Naturkatastrofer och den mänskliga faktorn

NÄR en bil hålls i gott skick kan den vara säker att åka i. Men om den missköts och inte underhålls, kan den utgöra en fara. I vissa avseenden kan detsamma sägas om planeten jorden.

Flera forskare anser att de förändringar som människan har orsakat i jordens atmosfär och hav har gjort vår planet till en farlig plats genom att de bidragit till fler och allvarligare naturkatastrofer. Och framtiden verkar oviss. ”Vi är mitt uppe i ett stort okontrollerat experiment på den enda jord vi har”, stod det att läsa i en ledarartikel om klimatförändringar i tidskriften Science.

För att vi bättre skall förstå hur människans aktiviteter kan påverka antalet naturkatastrofer och deras omfattning behöver vi förstå lite mer om de bakomliggande naturkrafterna. Vad är det till exempel som ger upphov till så kraftiga stormar som orkaner?

Jordens värmeväxlare

Jordens klimatsystem har liknats vid en maskin som omvandlar och fördelar solenergi. Eftersom tropikerna får mest av solvärmen,  uppstår obalans i temperaturen, vilket sätter atmosfären i rörelse. * Jordens rotation får den här rörelsemassan av fuktig luft att bilda strömvirvlar. I vissa av dessa bildas områden med lågtryck, som i sin tur kan utvecklas till stormar.

Om du studerar det allmänna rörelsemönstret hos tropiska stormar, kommer du att lägga märke till att de rör sig bort från ekvatorn – antingen åt norr eller åt söder – mot kallare områden. Därigenom tjänar stormar också som enorma värmeväxlare, som hjälper till att jämna ut klimatskillnaderna. Men när ytvattentemperaturen i havet – klimatmaskinens ”pannrum” – överstiger 27 grader, får de tropiska stormarna ett så stort tillflöde av energi att de blir till cykloner, orkaner eller tyfoner, regionala namn för i huvudsak samma fenomen.

Den värsta naturkatastrofen i USA:s historia när det gäller antalet döda var en orkan som svepte in över östaden Galveston i Texas den 8 september 1900. Stormen piskade upp vågor som dödade mellan 6 000 och 8 000 människor inne i staden och så många som 4 000 i närliggande områden, och omkring 3 600 hus raserades. Det fanns faktiskt inte en enda byggnad i hela Galveston som var oskadd.

Som det nämndes i den föregående artikeln har det varit ett flertal kraftiga stormar under senare år. Forskare undersöker om det här har samband med den globala uppvärmningen, som kan leda till att energitillförseln till stormarna blir större. Men förändringar i vädret är kanske bara ett av de tecken som tyder på global uppvärmning. En annan möjlig skadlig följdverkan kan redan ha börjat visa sig.

Stigande havsnivåer och avskogning

Enligt en ledarartikel i tidskriften Science ”har havsnivåerna stigit 10–20 centimeter under de senaste hundra åren, och de förväntas stiga ytterligare”. Hur skulle det här kunna sättas i samband med den globala uppvärmningen? Forskare framhåller två tänkbara förlopp. Det ena är att smältande polarisar och glaciärer leder till att vattenmängden i haven ökar. Det andra är värmeexpansion, dvs. när haven blir varmare ökar deras volym.

I det lilla öriket Tuvalu i Stilla havet har man redan märkt av effekterna av stigande havsnivåer. I tidskriften Smithsonian sägs det att uppgifter som samlats in på atollen Funafuti visar att havsnivån där har stigit med ”i genomsnitt 5,6 millimeter per år under de senaste tio åren”.

I många delar av världen leder befolkningstillväxten till en ohämmad utbredning av förorter, fler kåkstäder och ökad miljöförstöring. Den här utvecklingen kan leda till att de naturkatastrofer som inträffar får större konsekvenser. Tänk på följande exempel.

 Haiti är en tättbefolkad önation där stora delar av skogen har avverkats. I en nyhetsrapport konstaterades det att hur svåra ekonomiska, politiska och sociala problem Haiti än brottas med, är det största hotet mot landet ändå avskogning. Det här hotet blev tragiskt uppenbart 2004, då skyfall orsakade lerskred som krävde tusentals liv.

I den asiatiska upplagan av tidskriften Time sägs det att ”global uppvärmning, dammar, avskogning och svedjebruk” är faktorer som har förvärrat de naturkatastrofer som drabbat södra Asien. I områden där det i stället råder svår torka kan avskogning förvärra problemet genom att göra att marken snabbare torkar ut. På senare år har torrperioder i Indonesien och Brasilien banat väg för rekordstora bränder i skogar som i normala fall skulle ha varit för fuktiga för att brinna. Men extrema väderleksförhållanden är långt ifrån den enda orsaken till naturkatastrofer. Många områden drabbas av katastrofer som uppstår i jordens inre.

