Från lyx till vardag – tvålens historia

DET finns inte många produkter som är så vanliga eller användbara som tvål. Alltifrån vår barndom är tvål en del av vårt dagliga liv. Ända sedan den här produkten för länge sedan tillverkades för första gången har det som en gång var en lyxartikel successivt förvandlats till en vardagsvara.

En kemist på 1800-talet förklarade att den mängd tvål som användes i en nation angav dess välstånd och civilisering. I dag anser man att tvål är mycket viktigt för hygien och god hälsa. Hur blev den här betydelsefulla produkten en del av det dagliga livet?

För länge sedan

Det finns nästan inga bevis för att tvål användes till personlig hygien före den vanliga tideräkningen. Det är sant att det i 1917 års svenska översättning av Jeremia 2:22 sägs: ”Om du ock tvår dig med lutsalt och tager än så mycken såpa.” Men det finns skäl att betvivla att det här syftar på det vi känner som såpa eller tvål – oavsett om det är tvål i bitar, pulver eller någon annan form. En modern översättning av profetens ord lyder: ”Ta dig stora mängder lut.” Lut är ett alkaliskt rengöringsmedel som är mycket olikt den tvål som används i dag.

Grekerna, och senare romarna, använde parfymerad olja när de tvättade sig. De kan ha lärt sig konsten att tillverka tvål av kelterna. Plinius den äldre, en romersk författare under det första århundradet, använder i sitt verk Historia naturalis det galliska ordet saipo, varifrån vårt ord ”såpa” kan ha kommit.

Under de århundraden som följde omnämns inte användning av tvål så många gånger, även om Italien, Spanien och Frankrike under medeltiden etablerade sig som stora tvåltillverkare. Men trots försök att masstillverka tvål verkar det inte som om man använde tvål så mycket i Europa. När en adelsdam så sent som 1672 fick ett paket med italiensk tvål som gåva av en tysk vän, ansåg denne att det var nödvändigt att skicka med en utförlig beskrivning av hur den mystiska produkten skulle användas!

Tidig tvåltillverkning

Ett av de första utförliga tvålrecepten förekommer i ett verk från 1100-talet som innehåller yrkeshemligheter för hantverkare. Under årens lopp har den kemiska processen för tvåltillverkning i stort sett varit oförändrad. Olika oljor och fetter hettas upp tillsammans med en frätande alkalisk lösning i en process där man får fram oraffinerad tvål. Den här reaktionen kallas ”förtvålning”.

Naturligtvis berodde tvålens kvalitet på de ämnen som användes. Under den tidiga tvåltillverkningen använde man träaska och animaliskt fett. Av de här ingredienserna gjorde nybyggare i USA under kolonialtiden en brun, geléaktig tvål för dagligt bruk. På den tiden var talg, det smälta fettet från nötkreatur och får, huvudingrediensen i  både tvål och ljus, vilket gjorde att handelsmän ofta tillverkade och sålde båda delarna. Om de tillsatte salt i slutet av tvåltillverkningen, fick de en hård tvål som gick lätt att transportera, och de doftsatte den med lavendel, vaktelbär eller kummin.

I södra Europa tillverkade man den traditionella tvålen av olivolja. Tvåltillverkare i kallare regioner fortsatte att använda talg. En del tog också till fiskolja. Även om de här tvålarna gick bra att använda vid tvätt av kläder, var de inte särskilt lämpliga att tvätta sig med! Men det behövs mer än fetter och oljor för att göra tvål.

Från hantverk till industri

Den alkaliska lösning man behöver för att göra tvål framställdes under många århundraden från askan av vissa växter, däribland alger. I Spanien brände man sodaört och fick fram en alkalisk aska som kallades barilla. Genom att blanda den med olivolja från trakten fick man fram en vit tvål av hög kvalitet – kastiliansk tvål.

Under 1700-talet fanns det en stigande internationell efterfrågan på pottaska, som användes vid tillverkning av tvål, glas och krut. * Omkring 1790 uppfann Nicolas Leblanc, en fransk läkare och kemist, en metod för att framställa alkalier ur vanligt salt. Senare lyckades kemister få fram kaustiksoda ur saltlösning. Sådana framsteg banade vägen för att tillverka tvål industriellt.

