Kol – från ett svart hål

Från Vakna!:s medarbetare i Australien

”DU VET inte vad svart innebär förrän du varit nere i ett gruvschakt”, skriker min vän Bernie för att överrösta maskinerna. Jag stirrar ner i det gapande hålet framför mig och undrar om jag verkligen vill ta reda på vad Bernie menar. Vi skall ta oss ner till en kolflöts, dvs. ett lager av kol, som finns 500 meter under våra fötter.

Vi passerar en lång rad med gruvarbetare som med trötta steg är på väg mot omklädningsrummen. Männen har breda axlar och talar med bred australisk accent. När de ler ser deras ögon och tänder nästan självlysande ut mot deras kolsvarta ansikten.

Snart stiger vi på det lilla tåg som skall ta oss ner till kolfronten, där själva brytningen pågår. Eftersom nedfarten är så brant hänger förarsätet ner från taket likt en gunga. I bältet har jag ett gnistfritt batteri, som ger elektricitet åt min pannlampa, och en andningsmask, som vid behov kan ge filtrerad luft. Tåget tar oss sakta ner i gruvan, och snart lämnar vi himlen bakom oss som en liten blå fläck mitt i allt det svarta.

Mer kol med färre arbetare

Den kolgruva jag besöker är en av många i sydöstra Australien. Min guide, Bernie, är en av de 25 000 australiska gruvarbetare som bryter kol till ett värde av drygt 40 miljarder kronor varje år. Världen över finns det tio miljoner kolgruvearbetare, som antingen arbetar under jord i mörka schakt eller ovan jord i stora dagbrott. Men antalet gruvarbetare minskar. Från 1978 till 2000 minskade antalet fackanslutna kolgruvearbetare i Storbritannien från 1,2 miljoner till omkring 13 000. Från 1924 har antalet gruvarbetare i USA minskat från 705 000 till färre än 82 000, och i Kina minskade antalet med 870 000 under en femårsperiod.

Men att antalet gruvarbetare har minskat betyder inte att efterfrågan på kol har minskat. Man beräknar att efterfrågan kommer att öka med 11 procent i industriländerna fram till år 2020, och under samma period väntas Kina och Indien bygga sammanlagt mer än 750 nya kolkraftverk. Det är främst tack vare ny teknik som man har kunnat dra ner på personal, och därmed kan man bryta mer kol med färre arbetare. Den gigantiska maskin som Bernie tänker visa mig är ett exempel på denna avancerade teknik.

 Nere i mörkret

”Nu är vi framme”, säger Bernie medan vi krånglar oss ur tåget. ”Alla tunnlar i gruvan utgår härifrån.” Det låga taket kantas av lysrör. Fastkilade mellan tak och golv står rader med stockar, som håller uppe smala tvärbjälkar. Tusentals bergbultar sitter förankrade två meter in i bergtaket för att förhindra ras.

Till min förvåning är väggarna vita och inte svarta. ”Väggarna är kalkade”, förklarar Bernie. ”Kalken minskar risken för att metan och koldamm skall orsaka en explosion. En gnista kan antända metangasen. Den kan i sin tur likt en sprängkapsel framkalla en större explosion i det luftburna koldammet. Ungefär 2 000 liter metangas i minuten ventileras ut ur den här gruvan och används för att producera elenergi till gruvan.” För att minska risken att gnistor antänder läckande gas var jag tvungen att lämna min kamera, min bandspelare och till och med min batteridrivna klocka ovan jord.

Vid ingången till en av de många tunnlar, eller gruvgångar, som grenar ut sig från brytningsnivån  står ett lågt och brett men kraftfullt, dieseldrivet transportfordon. Till dånet från motorn ger vi oss i väg in i en av tunnlarna. Ljuset avtar snabbt bakom oss, och jag ser att ljuset från min pannlampa återkastas från taket, som susar förbi bara några centimeter ovanför huvudet. När vi åker förbi en massa sidotunnlar ser jag andra pannlampor som glimmar som eldflugor i mörkret. I en tunnel som går parallellt med vår transporteras kolet från kolfronten på ett fem kilometer långt transportband.

 Den enorma linjebrytningsmaskinen

När vi kommer fram till kolfronten kan jag genom molnet av vattenånga och koldamm urskilja tre gestalter iförda skyddskläder och skyddsmask. De arbetar i ett team och sköter den 250 meter breda linjebrytningsmaskinen. Två roterande cylindrar, var och en två meter i diameter, löper sakta längs kolfronten utmed hela maskinens bredd. Cylindrarna är försedda med tänder av hårdmetall, som tuggar sig en halv meter in i kolet när de passerar längs kolfronten. Maskinen är utrustad med en kedjetransportör som snabbt för kolstyckena ner i en sidotunnel. Där krossas de till lagom storlek och uppsamlas därefter på det fem kilometer långa transportbandet.

