Blodsutgjutelse i Kristi namn

SPELA UPP

Blodsutgjutelse i Kristi namn

Från Vakna!:s medarbetare i Mexico

”Vid mässan ropade prästerna från predikstolarna: ’Ut till strid, ni söner av den heliga moderkyrkan! Regeringen vill ta över kyrkorna!’” – Pedro Rosales Vargas, ett ögonvittne.

VARFÖR skulle religiösa människor ta till vapen för att försvara sin tro? Vad kan hända när människor tillgriper våld för att försvara sin religion? Det mexikanska Cristero-upproret – som fått namn efter dem som deltog i det – ger en inblick i dessa frågor.

Enciclopedia Hispánica förklarar: ”Cristeros är det namn som gavs åt de mexikanska katoliker som 1926 gjorde uppror mot president Plutarco Elías Calles på grund av de åtgärder han vidtog mot kyrkan, såsom att stänga religiösa mötesplatser och byggnader.” Det var regeringen som började kalla upprorsmännen Cristeros på grund av deras stridsrop: ”Länge leve Kristus, kungen!” Men för att få veta hur konflikten uppstod måste vi gå längre tillbaka i tiden.

Hur konflikten uppstod

De lagar som stiftades under ”La Reforma” på 1850-talet ratificerades slutligen 1917. Målsättningen med lagarna var bland annat att ”förstatliga fast egendom som tillhörde kyrkan”. (Historia de México) Regeringen införde de här lagarna för att begränsa katolska kyrkans ansamling av rikedomar och mark. Ratificeringen följdes snabbt av skarpa protester från prästerskapet, och staten svarade med att gripa ett antal präster.

Ett av målen med den mexikanska revolutionen (1910–1920) var att tillhandahålla mark åt de fattiga. Genom de nya lagarna skulle det bli möjligt att konfiskera jord från de stora markägarna och fördela den bland de fattiga i vad som kallades en jordreform. Prästerskapet ville i allmänhet ingripa för att förhindra detta. De nya lagarna skulle trots allt påverka inflytelserika medlemmar av prästerskapet som ägde stora landområden. Kyrkan påstod att den inte var emot omfördelningen av mark, men den stödde ett förslag som skilde sig från regeringens.

Somliga trodde ändå att kyrkan bara var ute efter att skydda de stora markägarnas intressen, däribland rika medlemmar av prästerskapet. Å andra sidan fanns det en del präster, som kallades agraristas, som gärna såg att marken fördelades bland de fattiga. Denna konflikt inom kyrkan bidrog bara till att öka klyftan mellan kyrkan och staten.

Tidigt under 1925 började Plutarco Elías Calles, som nyligen hade tillträtt posten som president i den mexikanska republiken, strängt tillämpa de kyrkorelaterade artiklarna i den nya konstitutionen. Han utvisade till exempel många utländska katolska präster. Dessutom greps Mexicos ärkebiskop sedan han hade sagt att kyrkan skulle bekämpa de prästfientliga artiklarna i konstitutionen. Några byggnader som ägdes av kyrkan konfiskerades också. Många trodde att syftet med dessa åtgärder var att förhindra att stora penningsummor hamnade i Rom.

I juli 1926 gav de mexikanska biskoparna själva order om att gudstjänsterna i kyrkorna skulle ställas in. Regeringen såg detta som ett politiskt knep för att egga upp massorna mot regeringen. Att gudstjänsterna ställdes in blev i vilket fall som helst den tändande gnistan till det tragiska Cristero-upproret.

Krig utbryter

Tusentals katoliker sporrades av prästerna att strida för att försvara sin religion. Som sitt standar bar de med sig en bild av jungfrun av Guadalupe. En del Cristeros förväntade sig att den prästerliga hierarkin skulle ta del i att försvara kyrkan, men det stora flertalet biskopar och präster blandade sig inte i konflikten, eftersom de fruktade vedergällning från regeringen. I stället sökte de flesta skydd hos välbärgade familjer och höll sig borta från striderna, medan de vanliga människorna genomförde ett våldsamt religiöst uppror.