När marken skakar

Jordskorpan består av plattor av olika storlek som rör sig i förhållande till varandra. Rörelseaktiviteten i jordskorpan är så stor att det kan inträffa flera miljoner jordskalv per år. Många av dessa märker vi naturligtvis aldrig av.

Det påstås att 90 procent av alla jordbävningar inträffar längs plattornas gränslinjer. Jordbävningar som inträffar mitt i plattorna är visserligen sällsynta, men de kan vara mycket förödande. Den mest dödsbringande jordbävning som man känner till är den som drabbade tre provinser i Kina 1556. Den kan ha skördat inte mindre än 830 000 liv!

Jordbävningar kan också få förödande efterverkningar. Vid en jordbävning den 1 november 1755 blev staden Lissabon, med 275 000 invånare, jämnad med marken. Men det fasansfulla var inte slut i och med det. Jordbävningen orsakade bränder och även omkring 15 meter höga tsunamivågor som i rasande fart sköljde  in från Atlanten. Allt som allt var det mer än 60 000 i staden som dog.

Återigen beror omfattningen av sådana katastrofer i viss utsträckning på faktorer som har med människan att göra. En faktor är befolkningstätheten i högriskområden. ”Nästan hälften av världens stora städer ligger nu i områden med hög seismisk aktivitet”, förklarar författaren Andrew Robinson. En annan faktor är byggnaderna – materialen som använts och kvaliteten på konstruktionerna. Talesättet ”jordbävningar dödar inte, men det gör byggnader” visar sig alltför ofta vara sant. Men vad har människor för val när de är för fattiga för att ha råd att bygga jordbävningssäkra byggnader?

Vulkanutbrott – på gott och ont

”Minst 20 vulkaner kommer att ha utbrott medan du läser de här orden”, sades det i en rapport från Smithsonian Institute i USA. Enligt plattektoniken, läran om plattornas rörelser i jordskorpan, kommer jordbävningar och vulkanutbrott i stort sett att inträffa i samma områden: vid förkastningar, framför allt i havsbottnen; i sprickor i jordskorpan, där magma från manteln tränger upp; och vid subduktionszoner, där två plattor kolliderar och den ena tvingas ner under den andra.

Vulkanisk aktivitet vid subduktionszoner utgör det största hotet för människor när det gäller både antalet registrerade utbrott och risken att de inträffar i närheten av tättbefolkade områden. I ett område i Stilla havet, som kallas Vulkanringen, har det bildats hundratals sådana vulkaner. Ett litet antal kan man också hitta vid så kallade hetfläckar, sprickor i plattornas mittpartier. Hawaiiöarna, Azorerna, Galápagosöarna och Sällskapsöarna verkar alla vara ett resultat av vulkanism som uppstått vid sådana hetfläckar.

Vulkanutbrott har i själva verket länge haft en uppbyggande funktion i jordens historia. Enligt ett universitets webbplats är inte mindre än ”90 procent av alla kontinenter och havsbäcken ett resultat av vulkanism”. Men varför blir vissa utbrott så extremt våldsamma?

Vulkanutbrott börjar med att magma väller upp från jordens heta inre. Från en del vulkaner sipprar lavan bara ut, och den rör sig sällan så snabbt att den tar människor med överraskning. Andra, däremot, får explosiva utbrott som har större kraft än en atombomb! Hur utbrottet blir beror på vilken sammansättning och viskositet (seghet) det smälta material har som utlöser utbrottet och hur stora mängder gas och överhettat vatten som finns i det. När magman närmar sig ytan, expanderar det instängda vattnet och den instängda gasen snabbt. Med den rätta sammansättningen på magman påminner effekterna mycket om hur läsk sprutar ut när man öppnar en burk som skakats.

 Lyckligtvis visar vulkaner ofta tecken på aktivitet innan de får ett utbrott. Så var fallet med Mont Pelée på den karibiska ön Martinique 1902. Ett val var nära förestående i den närbelägna staden Saint Pierre, och politikerna uppmanade människor att stanna kvar trots askregnet, sjukdomarna och rädslan. I själva verket hade de flesta affärer varit stängda i flera dagar!

