan inte annat än beundra den naturliga skönheten hos trädbevuxna sluttningar som är täckta av vårblommor, till exempel vita treblad eller himmelsblå cikorior, som öppnar sig mot solen på morgonen och sedan följer den för att till sist sluta sig vid middagstid en klar dag. De här vårblommorna är ändå bara upptakten till den förevisning av naturlig skönhet som årstiderna igenom, år efter år, vill fånga din  uppmärksamhet. Somliga visar sig bara helt kort, som den brunröda dagliljan. Andra, till exempel rudbeckian, kan ses blomma på en solig äng eller vid en vägkant från sena våren ända till hösten.

Vildblommornas värld är verkligen en fascinerande del av skapelsen. När vildblommor tittar upp i din gräsmatta eller någon annanstans i din trädgård eller när du ser dem längs vägkanten eller i skogen, stanna då upp och beundra deras sinnrika utformning och prunkande färger och insup deras ljuvliga dofter. Uppskatta dem för vad de är – en gåva från den store Formgivaren, vår generöse Skapare.

[Ruta/Bilder på sidan 18]

Visste du?

Den vanliga maskrosen var en gång i tiden helt okänd i Nordamerika, men nu är den känd i större delen av världen. Somliga botaniker menar att den härstammar från Mindre Asien. Europeiska nybyggare i Nord- och Sydamerika som brukade använda den i maten hade tagit med sig den till sina nya trädgårdar. Maskrosens rot har använts i många patenterade läkemedel, och dess spröda blad används i sallader.

Prästkragar är bland de vanligaste blommor som växer vid vägkanter. De kommer ursprungligen från Europa. De flesta tycker att de är ett trevligt inslag i landskapet. Varje blomma är faktiskt en bukett av gula och vita blommor. Disken i mitten består av hundratals små, befruktningsbara, gula blommor som omges av 20–30 kronblad, ofruktbara blommor som är landningsytor för insekter.

Man tror att den brunröda dagliljan kommer från Asien och att den sedan togs till England och så småningom till Nordamerika. Varje stjälk frambringar många blommor, men varje blomma står bara en dag. De öppnar sig på morgonen och sluter sig för gott vid slutet av dagen.

Smörblomman transporterades också från Europa till Nordamerika, där den för det mesta växer på fuktig ängsmark och vid vägkanter. Den kan ibland bli över två meter hög. Men många känner inte till att den kan vara giftig. Nästan alla arter av den här blomman är mer eller mindre fräna i smaken. Man har i många hundra år känt till att smörblommor kan orsaka blåsor på huden. Anne Pratt, en brittisk författare på 1800-talet, konstaterade: ”Det finns många exempel på fall där en vandrare lagt sig ner för att sova med några av dessa blommor intill sig och sedan vaknat och känt att huden på kinden var irriterad och smärtade mycket på grund av att han legat intill dessa blommor.”

[Bildkällor]

Maskros: Walter Knight © California Academy of Sciences; smörblomma: © John Crellin/www.floralimages.co.uk

[Bilder på sidan 16]

Cikoria

[Bild på sidan 16]

Brunröd daglilja

[Bilder på sidan 16, 17]

Vita treblad

[Bilder på sidan 17]

Rudbeckia

[Bildkällor på sidan 16]

Överst till vänster: www.aborea.se; högst upp i mitten: Genom tillmötesgående från John Somerville/www.british-wild-flowers.co.uk; brunröd daglilja: Dan Tenaglia, www.missouriplants.com, www.ipmimages.org