”Verkar nästan vara formgiven”

Har du någon gång betraktat natthimlen genom ett teleskop? Många som har gjort det kan berätta att de fortfarande kommer ihåg första gången de såg planeten Saturnus. Det är en häpnadsväckande syn. Mot en ändlös svart bakgrund, beströdd med oräkneliga gnistrande stjärnor, svävar ett lysande klot omgivet av platta, eleganta ringar.

Vad är det här för ringar? När astronomen Galileo Galilei första gången, år 1610, såg Saturnus genom sitt handgjorda teleskop var bilden så otydlig att Saturnus såg ut som en planet med öron – ett stort klot flankerat av två mindre. Allteftersom teleskopen under årens lopp förbättrades såg astronomerna ringarna allt tydligare, men de hade fortfarande diskussioner om ringarnas sammansättning. Många påstod att ringarna var fasta skivor. Det var inte förrän 1895 som astronomer hade övertygande bevis för att ringarna bestod av partiklar av sten och is.

I boken De yttre planeterna står det: ”Saturnus ringar, en uppsättning band vävda av oräkneliga isstycken, räknas till solsystemets största underverk. Den glimmande glorian är enorm, den sträcker sig 400 000 kilometer från en inre kant strax ovanför planetens atmosfär till en yttre rand som nästan är för diffus för att synas. Den är också förvånansvärt tunn, i genomsnitt mindre än trettio meter.” När rymdsonden Cassini-Huygens i juni 2004 nådde Saturnus och sände tillbaka data och bilder, kunde vetenskapsmän lära sig ännu mer om den komplicerade beskaffenheten hos de hundratals ringarna.

I en artikel i tidskriften Smithsonian sades det nyligen: ”Saturnus verkar nästan vara formgiven – ett föremål som är matematiskt fulländat.” Vi kan instämma i skribentens känslor, men vi kan bara undra över vad han menar med att skjuta in ordet ”nästan”. Denna vackra himlakropp är faktiskt bara en av oräkneliga andra som passar in på den inspirerade beskrivning som skrevs ner för tusentals år sedan: ”Himlen förkunnar Guds härlighet; himlarymden berättar om hans händers verk.” (Psalm 19:1)

[Bildkällor på sidan 31]

Bakgrund: NASA, ESA och E. Karkoschka (University of Arizona); infällda bilder: NASA och The Hubble Heritage Team (STScl/AURA)