Den 8 maj var en helgdag, och många gick till den katolska katedralen för att be om att bli räddade undan vulkanutbrottet. Den morgonen, strax före klockan åtta, fick Mont Pelée ett utbrott och spydde ut pyroklastiskt material – aska, vulkaniskt glas, pimpsten och överhettade gaser – som hade temperaturer på 200–500 grader. Det mörka dödsbringande moln som snabbt svepte ner längs bergssidorna täckte staden och dödade nästan 30 000 människor, smälte kyrkklockan och satte fartygen i hamnen i brand. Det var det utbrott som dödade flest människor under 1900-talet. Men det hade inte behövt bli en så stor katastrof om människor hade tagit varning när de första tecknen kom.

Kommer naturkatastroferna att öka?

Internationella federationen av rödakors- och röda halvmånenförbunden säger i World Disasters Report 2004 att geofysiska och väderrelaterade katastrofer har ökat med över 60 procent det senaste årtiondet. ”Det här återspeglar en längre utvecklingstrend”, heter det i rapporten, som publicerades före tsunamikatastrofen i Indiska oceanen den 26 december. Om befolkningarna i högriskområden fortsätter att växa och skogarna fortsätter att krympa, finns det dessvärre inte någon större orsak till optimism.

Många industriländer fortsätter dessutom att släppa ut allt mer växthusgaser i atmosfären. Att dröja med att vidta åtgärder för att minska på utsläppen är, enligt en ledarartikel i tidskriften Science, ”som att vägra att ta medicin mot en infektion som håller på att bryta ut: Det gör bara att ett ännu högre pris måste betalas längre fram.” När det här togs upp i en kanadensisk rapport om att minska skadeverkningarna av katastrofer, konstaterades det: ”Klimatförändringar kan med fog sägas vara den mest genomgripande och omfattande miljöfråga som världssamfundet någonsin ställts inför.”

För närvarande kan världssamfundet inte ens enas om i vilken utsträckning människans aktiviteter bidrar till den globala uppvärmningen, och än mindre om vad de skall göra åt den. Den här situationen för onekligen tankarna till den bibliska sanningen: ”Det tillkommer inte den man som vandrar att själv styra sina steg.” (Jeremia 10:23) Som vi skall se i nästa artikel är situationen ändå inte hopplös. De nuvarande problemen, däribland de turbulenta förhållandena i samhället, är bevis för att en lösning är nära.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 6]

ETT MAJSFÄLT DÄR DET VÄXTE MER ÄN MAJS

ÅR 1943 fick en jordbrukare i Mexico se något annat än majs växa på sina ägor. Medan han var ute på sitt majsfält såg han hur det bildades rämnor, eller sprickor, i marken. Dagen därpå hade sprickorna blivit till en liten vulkan. Under den efterföljande veckan växte den här vulkankäglan 150 meter, och ett år senare var den 360 meter hög. Till slut nådde den en höjd av 430 meter. År 1952 upphörde plötsligt utbrottet, och vulkanen, som kallas Paricutín, har inte varit aktiv sedan dess.

[Bildkälla]

U. S. Geological Survey/Foto av R. E. Wilcox

[Ruta/Bild på sidan 8]

NÄR GUD FÖRHINDRADE EN KATASTROF

HUNGERSNÖD är en form av naturkatastrof. En av de tidigast omnämnda är den hungersnöd som inträffade i det forntida Egypten på Jakobs, dvs. Israels, son Josefs tid. Den varade i sju år, och några av de länder som drabbades var Egypten och Kanaan. Men den här hungersnöden ledde inte till massvält, för Jehova Gud förutsade den sju år i förväg. Han uppenbarade också att det under tiden fram till dess skulle vara överflödsår i Egypten. Under överinseende av Josef, en gudfruktig man som genom Guds försyn hade blivit statsminister och livsmedelsförvaltare, samlade egyptierna in så mycket brödsäd att de ”gav upp att hålla räkning på den”. Det gjorde att Egypten inte bara blev självförsörjande utan också kunde förse ”folk från hela jorden” med mat, däribland Josefs familj. (1 Moseboken 41:49, 57; 47:11, 12)

[Bilder på sidan 7]

HAITI 2004 Pojkar bär dricksvatten på översvämmade gator. Omfattande skogsavverkning bidrog till stora lerskred

[Bildkällor]

Bakgrund: Sophia Pris/EPA/Sipa Press; infälld bild: Carl Juste/Miami Herald/Sipa Press

[Bild på sidan 9]

Många länder fortsätter att släppa ut växthusgaser i atmosfären

[Bildkälla]

© Mark Henley/Panos Pictures