För att förhindra ras bär stabila domkrafter upp en rad stora stålplattor ovanför maskinskötarnas huvuden. När de roterande cylindrarna har löpt utmed hela maskinens bredd, flyttar sig hela konstruktionen – cylindrarna, domkrafterna och ståltaket – en halv meter framåt. När maskinen rör sig framåt lämnar den bakom sig ett bergtak som inte stöttas upp. Efter en stund brakar det till, och taket rasar ner med ett öronbedövande ljud. ”Vi bryter tusen ton kol i timmen på det här sättet”, skriker Bernie. ”När man är klar med ett brytningsrum plockar man isär maskinen och flyttar den till nästa.”

Äntligen tillbaka i dagsljuset!

Bernie och jag tar oss tillbaka till vårt fordon, och sedan vi kört fem kilometer i guppiga tunnlar är vi framme vid ett stort bergrum. Där finns ett lodrätt hisschakt, ungefär tio meter i diameter, som förbinder bergrummet med markytan. ”Transportbandet tippar av kolet här”, ropar Bernie för att överrösta dånet från kolet som faller ner i en stor metallbehållare. ”Behållaren kallas skip. Den rymmer 18 ton kol.” Medan Bernie talar försvinner den nyligen fyllda behållaren upp i hisschaktet. I nästa ögonblick kommer en ny behållare ner och börjar lastas.

När rundturen nu är över stiger vi på tåget som sakta för oss tillbaka upp till gruvingången och till det härliga solljuset – trodde jag i alla fall. Men vi har varit nere i gruvan så länge att solen har gått ner och natthimlen har blivit svart. Även om månen inte lyser och det är helt mörkt ute, förstår jag nu vad Bernie menade när han sade: ”Du vet inte vad svart innebär förrän du varit nere i ett gruvschakt.”

[Ruta på sidan 13]

Kolets framtid – en het fråga

▪ Kol och luftföroreningar: ”I elva av Kinas större städer orsakar varje år rök och partiklar från förbränning av kol över 50 000 för tidiga dödsfall och 400 000 nya fall av kronisk bronkit”, sägs det i en rapport från FN:s miljöprogram. Över en och en halv miljon människor dör världen över varje år på grund av föroreningar från kol, enligt Worldwatch Institute. Tekniken att reducera mycket av dessa utsläpp finns, men många länder som är i stort behov av energi anser att den är för dyr.

▪ Kol och klimatförändringar: Det bildas redan en bra bit över två miljarder ton koldioxid varje år på grund av koleldning. Och man tror att kol kommer att fortsätta att vara den näst största källan till koldioxidutsläpp och stå för ungefär 34 procent av de utsläppen år 2020. Många ser dessa rapporter som alarmerande.

”Om vi skall kunna hejda klimatförändringarna under 2000-talet, måste vi minska koleldningen i snabbare takt”, säger Seth Dunn, forskare vid Worldwatch Institute.

[Ruta på sidan 14]

Beroende av kol

▪ Mer än 70 procent av det stål som produceras över hela världen framställs med hjälp av koleldade masugnar. Dessutom använder man kemikalier som utvinns ur kol för att framställa tegel, takpannor, cement, plast, färger och sprängämnen.

▪ Men överlägset mest kol förbrukar kraftindustrin. Australien får 84 procent av sin elenergi från kolkraftverk. I Kina, Sydafrika och Danmark framställs ungefär 75 procent av all elektricitet i kolkraftverk. I USA är siffran drygt 50 procent. Globalt sett kommer drygt en tredjedel av all elektricitet från kol.

▪ Sett ur en annan synvinkel: En elspis kan förbruka motsvarande ungefär ett halvt ton kol på ett år. Under samma period kan en elektrisk varmvattenberedare förbruka motsvarande två ton kol och ett kylskåp ett halvt ton kol.

▪ Vetenskapsmän beräknar att det finns tusen miljarder ton brytningsbart kol kvar – vilket skulle räcka i hundratals år med nuvarande förbrukningstakt.

[Diagram/Bilder på sidorna 12, 13]

(För formaterad text, se publikationen)

Kolgruva

Kolupplag

Nedfart

[Bild]

Linjebrytningsmaskin

[Bild]

Transportfordon

Ventilationssystem

Skip

Brytningsnivå

[Bild]

Del av ett fem kilometer långt transportband

[Bild på sidan 13]

Stockar och tvärbjälkar förhindrar ras