Tvål får ett gott rykte

I slutet av 1800-talet genomförde man betydelsefulla reformer för att utbilda människor i hälsa och hygien. Men den tidens tvål var för det mesta en otrevlig brun massa som innehöll obehagliga rester av alkalier som irriterade huden. Man tillverkade den fortfarande för hand genom att helt enkelt koka den i kittlar. Sedan sålde man den till allmänheten utan att ange var den kom ifrån. Eftersom den kom i långa bitar, fick specerihandlaren skära till den och sälja den efter vikt.

En del tvålar löddrade rikligt men utsöndrade droppar av olja som gjorde händerna flottiga och efter ett tag började stinka. För att dölja den kväljande lukten började tillverkarna, som blev allt känsligare för allmänhetens krav, tillsätta till exempel citronella, vars angenäma doft påminner om citron.

Men fler förbättringar var att vänta. Tvålar som var gjorda av vegetabilisk olja hade bättre egenskaper och blev allt populärare. När transportmedlen förbättrades, fick tvåltillverkarna lättare tillgång till ingredienser av hög kvalitet. I Västafrika fanns oljepalmen ur vars köttiga frukt man kunde utvinna en ljus, smörliknande massa som blev en av huvudingredienserna i tvål och kosmetika. Från öar i Stilla havet fick man kopra, den torkade frövitan  från kokosnöten som man utvinner kokosolja ur. Med hjälp av exotiska ingredienser som hämtades från avlägsna platser började tvålen få ett bättre rykte.

Tillverkarna förstod att det är naturligt att vilja vara ren. Konsumenterna behövde bli övertygade om att de inte kunde vara utan tvål. Snart hade annonsörer fått sina produkter och resultatet av att använda dem att förknippas med till exempel honung, solljus och snö. Andra annonsörer omarbetade berömda konstverk för att deras annonser – och tvål – skulle associeras med elegans och kultur. Vid sekelskiftet 1900 var tvål eftertraktat i hela världen, vilket gynnade reklambranschen. År 1894 fanns det till och med slogan som gjorde reklam för tvål på baksidan av frimärken på Nya Zeeland. Nu hade tvålen fått ett gott rykte.

Modern tillverkning

Under den tidiga industriella tillverkningen av tvål kokade man ingredienserna i stora öppna kittlar. En skicklig operatör övervakade det hela medan han rörde runt i tvålmassan. Genom att se hur massan gled av en upphettad slev kunde han bedöma om man behövde ändra något i processen eller på någon av ingredienserna.

I dag består tvåltillverkning av tre huvudsteg. Det första är förtvålning. Här reagerar olika oljor eller fetter med alkalier och bildar ren tvål och glycerol, en blandning som innehåller omkring 30 procent vatten. Ibland kokar man fortfarande tvålmassan i kittlar, men de flesta moderna tillverkare har datastyrda system för det. Det andra steget är torkning. Här torkar man tvålmassan med hjälp av värme-, vakuum- och spraytorkning för att omvandla den till korn, som bara innehåller omkring 12 procent vatten. Det tredje och sista steget är slutbehandling. Man blandar kornen med doftämnen, färg och andra tillsatser som ger tvålen dess egen särprägel och doft. Sedan pressar man tvålen och stansar ut den till dess karakteristiska form i en tvålpress. Konsumenternas krav gör att tvål som används i hemmen nu för tiden allt oftare doftar frukt och innehåller örtextrakt för att det skall bli en ”naturlig” och uppfriskande upplevelse att använda tvål!

Även om man nu har större kunskap om rengöringsmedlens kemi och det har skett en revolution inom tvåltillverkningen, har vanlig tvål behållit sin popularitet. Det är inte många som skulle förneka att tvål är nödvändigt för hygien och god hälsa. Men i en tid som kännetecknas av orenhet i fråga om moral och andlighet, verkar det ändå konstigt att fysisk renhet nu är lättare att uppnå än någonsin tidigare. Men renhet på utsidan är mest värdefull när den återspeglar en människas inre renhet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 12]

Tidig tvåltillverkning i Nordamerika

[Bild på sidan 13]

”Såpbubblor”, av sir John E. Millais, använd i en annons för tvål

[Bild på sidan 13]

Traditionell tvåltillverkning i kittlar

[Bildkällor på sidan 13]

Överst: Victoria & Albert Museum, London/Art Resource, NY; längst ner: © Jeff Greenberg/Index Stock Imagery