Men några präster stödde aktivt den ena eller den andra sidan. Enligt boken La Cristiada—La guerra de los cristeros var det ungefär 100 katolska präster som motarbetade Cristeros, medan 40 aktivt stödde den väpnade kampen. Ytterligare fem präster tog faktiskt del i striderna.

Upproret fick tragiska följder. I många områden ledde det till svår misär. Dessutom finns det en mängd berättelser om hur Cristeros med våld tvingade med sig unga män för att de skulle delta i striderna. Det rapporterades också om familjer som fick ständiga påhälsningar av både Cristero-soldater och regeringssoldater, och alla begärde de att få mat. Och från båda sidor rapporterades det om våldtäkter och dödande.

Både Cristeros och regeringsarmén gjorde sig skyldiga till illgärningar och dödade många människor som inte hade något med konflikten att göra. Slutresultatet kan redovisas i kalla siffror – åtminstone 70 000 dödades under de tre åren av väpnad kamp.

Kriget upphör

När en formell överenskommelse mellan katolska kyrkan och regeringen hade nåtts i juni 1929 inställdes fientligheterna, och i augusti hade striderna upphört helt. Men Cristero-soldaterna hade inte fått vara med vid förhandlingarna, och de kunde inte förstå hur kyrkan kunde underkasta sig det som många betraktade som en fiende till den gudagivna myndigheten. Besvikna, men ändå undergivna prästerskapets befallningar, gav Cristeros till sist upp och återvände hem. Regeringen lovade att den skulle visa större tolerans och att mässorna skulle få hållas igen. Men lagarna som begränsade religiös verksamhet förblev oförändrade.

Cristero-upproret har ibland beskrivits som ett försök av några inom den katolska kyrkan att ta tillbaka den makt kyrkan hade innan reformlagarna antogs. Trots kriget fortsatte dessa lagar att vara i kraft i Mexico fram till 1992, då en lag om religiösa sammanslutningar antogs. Fortfarande råder en stor misstro mot religiösa sammanslutningar. Det är fortfarande förbjudet för präster och predikanter att ta del i politik, och även om religiösa organisationer nu får äga fast egendom, så fortsätter staten att äga de fastigheter som kyrkan hade införskaffat före 1992. Men trots den här lagen är det ändå många präster i Mexico som engagerar sig i politik.

Vad blev följderna?

Ledde det till något gott för Cristeros att de tog till vapen för att försvara sin tro? María Valadez, som överlevde tumultet, säger nu: ”Jag är övertygad om att allt dödande var förgäves. ... Det var rena vansinnet.” Pedro Rosales Vargas, som citerades i inledningen, säger om krigets tragiska följder: ”Människor dödade sina medmänniskor, till och med sina trosfränder. Det var så jag blev föräldralös – de mördade min far.”

De smärtsamma lärdomarna av Cristero-upproret har inte hindrat att religiösa känslor har underblåst ytterligare konflikter, som i Nordirland och i det tidigare Jugoslavien. Det är endast om man följer Kristi rena och sanna lära som sådana tragedier kan undvikas. Jesus befallde sina efterföljare att hålla sig avskilda från politik, att inte vara ”någon del av världen”. (Johannes 17:16; 18:36) Till aposteln Petrus, som med våld försökte hindra att Jesus blev gripen, sade han: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52)

Hur reagerar de kristna på motstånd?

Innebär detta att de sanna kristna inte skall göra någonting alls, om de ser att deras religionsfrihet hotas? Nej. När de kristna under det första århundradet blev förföljda, försvarade de sig med de lagliga medel som fanns tillgängliga för dem. De förde saken inför domstol. Även om de då och då sattes i fängelse, övergav de inte sin tro och kompromissade inte heller i fråga om sin politiska neutralitet. (Apostlagärningarna 5:27–42)

De första kristna tog inte under några som helst omständigheter till vapen för att med våld försvara sina religiösa rättigheter. Sanna kristna dödar inte dem som tillhör andra religioner och än mindre sina trosfränder. De håller sig i stället till det som deras Herre har lärt dem: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35)

[Bild på sidan 12]

En präst mellan två Cristero-soldater

[Bildkälla]

[Bild på sidan 13]

President Plutarco Elías Calles

[Bildkälla]

[Bild på sidan 13]

Några av ledarna för Cristeros

[Bildkälla]

VAKNA!